En bergmansk afton.

Efter jobbet i går kväll åkte vi hem till Fredrik och tittade på Nattvardsgästerna. Den var så där – 8.0, som den har på Imdb, är lite väl i överkant. Men det kändes som det enda alternativet en dag som denna. När jag sen kom hem runt tretiden möttes jag av en kusligt fantasieggande vy, där månen lekte stillsamt med Mälaren:

När jag såg detta kände jag för att sitta ute på balkongen hela natten och tillbedja havsgudar, Regissören och allt annat som just då projicerades i min tankevärld. Men i stället kröp jag ner i bäddsoffan och somnade in till en dröm där jag korsfästes. Det var mindre mysigt.

Men nu ska vi inte deppa; Det sjunde inseglet rullar på Svt om sisådär en tjugo.

Ibland är det minsann gott att jobba kvällspass.

Som när geniet Ingmar Bergman kastat in handduken.

Att göra rent – men ändå inte.

När jag för ett par dagar sen gick till min bouleträning såg jag en korpulent man ståendes utanför ett förråd av något slag. Antagligen var det ett cykelförråd, för den här mannen var i full färd med att tvätta sin cykel. Jag förstod detta när jag såg den löddriga vattensamlingen under cykeln – och i samma ögonblick fick det bisarra fenomenet att tvätta cykeln en, i mina ögon, renässans.

Som barn gillade jag att tvätta min cykel, en liten blå-vit bmx. Vem gjorde inte det? Det kändes som att man åstadkom något ordentligt där man stod och tvättade med svamp och löddrigt vatten. En gnutta stolthet.

Jag blundar och ser mig själv femton år bakåt i tiden. Det är en solig vårdag, jag står bredvid min cykel och synar den mycket noggrant. Varje liten eker glänser som aldrig förr.

Inte.

För egentligen var det just själva tvättprocessen som var hela grejen. På cykeln märktes efteråt, om jag ska vara helt ärlig, ingen större skillnad. Den såg ut som den alltid sett ut – ömsom ren, ömsom smutsig.

Ja, att betrakta en nytvättad cykel skiljer sig en del från en dito bil. Man kan säga att det egentligen bara var hinken med den gula tvättsvampen, de små vattenkanalerna längs asfalten och russinfingrarna som skvallrade om det slitjobb jag som liten brukade genomföra. Det var inte precis att kompisarna stannade och gapade när jag var ute på min första tramptur efter en omsorgsfull skrubbning. Även om jag kanske trodde – och framför allt ville – det.

Efter ett tag insåg jag sanningen om att tvätta cykeln. Jag slutade. Och ända sen jag gick ut grundskolan har jag rynkat på ögonbrynen så fort jag sett myndiga människor som tvättar sina cyklar. Jag förstår att barn, precis som jag själv gjorde, finner viss tillfredsställelse i att tvätta styren och ekrar – men vuxna? Det jag nu som då inte begriper är vad tvättningen ger för effekt. Det är det dolda resultatet jag blir förbryllad över.

För det finns ju inget att tvätta! Inget att göra rent och sen glatt visa upp. Bara ett gäng ekrar och en plingelingklocka, typ.

Om jag varsamt och pedantiskt gör rent min bil ser folk – och jag själv – att här har Petter minsann lagt ner ett par timmar på att få sin bil prydlig och fin. Om jag på samma minutiösa tillvägagångssätt ger mig på min cykel, är skillnaden mellan före och efter så knapp att till och med jag själv nästa direkt hinner glömma bort mitt idoga slit. Det finns liksom inget fysiskt som påminner om det. Ingen belöning. Därför kan jag inte för mitt liv förstå varför en vuxen människa gör sig besväret att utföra detta arbeta som bara leder till precis ingenting. Okej, kanske någon minuts tillfredsställelse direkt efteråt, men sen när själva resultatet lyser med sin frånvaro försvinner den där belåtenheten.

Jag skrev i början att fenomenet cykeltvättning fått en renässans. Det jag menar med det är att min syn på saken tidigare kommit lite i skymundan, att jag inte reflekterat över fenomenet de senaste åren. Men som en käftsmäll återuppstod mina åsikter när jag såg den vuxna människan som med största allvar tvättade och smekte sin treväxlade Crescent.

Den här mannen får på tok för lite sex, tänkte jag, och promenerade vidare med mina klot mot boulebanan.

Människor jag har mycket svårt för (del 3): De som bär ID-bricka som accessoar i tron att det är raffigt.

Sökes: Alternativ och möjligheter.

Det skrattades och dracks en hel del i går. Träffade folk jag inte träffar särskilt ofta, längre. Och sånt är ju kul. Men än en gång påmindes jag om att jag måste – det finns inga alternativ – flytta till en storstad. Västerås är precis som Jönköping – och alla andra medelstora städer i vårt människosnåla land: Skräp.

Alltså, så här, det är gott att ha nära vänner (vilka de nu är), familj och Mälaren tätt inpå kroppen. Det är inte det jag ogillar med denna stad. Snarare är det möjligheten att – på riktigt! – utvecklas som människa jag saknar här. Så är det för mig. För andra är det självklart annorlunda. Men jag trivs med lite och vantrivs med mycket i Västerås. Och Jönköping. Och alla andra städer med en blygsam population. Jag ska förklara varför.

