Nehej du.

Jag är lite tjurig.

Min mobiloperatör, förbaskade 3, har precis slängt upp en rekorddyr nota mitt framför näsan på mig.

Igen.

Hjärtlösa svin.

Igen.

Om du ska lära dig en sak här i livet, en endaste, är det att aldrig lita på 3. Skit i att Zlatan behöver ett helt nytt landslag att kicka boll med. Ignorera att glass alltid slår godis. Och stenen saxen. Ja, till och med strunta i att Blur aldrig – aldrig! – var bättre än Oasis under den snortande britpoperan. (Inte ens i närheten, faktiskt.) Det betyder ingenting längre. Om du ska inse något är det att 3 suger kuk, som Johannes Brost hade sagt. Själlöst, obarmhärtigt, svulstigt. Glöm aldrig det. Och att personalen på 3 äter barn till frukost, och dyrkar Hitler på kvällarna kan ni ju också lägga på minnet. När ni ändå håller på, menar jag. Happ.

Annars, när jag inte är tjurig på 3, vilket är typ aldrig nu för tiden, försöker jag skriva en kandidatuppsats på fem veckor i stället för tio. Det är ganska kämpigt. Och nu är det väl bara två kvar kanske. Kämpigt – och svettigt.

Så… ja, jag försöker väl ursäkta mig här tror jag. Verkar det som. För det råder ju inte direkt något tempo som bäst beskrivs med ord som adhd, kalabalik eller varför inte fortplantning, mellan blogginläggen. Torrt värre på den fronten.

Ja jo, jag är allt lite tjurig.

/Petter

Med låg blick.

Att jag ser ner på människor som med ivrig och lysten blick drar på sig Halloweenmunderingen för den där efterlängtade, "helt galna", festen – vad säger det om mig som person? Borde jag inte lägga min sargade energi på annat? Jo. Visst borde jag det. Men för en, i dessa sammanhang, håglöst pessimistisk människa är det svårt att göra rätt. Jag vill inte se upp. Bara ner, ner, ner. Precis som Alvar, 76 år.

Det är Alvar och jag som skriver alla jobbigt pinsamma insändare i din lokala morgontidning. Du vet de där insändarna som får dig att sätta morgonkaffet på tvären. De som avslöjar att författaren inte bara har för mycket ledig tid utan även bitterhet över. För Alvar och jag ser ner på människor som inte faller oss i smaken. Så fort tillfälle ges. Vi är som en detektivduo på ständig jakt efter nya spår och människor att mätta vår besudlade moral med. Alvar och jag, 76 respektive 23 år. Jodå; tid. Att utvecklas. Det har jag gott om. Bara tänk hur mycket jag kommer att förakta och fördöma om femtio år. Jag förundras redan i dag åt den imponerande potential min ringa ålder inbjuder. Fjärilarna i magen viftar på för fulla muggar. Jag har fått en bättre start än vad en Epo-stinn Johan Mühlegg någonsin mäktade under sin inte fullt så schysta karriär.

Men ibland blir jag svag. Förlorar spåren. Stannar upp och funderar över mitt sorgliga beteende. Vacklar. Får något religiöst förlåtande i blicken då jag ser ut över alla märkliga varelser och företeelser här på jorden. Och vid de tillfällena blir jag inte riktigt klok på någonting – varken mig själv eller dem. Vem har rätt? Vem är dåre?

Vem, egentligen, föraktar? Är det jag och Alvar, eller är det – hemska tanke – alla de andra?

Hur som helst.

Den här helgen har inte varit en sådan.

/Petter