Utan att behöva en egentlig anledning vill jag ha möjligheten att:
- köpa en cheeseburgare klockan 04.00 en tisdag.
- se ett par fina konserter i veckan – inte per år.
- sitta bakfull på ett fik en söndag och titta på människor av olika slag – inte en människa/ människor av samma slag.
- dricka tjugokronorsöl på sunkhak.
- handla kläder på alternativa småbutiker, långt bortom H&M och Solo och hela den svängen.
- bära de där, för svennebananerna, okonventionella klädesplaggen utan att folk pessimistiskt frågor om jag är bög.
- välja mellan tjugo intressanta uteställen – inte noll.

Och så vidare.

Det där sista exemplet blev så påtagligt i lördags: När det framåt klockan tolv blev dags för oss att bege sig ut i Västerås uteliv hamnade vi, som typ resten av alla människor i min ålder, på dansstället Pluto. Det finns liksom inget alternativ när man går ut med ett gäng där de flesta vill skaka rumpa. I princip. Annars, om man hellre vill sitta och diskutera livet över ett par öl, finns det faktiskt ett (1) alternativ. Wow, tänker såväl Stockholmsbon som Skövdebon – dock med, så att säga, skiftande seriositet.

Denna gigantiska avsaknad av alternativ och möjligheter gör att jag paradoxalt blir förbannad och på uselt humör när jag går ut för att ha trevligt.

Och det är just detta, bristen på alternativ och möjligheter, som gör att jag inte kan bo i mindre städer som Västerås och Jönköping.

Alternativ. Möjligheter. För att jag ska få ett givande och stimulerande liv måste jag ha såna petitesser. Skit också.

Tsunamivågen på Posten.

Mellan klockan kvart över tio och halv elva på kvällen inträffar ett lika intressant som märkligt fenomen när cirka trettio personer avslutar sitt kvällspass på postterminalen i Västerås.

När sista blåa lådan med brev är, något slarvigt, placerad på den sista skramliga lastvagnen och då sista skäggiga och tribal-tatuerade lastbilschaffisen hämtat denna sista lastvagn är det grönt ljus för dessa trettio personer. "Stick hem nu mina lågavlönade slavar, stick hem nu innan det är för sent!" Det är Storebrors stämma som ekar genom hela terminalen. Eller inte. Men det är nästan så att man tror att så är fallet.

För det är just då, efter att den där sista lastvagnen tryckts in i rätt lastbil, som fenomenet träder fram: Trettio vuxna människor lägger benen på ryggen och springer i julbordstempo upp till sina respektive omklädningsskåp, river ihop attiraljerna, gör fuck you-tecknet till chefen och rusar hem. Det hela är över på mindre än trettio sekunder.

Nu ska man ha i åtanke att under hela arbetspasset har dessa trettio personer släpat fötterna efter sig, gjort det mesta som om de varit en levande chokladsås. Och jag förstår dem. Jobbet är varken stimulerande eller bästis med plånboken.

Men skillnaden i vitalitet mellan de avslutande trettio sekunderna och hela dagen i övrigt är så påfallande stor att jag får huvudbry.

Synen när de trettio sekunderna precis inletts är bra underlig, i tell you. Om man står ett par våningar upp och tittar ner på det lilla mänskliga lämmeltåget som plötsligt får väldigt, väldigt bråttom, är det lätt att dra paralleller till tsunamikatastrofen. Det är precis som att en gigantiskt flodvåg håller på att äta upp hela entréplan – och trettio krakar har plötsligt upptäckt detta. De springer som de aldrig tidigare sprungit. De springer så sinnessjukt snabbt. De springer för livet.

Och det kanske mest tragiska med fenomenet är att man – jag, alltså – anpassar sig. Jag tar ta mig tusan täten!

Denna slutscen är radikalt annorlunda jämfört med det jobb jag hade tidigare i somras. Där, på en reklambyrå, var det ingen flod som attackerade kontoret. Nej nej, där strosade man lugnt och sakta hem någon gång mellan allt från klockan halv fem till sju-åtta på kvällen. Detta tilltalar mig mer – jag har aldrig varit något löpare.

Vad tror du skillnaden i beteendet beror på? Kan det ha att göra med hur stimulerande och lukrativ ens jobb är? Att mitt Posten är skit jämfört med reklambyrån när det kommer till dessa två punkter?

Nej, så kan det väl ändå inte vara. Det är bara jag som är seg i kolan och svamlar hej vilt. Förlåt Erik Olsson, Postens högste man.

Hur jag med pompa och ståt avrundar mina kvällar.

I detta nu har jag precis avslutat mitt standardkvällsmål; vattenmelon, fetaost och lufttorkad parmaskinka till förrätt, grillad entrecote, färskpotatis, hemmagjord, kall vitlökssås till huvudrätt och mörk finchoklad som en lätt avslutning. Till alltsammans dricker jag ordentligt med rödvin.

Det är så här jag avrundar mina kvällar efter det sena passet på Posten. Nästan jämt. Men om, och när, det på tallriken i stället för ovanstående delikatesser ligger ett par simpla "nattmackor", lackar jag ur och blir grinig och svår att över huvud taget kommunicera med.

Den, för mig, vämjeliga situationen är slutet på en dag som på blott en sekund förlorat all form av värde och livskvalitet.

När jag med hissen åkt upp de åtta våningarna till lägenheten för att där – med viss panik – inte känna doften av perfekt grillad entrecote – det är den doftsekunden jag pratar om.

Men som tur är slutar kvällen oftast som sig bör för en hårt arbetande postman.

Med trerätters, el vino och Mozart.

Och hur var det här då?

Titta på det här tidningsomslaget. Hur tänkte paret? Kanske gick konversationen precis innan fotot är taget så här:

Kvinnan: Men åh, varför tog du på dig den där fula tröjan för? Nu när vi ska vara med tidningen och allt. Folk kommer ju tro att du rymt från det här gökboet, typ att jag fick dig på köpet.
Mannen: Vad är det för fel på den här nu då? Jag är stolt över mitt Modo. Ska du säga förresten, du med dina snorgröna foppisar! Pinsamt ju.
Kvinnan: Vadå? Du har ju också foppisar. Plus den där fula hockeytröjan!
Mannen: Men mina smälter in jättebra med jeansen, och det gör knappast dina. Sen är det bara så pinsamt att båda valde foppisarna.
Kvinnan: Skärp dig nu. Och släpp Maja!
Mannen: Nej! Jag vill ha henne i min famn. Jag vill visa att jag tar mitt ansvar... trots mitt hockeyintresse. Och att jag är man.
Kvinnan: Skärp dig, släpp henne, fort innan kortet tas.
Mannen: Sluta! Hon är min. Och försök att le lite nu.
Kvinna: Men hallå, släpp! Släpp!

Klick.

Tony, fotografen: Jättebra hörrni! Jag är nog nöjd här.

Människor jag har mycket svårt för (del 2): De som på sina vänners bemärkelsedagar skickar vykort med kungafamiljen som motiv.

Vet hut, unge man!

Jag känner mig som ett kräk där jag sitter och fnittrar hysteriskt åt den här GT-artikeln. Egentligen borde jag avrättas. För även om jag tycker att mycket med artikeln, i synnerhet bilden, är lustig är det fel, fel, fel att skratta. Man får inte. Grabben borde för sjutton få mitt huvud serverat på ett silverfat. Ja, han borde få mina tarmar omsorgsfullt upphängda som ljusslinga i julgranen – och övriga innandömen inslagna och utspridda som julklappar därunder. Han borde få en e-kolv fylld till bredden med svavelsyra att kasta i ansiktet på mig. Han borde få livet och jag döden.

Det är så mycket han borde få.

Men mest av allt är det att veta hut.

För varför har han valt palindromet Ola Salo som sin härskare? Min respekt för den mannen är knapp. Minimal. Han försöker vara så alternativ och svår och bla, bla, bla. Jag gillar Markoolio mer än Ola Salo. Allvarligt. Jag älskar Markoolio i jämförelse med Ola. Och då äcklas jag ändå av den enerverande finnen. Ni vet han som menar att barn ska dricka hemkört och cola.

Då förstår ni kanske vad jag tycker om Ola.

Och varför jag anser att Jonatan borde veta hut.

Det händer att jag stannar upp och reflekterar över min osunda relation till listor.

Här, på den så stiligt avrivna kaffeservetten, är tjugofem av världens mest effektiva knarkpreparat nedskrivna. De får dig garanterat att må oförtjänt bra. Och det utan minsta uns av bieffekter.

Jag pratar så klart om min och Jonas lista med världens tjugofem bästa låtar. Vi träffades över en fika i dag och gjorde listan ännu mer komplett. Och snart smäller det! Snart är vi överens och listan komplett. Dessvärre kommer det nog dröja någon vecka nu då Jonas bestämt sig för att svika oss – mig och listan – för en sketen sunkresa till Tallinn. Torsk är han också, visst.

Okej. Jag är snäll och bjuder på en liten förhandstitt. Listan med världens tjugofem bästa låtar innehåller, i detta nu, bland annat:

En (alls)mäktig shoegaze-trio
Två 2000-talssläpp
Förhållandevis lite elektronika
Religiösa låttitlar
Mycket nittiotal
Låtar av svenskar, på svenska

Äsch. Nu får det vara nog med musik- och listporr.

För i dag.

Jag kapitulerar. Eller Crash! Boom! Bang! som Perra G hade sagt.

"Helst inga tomater på baksidan."

Jag besökte ju min vän Jonas i helgen. I lördags kom vi in på ämnet visitkort – detta ständigt humoristiska ämne att dryfta.

För det är ju så, att alla som får sitt första "riktiga" visitkort – och glöm nu alla de där korten man som liten ägde med titlar såsom "Diktator", "Massmördare", "Blottare" – per automatik omfamnas av ett starkt behov att visa upp korten för vänner och bekanta. Ge bort korten till vänner och bekanta. Trycka upp kortet i röven på vänner och bekanta. Et cetera. Klart som korvspad att man är stolt och ivrig. Det är inget kriminellt med detta.

Nu har Jonas hamnat i det träsket. Hans ICA-visitkort har jag för länge sen spolat ner i toaletten, men likt förbannat skyltar han gärna med de där fula korten. Lite lagom brackigt så där. I Jonas fall finns det dock en rolig story om visitkorten hans. Nåja, jag tyckte att den var förbaskat komisk i lördags kväll, åtminstone:

På ICA har man valt en klassisk, stilren layout för sina visitkort. Det är röd ICA-logotyp, det är namn, titel, adresser och nummer och alltihopa på vit bakgrund. Det vanliga krafset. Inget upphetsande what so ever.

Tills man vänder på kortet.

Där, på baksidan, hittas nämligen avbildade tomater så det står härliga till. Inte särskilt snyggt alls, faktiskt. Men det skiter ICA i. För dem är tomaterna på baksidan lika självklara som att Bengt Magnusson alltid varit bättre än Rickard Sjöberg, som att Ernst Kirchsteiger och teve-kompanjon Kristoffer Lundström är enäggstvillingar som oturligt nog kom ifrån varandra efter födseln. Tomaterna är helt enkelt livsviktiga.

Detta grönsaksdebacle uppskattas så klart inte av alla på företaget. Det finns, tro det eller ej, medarbetare som direkt hatar tomaterna. Som vägrar ge upp utan strid, och därför säger stopp! Jonas är en av dem.

Han blev minst sagt fly förbannad när han såg standardutförandet av visitkorten. Och det är väl kanske förståeligt. Här har Jonas kämpat många år på högskolan och skaffat sig en fin akademisk titel, för att därigenom nå sitt dåvarande mål med livet: Få alldeles egna visitkort – på riktigt! Därför skrev han ett långt, riktigt argsint, mejl till marknadsavdelningen på ICA. I mejlet förklarade han ingående, detaljerat och himla nyanserat vilka dumma fanskap människorna på marknadsavdelningen var som inte, och jag citerar, "förstod sig på minsta klass och stil era färska jubelidioter".

Ja, han använde ordet "jubelidioter".

Men precis innan Jonas var i färd med att skicka iväg mejlet hittade han mirakulöst sitt ynka, patetiska förnuft och tog det till fånga. Mejlet raderades och han gjorde ett mer rationellt och vuxet beslut.

"Helst inga tomater på baksidan."

Citatet är direkt taget från Jonas beställning av sina visitkort. Han kunde inte hålla sig. Han sa ifrån. På skarpen. Och även om jag nu så här mer stabil i sinnet inte riktigt kopplar det genialiska med de fem orden vill jag ändå vidhålla att meningen bör förevigas. Den är ju, tycker jag, underfundig.

Hur det gick med Jonas tomater? Det lär du med all sannolikhet få reda på nästa gång du springer på honom. För kom ihåg: Det handlar om hans allra första visitkort.

Eller ja, bortsett från Blottar-Jonas-korten som han stoltserade med under stora delar av nittiotalet, då.

Full av tomhet.

Medan Petter fullkomligt spottar ur sig blogginlägg av finurlig kaliber är jag en extremt inspirationsfattig stackare i ett enormt universum. Och ovanligt likgiltig inför detta faktum är jag också. Jag är likgiltig inför likgiltigheten.

Som i ett töcken går jag runt här hemma och är meningslös. Lyfter lite på en tidning, flyttar lite på en kaffekopp, tittar lite på den gråmulna himlen utanför. Funderar över tomhet. Jag tänker ingenting av värde, jag lyfter inga tankar eller kommer på nya lösningar på gamla problem.

Och jag har inte ens någon anledning att känna all denna meningslöshet, vilket gör det ännu mer meningslöst.

Men det är någonting i väggarna här hemma i den vita barndomsvillan. Någonting som sitter i tapeterna osar osunt av tonår, bitterhet och missförstånd. Precis som då stänger jag in mig i rummet ovanpå och höjer musiken. Precis som då försvinner jag ut på långa promenader. Och precis som då beter vi oss enligt invanda mönster och jag känner mig inkapslad i gladpack. Jag kippar, kippar, kippar efter andan. Jag är arg, ledsen och irriterad. Eller så sjunker jag ner i meningslösheten som nu.

I ett naivt ögonblick letar jag mig fram till vår blogg i tron om att Petter skrivit någonting kul eller inspirerande. Jag möts av ett hånleende av sällan skådat slag.

Jag har nämligen vid upprepade tillfällen setts sittande med ryggsäck!

Fnisset börjar nånstans i magtrakten och bubblar sig fram genom kroppen. Jag skrattar rakt ut, ögonen tåras och jag ojar mig som en tant mellan fnissanfallen. "Ojojoj" säger jag medan min kropp vrider sig av skrattsalvorna.

Jag blir alldeles matt. Nu sitter jag här och känner mig nästan lika tom igen. Men med skillnaden att jag verkligen känner mig som en tönt.

En ojande tönt med ryggsäck.

Människor jag har mycket svårt för (del 1): De som sittandes har ryggsäcken kvar på ryggen.

Konsten att finna 25 anledningar till att inte hoppa.

Som du kanske förstått så sket jag i Kos, Sunny Beach och Ayia Napa och fan och hans moster. Det blev hufvudstaden och en helg hos min muntra vän Jonas i stället. Och det var väl inte helt dumt – trots förlusten av möjligheten till billiga drinkar och ligg, som ju präglar tidigare nämnda partyorter.

Party. Vilket utomordentligt vidrigt och fult ord. Slog det mig nu. Kvalar nog in på min topp 10-lista med fula uttryck.

Ja jo, det gör det allt.

Apropå topplistor så skapades embryot till något riktigt, riktigt vackert i fredags kväll ute på Debasers uteservering. Skapandeprocessen fortsatte helgen igenom och i detta nu är det endast ett fåtal platser kvar på mitt och Jonas livsprojekt: "Topp 25 – låtarna som gör livet lite enklare att leva (eller bara helt enkelt är förbannat bra)."

Dealen är max en placering per aktör. Så mycket mer krångel och hinder än så är det inte. Tänkte vi. Men när vi sen började bolla med band hit och artister dit så förstod vi att det här minsann kommer ta tid. Just nu har vi ungefär fem-sex platser kvar att fylla. Och då menar jag endast en plats på listan, inte en konkret placering. Det är nästa steg.

Och som om det problemet inte vore nog: I säkert hälften av fallen där vi kommit överens om en artist som bara måste finnas med på vår välrenommerade lista, har själva låtvalet varit oerhört svårbestämt. Jag tycker si, Jonas tycker så – vi tycker siså. Siså är aldrig bra. Si eller så, ska det vara. Och där är vi ej ännu.

Däremot är vi faktiskt rörande överens om förstaplatsen. Den satt på en gång, typ. Låten? Det kan du försöka lista ut (tack, jag kom på ordvitsen alldeles själv). Jag lovar att återkomma när listan i sin helhet är klar.

Till dess bjuder jag på de låtar jag hetslobbar för en plats på listan; si-låtarna som enligt mig pissar på så-låtarna:

Pet Shop Boys – Being Boring
Johnny Cash – Folsom Prison Blues
The Knife – Heartbeats

Denna trio är jag villig att kämpa mycket för. För att jag ska ge vika? Då snackar vi klöver. Och inte så lite klöver heller.

Har du tips på annan bra skit som måste in på listan får du gärna dela med dig. Med rätt argument är inget förslag ointressant. Jonas lyckades till exempel med konsten att snacka in en Slipknot-låt då "masker på scen faktiskt är, på något skruvat sätt, sexigt som fan." Jag förfördes av ljuget. Låten har jag däremot redan glömt bort. Det är som man säger i Japan: "Om du vill sälja ska du smycka dina varor med blommor". Jonas smyckade sitt bullshit med en hel fucking sommaräng. Och jag gav vika. På direkten.

Nu ska jag sova ikapp alla timmar jag försummat den här helgen. Vi ses i morgon kväll.

Logik.

Den låg i Jonas jeansficka.

Plånboken, alltså.

Vatten.

Okej. Jag och Jonas kom nyss upp från Karlbergskanalen.

Vi har simmat.

På riktigt.

Och Jonas plånbok är försvunnen. Jag undrar var...

Vi luktar alger och skitvatten. Men det blir nog bra. Det brukar bli det. Hej!

Du blir aldrig mer densamma.

För ett tag glömde jag bort hur genialisk herr Hellström är. Som kinapuffar. Ska aldrig ske igen. Aldrig.

Trekvartsbyxorna i kamouflagetappning, pilotbrillorna och Jack & Jones-skjortan är nedpackade. Ett sista hej då-telefonsamtal med tjejen är avklarat - äntligen. Nu lämnar jag Västerås för en knulla&supa/skaffa könssjukdomar/bli misshandlad-svennebananresa till Kos!

Eller om det var Sunny Beach.

Det tog tjugotre år - men nu är jag här!

Det här skulle jag kunna vänja mig vid. Att vakna upp varje morgon till färskpressad juice, dyra ostar och signalerande båtar – alltihop på en balkong på åttonde våningen så nära Mälaren man kan komma i Västerås.

Jag skulle kunna tänka mig att krydda det hela med någon urgammal visa framförd av Tomas Andersson Wij eller Love Olzon. Som en väckarklocka; varje gång jag hör det första gitarrackordet vet jag att det vankas frukost på balkongen. Och levande musik.

Ja, det här känns bra. Det är så här jag ska leva. Jag känner det ända in i benmärgen medan jag blundar och ser mitt liv så som det ska vara tydligt framför mig:

Efter frukosten viker jag flygplan av hundralappar och kastar ner till horderna som utgör bottenskrapet av societeten här. Ibland, när jag känner mig på extra gott humör, är jag busig och kastar iväg en femhundralapp mitt bland alla hundralappar. Och synen av den lille mannen eller kvinnan som överlyckligt finner skatten gör mig alldeles varm inombords. Nästan till den grad att jag skriver på adoptionspapprena med detsamma.

Resten av dagen går jag omkring med röd sammetsmantel och fuktar läpparna med champagne. En ständigt närvarande ensemble, som tidigare under förmiddagen bytt av min levande väckarklocka, spelar musik som speglar hur jag mår för tillfället. Ofta är det bombastiskt och kungligt. Sällan sipprar dystra Kentcovers ut från mina musicerande slavar. Bara när jag har en bad hair day. Vilket sällan sker eftersom jag då snabbt kallar in mitt personliga stall från Tony&Guy. Det brukar hjälpa.

Jag öppnar ögonen igen. Det ringer på mobilen – kanske är det Olzon som vill be om ursäkt för sin försovning?

Det var min chef på Posten. Hon undrade om jag hade tid att börja sortera brev lite tidigare i dag.

Jag berättade om min så påtagligt verkliga vision. "Ni känner inte mitt rätta jag, förstår du? Jag måste sluta ljuga. Jag kan inte vara kvar hos er nu när jag vet vem jag är."

"… Jaa, bra så Petter, vi ses snart då."

Klick.

Om fem minuter måste jag springa till jobbet. (I brist på annat.)

Jag sitter ute på balkongen och blickar ut över Mälaren. Vinden viner ihärdigt utanför. Riktigt ordentligt tar det i vill jag lova. Och nu är det minsann åska på ingång. Tror jag. Om jag hade varit meteorolog hade jag gottat mig duktigt i allt detta. Men i stället är jag bara mest arg. Trodde ju att jag skulle få slippa trotsiga Gudrun-vindar i och med flykten från Småland. Men icke.

Jag tänker på min mor och far. Snart femtio båda två och, på sätt och vis, barnlösa. För nu har ju även minstingen – lillasystern som jag som barn brukade reta och dra i håret och kasta omkring – lämnat trygga hemmet. Hur går man från att vara förälder på heltid (och lite därtill) till att slå sig ner och bara "se på" hur ens barn bit för bit försvinner in i den karga vuxenvärlden?

När mina föräldrar var ett år yngre än vad jag är nu fick de sitt första barn. Tjugotvå och redan då mor och far. Viktiga – och kanske främst riktiga – vid blott tjugotvå. Jag kan inte för mitt liv förstå det här. Tjugotvå med en liten tös som centrum i livet.

För mig är det andra bullar som gäller: tjugotre, studentlya och fluorberoende. Ett träget väntande på något som aldrig sker. Och en oklarhet på framtiden utan dess like. Där har ni mig när jag i stället borde somna in vid nittonsnåret med en liten skitunge på magen. När fokus borde ligga på en klar och tydlig väg till det jag vill bli när jag blir stor, inte "äsch, jag vet inte, det blir nog bra". Det känns så… infantilt.

Visst är det märkligt. Att ha en drömbild – en utopisk vision – är så förbannat lätt fixat. Det gör jag på en minut. Att däremot styra kosan mot den där drömbilden är desto svårare. Navigationssystemet havererar alltid när jag försöker lägga den där färdriktningen. Och om jag väl känner mig någorlunda på banan, ser en kaputt fyr till att jag kommer ur kurs. Med råge.

Ehum. Eller så skiter jag i alla de här tankarna och är det jag är i stället.

En ung man. Det räcker kanske gott och väl just nu?

Den heliga treenigheten.

"Tidigare i kväll kom jag hem till Västerås efter en lång projektanställning som copywriter på en av Sveriges största (landsorts)byråer." Kan man säga om man är tuff. Om man är mesigt svensk i sin läggning drar man till med: "Tidigare i kväll kom jag hem till Västerås efter fem veckor sommarjobbande som skribent på min gamla praktikplats i Jönköping." Jag kör den korta varianten: "Tidigare i kväll kom jag hem." Lite lagom spännande och fantasieggande.

Nåväl. Lyssna noga nu. I tron att jag skulle få avsluta kvällen med en uppfriskande rening av tänderna – som varje kväll – köpte jag och storasystern kebabpizza. Riktig kebab smakar alltid fantastiskt när man har fått leva med Jönköpings köttslamsor som missvisande nog får kallas för kebab. Men nu gick det inte som planerat. Alltså, kebaben fick jag i mig, och det var en lika stor kulinarisk upplevelse som väntat. Men för tänderna gick det sämre.

När jag senast var hemma hos mina föräldrar låg det i badrumsskåpet tre fina tandkrämstuber. Jag upprepar: tre. I kväll när jag tittade efter låg där noll. Jag tittade i nästa skåp – samma där. Sen undersöktes samtliga lådor i badrummet. Grundligt. Men med samma äckliga framgång.

Jag förstår inte riktigt. I ett modernt hem 2007 finns det en treenighet som lever och verkar allra högst i livets hierarki. Jag pratar självfallet om Spisen, Skohornet och Tandkrämen. Dessa tre heliga ting bara ska finnas där. Utan att man klockan tolv på natten måste leka Jordan, rättsläkare. Jag kan leva utan ugn och kaffebryggare. Tvättmaskin? Absolut! Släng bort skiten. Men med Spisen, Skohornet och Tandkrämen är det annorlunda. Det är ju allmänt vedertaget.

Därför blev jag milt sagt förbannad när så inte var fallet i mina föräldrars lägenhet. VAR är tandkrämen? Ni som känner mig har vid det här laget har nog insett att jag är lite smått neurotisk när det kommer till tänder. Där ska vara ordning och reda och dofta så mycket fluor att ögonen fullständigt rinner av fräschhet. Speciellt efter en ordentlig kebabpizza.

Nu har jag i stället fått ge vika för mina kvällsrutiner.

Det är inte bra.

Jag för ett himla liv här. Lever rövare och drar i håret och stampar i marken så det står härliga till.

God natt.

Nej, nu får jag allt skärpa mig.

Jag skrev precis ett långt, långt inlägg. Det handlade om att befinna sig i ingenmanslandet mellan att tro och inte tro, mellan det religiösa och det profana. Resonemanget gick i korta drag ut på att det mentalt måste vara enormt tungt att leva i mitten av dessa motpoler.

Men det blev lite väl seriöst tyckte jag. Lite för mycket tankar. För djupa känslor. Och det är ju inte jag. Därför markerade jag allt och tryckte på delete.

Har ni förresten sett att familjen Beckham anlänt till USA? Jag gottar mig helhjärtat i medierapporteringen. Riktigt frossar i texter och bilder. Hela paketet ni vet: slickar mig ihärdigt om läpparna, gnuggar händerna och absorberar varje uns av Becks.

Metairritation

Jag har vanligtvis ett mycket bra morgonhumör men när jag vaknade imorse var jag skitsur. Igen. De senaste två veckorna har jag nämligen vaknat skitsur. Det oroar mig.

Det är ett stort irritationsmoln som har börjat växa i min kropp.

För att hålla det i schack måste jag springa, tänja, stretcha och vräka ur mig irritationen över allt och alla i smyg. I mitt huvud.

På sommarjobbet har jag lagt upp en stark fasad av leenden, hurtiga kommentarer och skojfriskt humör. Men egentligen hatar jag massor.

Jag är mest arg på alla ingrodda mönster omkring mig!

Jag är bitter på alla medelålders par som fastnat i sina könsroller. Jag är arg på alla mödrar med rosafärgade döttrar som lär ut tydliga mönster. Jag är irriterad på att det alltid är kvinnorna som har företagets klubbkort. Jag hatar i smyg när jag ser hur det sipprar, sipprar små tecken och signaler. Jag känner hur det tynar och sliter. Jag tänker att hoppet rinner av mig och jag inser att det kanske inte är någon idé. Med alla dessa motarbetande människor och ignorerade strukturer är det kanske ingen idé.

Och jag stör mig på cyklister och bilar. På radiopratare, släktingar och årstiden. Jag stör mig på allt. Till slut stör jag mig på mig själv för att jag stör mig så mycket.

I födelsedagspresent fick jag en voodoodocka. Den är än så länge på annan plats, men när jag får tag på den så gäller det att se upp. Då ska det nålas och spikas.

Watch out!

Våra städer - en akademisk förmiddag.

Det är kallt som tusan här inne. Huttrande sitter jag och yttrar fula ramsor som berör mitt val att bara bära t-shirt på överkroppen. Men så snubblar jag in på Statistiska centralbyråns webbsida.

Jag klickar direkt på kategorin folkmängd i kommuner, senast uppdaterad 31 mars 2007. Efter en snabb sammanställning konstaterar jag följande:

Stockholm
Göteborg
Malmö

Uppsala

Linköping
Västerås

Örebro
Norrköping
Helsingborg
Jönköping

Ni förstår nog rangordningen. Störst först. Uppdelningen däremot kanske förbryllar vissa, men den är precis lika logisk. Först har vi trion som utgör Sveriges överlägset största – i folkmängd alltså – städer. Sen hittar vi en given fjärdeplatsare, Uppsala, som jag snällt anser tillhör en egen division.

Därefter hittar vi två städer, Linköping och Västerås, som rör sig inom spannet 130 000–140 000 invånare. Således en egen division. (Många anser att dessa två mycket väl kan flyttas upp ett steg för att vi forskare på så vis ska kunna använda oss av tre istället för fyra divisioner. Men jag är hård.)

Sist – och minst – hittar vi fyra tappra hålor som stoltserar med allt mellan 122 000 och 129 000 själar.

Jag lägger ingen värdering eller åsikt i min akademiska indelning. Detta är enbart ren fakta och en stad som, säg, Örebro med i runda slängar 129 000 invånare kan för vissa upplevas som en storstad i Västerås och Linköpings storlek. Givetvis förstår jag det. Subjektiva åsikter har alla. Men det unika i min rapport är att jag skalat bort sådana åsikter. Här redovisas objektiv fakta, något som inte kan snackas bort. Även om många, ack så många, försökt och försöker.

Och kom ihåg: Små marginaler gör stor skillnad.

Nu ska jag analysera domstolsstatistik. Sen hinner jag nog med ämnet husdjur innan det är dags för lunch.

Med semestern runt hörnet.

Det är semestertider. Märker jag. Telefonerna är så gott som döda här och vår personalstyrka har mer än halverats så här sista veckan innan sommarstängning. Jag försöker sysselsätta mig så gott jag kan. Skriver ett par rader. Raderar. Skriver om. Skriver ut. Tittar. Funderar. Öppnar dokument från i går. Redigerar lite här, lite där, lite för mycket, lite för länge.

Mejllådan är blek av undernäring. Bloggar vägrar uppdateras i normal takt – den takt min rastlösa 2000-talssjäl kräver. Jag trycker i tidnigen Sonics senaste prenumerations-cd. Gäsp. Vänder blicken mot iTunes. Hittar lite Dylan på serven. Jippi. Tittar på klockan – sa du kaffe? Inte det?

"Vad händer i kväll då?"

"Jag ska äta kladdkaka hos Jossan och Johan. Kanske kika på Darling. Den finns visst ute nu."

"Jasså? Ja, den är rätt okej har jag hört?"

Chefen stannar upp utanför mitt rum. Han tittar förbryllat på mig där jag sitter och småpratar högt för mig själv.

"Bara ett par dagar kvar, håll ut Petter", säger han och traskar vidare.

Ibland hjälper det inte att man heter Bingo Rimér.

I går fick jag skriva min första autograf. Som Bingo Rimér. Folk på fyllan tycker nämligen att det finns en slående likhet mellan mig och my old pal Bingo. Förut har jag stört mig på detta. Bara för att jag har lite halvblond hår, svarta plastglasögon och är rätt slank och fin så där i kroppen får jag dras med förbannelsen. Och bara på helgerna.

Nu är jag emellertid trött på att ta illa upp. Trött på att förklara att det är alkoholprocenten som tycker se sig en tydlig likhet när den egentligen är bra grumlig. Trött på att mina blonda tjejkompisar tas för att vara Slitzblottare.

Därför struntar jag nu i att människor i allmänhet och fulla bönder i synnerhet är idioter. Jag spelar med. Jag leker Bingo. Jag är Bingo. Där och då åtminstone.

Och i går fick jag alltså smaka på kulmen av mitt initiativtagande.

"Är det inte Bingo (skratt)?"

Två minuter senare går mannen tillbaka till sitt imbecilla grabbgäng och tjoar Bingo hit och autograf dit.

Vi går vidare in i Jönköpings utomordentliga nattliv. När vi kommer fram till kvällens mål ringlar kön längre än någonsin. "Bor det så här många människor i den här hålan?" var det enda jag förmådde reflektera över. Magnus hade listigare planer:

"Kom, vi går och snackar med vakten. Bingo ska inte behöva stå i kö som alla andra lantisar."

Sagt och gjort.

Magnus: "Hej, jag är här med min vän Bingo Rimér. Är du snäll och släpper in hos lite snabbt…"

Vakten: "... och jag har tvättat Björn Borgs bil."

Vissa är uppenbarligen mer skeptiska än andra på de där gemensamma dragen.

Anrell, Antony och flinet.

Vi lovade för ett tag sedan att skriva om vår upplevelse tillsammans med Antony i Kalkbrottet. Det tänker vi inte göra. För istället blev det lite av en upplevelse av Lasse Anrell.

Vi har aldrig tidigare eller senare sett en sån nöjd man, i en sån stekig pose med ett sånt belåtet flin. Här är han, the man himself:

/Lina och Petter

Hej då hemstaden.

Jag kan inte riktigt släppa mitt förakt mot Power Meet – en ganska stor bilträff som precis rullat igång i Västerås. Därför går jag in på vlt.se. Och möts av det här:

Känsloexplosion i kökssoffan.

Min 24-åriga kusin sitter och ammar sin nyfödda. Vi lär verkligen känna varandra, hon och jag, på djupet.

Jag: Hur känns det?
Kusinen: Jättebra.
Jag: Ja, och du mår bra och så?
Kusinen: Jättebra.
Jag: Jaha, är hon alltid så där snäll och glad?
Kusinen: Ja, det är jättebra.
Jag: Ni får sova och så, inga problem?
Kusinen: Ja, det går jättebra.
Jag: Men är det så där underbart som alla säger att det ska vara?
Kusinen: Ja, det är jättebra.
Jag: Jättebra.

Känn ingen sorg för mig Västerås.

Det händer grejer i min hemstad, Västerås. Det händer musikfestival och det händer en av världens största bilträffar. Båda är på respektive sätt unika. Båda är så veritabelt pinsamma att jag mår illa. Och båda påminner mig årligen om varför jag flyttade från stan och varför jag aldrig vill tillbaka.

Mälarrocken, som musikfestivalen kallas, ser helt okej ut på pappret. Band som Marit Bergman, Last Days of April, Tingsek, Martin Stenmarck och Mando Diao hälsar på gurkstan och det får väl ändå anses som okej. Vi pratar trots allt om en av Sveriges svåraste musik- och krogstäder. (Det där är ett mysterium som jag inte orkar gå in på närmare just nu. Men det är många kvällar som jag och mina vänner har försökt analyserat vad som gått snett, vad som gjort att Sveriges sjätte största stad har ett uteliv som kan liknas vid Falköpings. Jag blir aggressiv bara jag tänker på det.)

Hur som helst. På pappret får festivalen godkänt men sen tar det stopp. Och det är väl knappast Björn Carlssons fel (en stackars eldsjäl inom Västerås kulturliv som tappert och en aning naivt kämpar på med spelningar och festivaler) att det blir en enda stor kladdig pannkaka av alltihop. Okej, man kanske borde lägga festivalen på en helg där inte gigantiska konkurrenter som Peace & Love snor åt sig potential publik. Men vi bortser från det så länge.

Det som däremot verkligen slår fel handlar om opåverkbara yttre faktorer – den fantastiska Västeråspubliken. Det finns nämligen ingen. I princip.

I Västerås lyssnar man inte på musik. Åtminstone ingen annan än den som spelas på Rix FM och Megapol.

I Västerås kan man inte stava till alternativ musik. Om nu Mando Diao och Marit Bergman hör till den genren.

I Västerås går man hellre ut på en av stadens få – samtliga urusla – krogar och dansar till de senaste svennehitsen. Och även om vi bara pratar om katastrofala uteställen finns det ändå två katastrofala alternativ man har att välja mellan: Antigen hoppar man i Jack & Jones-silhuetten och går till krogen dit alla bönder (mestadels från Hallstahammar) flockas. Där är det minsann fest. Eller så ser man upp till Stureplan så pass mycket att man går till stället där folk, med exakt likadana kläder, köper champagne för hälften av sin halvtaskiga lön. Där vill man så gärna tillhöra någon form av Stureplanselit – fast i Västeråstappning då. Det är verkligen komiskt, vill jag lova.

Jag läser om Mälarrocken på vlt.se. På söndagen kom det hundra betalande. Hundra! Wow. Det är nästan så att man vill totalförneka sin uppväxt i den där stan. Och innan jag börjar skriva könsord låter jag Marit Bergman knyta ihop säcken. För hon gör en lysande, koncis analys av det hela när hon säger, och nu citerar jag: "Ibland kan jag tänka: djävla Västerås. Varje gång vi är här och spelar så kommer det typ fem personer."

Sen var det bilträffen ja. En av världens största sägs det. Och på fredag är det dags. Power Meet kallas träffen och när jag var liten var det en av sommarens höjdpunkter. Märkligt. Ännu märkligare är att nittio procent av invånarna i Västerås uppenbarligen inte växt upp. (Som jag tydligen har gjort? Vilket är om möjligt ännu märkligare.) Det märks den här helgen nämligen. För folk kallar studien i idioti för "folkfest". My ass.

Om jag ska beskriva Power Meet med en enda mening blir resultatet typ så här: Vidrigt äckliga snuskraggare som dricker hemkört, skränar och har sig, kör gamla fula amerikanare och gör så att man inte kan ta sig runt inne i city.

Nu var jag ändå lite snäll. Förresten, ni kanske minns en ordentligt arg och härlig dam som var med i 100 höjdare-finalen? Hon som hatade något så genuint mycket att det liksom tog över hela hennes liv. Och detta något är, ja, ni gissade rätt: Power Meet!

Om jag flyttar tillbaka till Västerås ska jag bli hennes lärjunge.

Det behövs lite mer ilska i Västerås. Lite fler argsinta människor.

Så det blir lite ordning på skithålan.