Man kanske skulle ta och betala räkningarna?

Jag ska förklara den prekära situation jag befinner mig i just nu.

Ett par vänner är i detta nu i Borlänge. Normalt skulle bara det vara en smärre katastrof, för Borlänge är ju som vi alla vet helvetet på jorden. Tillsammans med Falköping. Men just den här helgen skulle jag kunna tänka mig att ära skithålan med en visit. Nu är inte så fallet, jag är kvar i fantastiska Jönköping och är upptagen med att dra mitt strå till stacken, jag säger bara det att jag inte hade totalvägrat Borlänge om det hade klaffat bättre. För Plura, Tomas Andersson Wij och Däjmien Rajs har på något märkligt vis hittat upp till Dalarna. Och mina två vänner Marie och Lina. Det hade blivit ett trevligt gäng så här på pappret.

Det var det första.

Det andra: I Stockholm hittar jag i kväll tre-fyra vänner som dricker öl och lyssnar på bra band. Om jag nu skulle få tokryck och lifta dit. Men oddsen är små. Jag trivs bättre här, med smålänningarna.

Och så en grej kvar.

Mor, far och syster ligger och kluckar i Jungfruholmarna, på väg mot Stockholms ytterskärgård. Det hade inte heller smakat bajs.

Så, det finns tre anledningar till att jag egentligen inte borde skriva det här inlägget. Vad gick snett? Jag är en sjåpig pojk – det var det som gick snett. "Nä, jag orkar inte åka tåg den här helgen med." "Nä, jag måste spara pengar till Australien. Eller kameran." "Ja, precis jag är dötrist."

Vad jag sysselsatt mig med istället? Det ska jag säga er. Här har ni min fredag:

07.00 – Vaknar, duschar, äter.
08.00 – Säger hej då till en av de tidigare nämnda stockholmsvännerna och knatar sen iväg till jobbet.
12.00 – Äter lunch och läser tidningar.
15.30 – Tidig hemgång, fråga mig inte varför.
16.00 – Pratar med ännu en av de där stockolmsvännerna.
17.00 – Går till ICA Maxi.
19.00 – Slänger in en pizza i ugnen och lite kläder i tvättmaskinen.
20.00 – Glor på Lars Molins Tre kärlekar.
21.00 – Hej!

När jag tittar på det jag uträttat i dag känner jag en viss stolthet. Det här ser ju inte dumt ut, tänker jag. För att snabbt därefter inse vad jag har missat snarare än vad jag åstadkommit.

Nu har du fokus på fel planhalva, Petter, säger jag högt och en aning bryskt.

Och så sträcker jag mig efter min specialdesignade Slitzhylla. Allt är förlåtet, allt är bra nu, ekar inom mig.

Jag fick ett sms.

Micke Persbrandt är tydligen i stan. Han skickade ett teatraliskt sms tidigare i eftermiddag. Stod något om veteranbilar och ett rally. Förvirrande var ordet, förstod inte mycket. Men vi bestämde i alla fall att vi ska ses i kväll. Förmodligen kommer vi supa oss redlösa och sen ta några varv med den där bilen han åker omkring i.

Vi brukar göra sånt när vi umgås. Först trerätters och närmast kopiösa mängder alkohol. Sen ut på jakt av något slag.

Han frågade om sovplats också, den snikna finsmakaren.

Jag sa att jag skulle tänka på saken, att jag måste titta efter lediga lakan, kuddar och så vidare.

Jag gissar på Persona.

I brist på annat öppnar jag anteckningar i mobilen. Där brukar jag skriva in små meddelanden om saker jag måste komma ihåg. Om saker jag måste bloggifiera. Jag har nog nämnt det tidigare här.

Det är ganska torrt på listan för tillfället märker jag. Vilket avspeglar mitt liv i övrigt den här sommaren. Torrt. Ett förbannat passande ord.

Jag hittar dock två registrerade anteckningar som jag inte gjort något åt över huvud taget. Varken här, i min riktiga dagbok eller verbalt med någon vän. Den första har fått epitetet "Ya man". Jag ska förklara.

När jag på jobbet ringer runt för att intervjua folk inför artiklar är vissa mer trevliga än andra. Och det är väldigt branschknutet, det där med hur man väljer att bemöta lilla mig. Nu struntar jag i att hänga ut hela branscher här, men skillnaden finns där, var så säker.

Den här gången, då jag valde att skriva ner "Ya man" som en anteckning, hade jag att göra med en bransch med mindre trevliga människor. Därför blev jag en aning förbryllad när jag fick tag på en karl som avslutade var fjärde mening med att glatt och kort säga "ya man". "Ya man", sa han, "jaa", svarade jag.

Han var göteborgare – men det förstod ni antar jag.

Helt meningslös anteckning för övrigt.

Nästa anteckning avslöjar lite mer än två ord: "Sj-tjej: djur rumphaka plus harvänder". Om jag inte missminner mig ska sista ordet egentligen vara hartänder. Det är sånt som händer. Hartänder. Men grejen här då – vad är historien bakom SJ-tjejen som gjorde att jag tog upp mobilen och präntade in anteckningen?

Innan jag fortsätter har jag ett par erkännande att göra.

1) I dag gick jag hem på lunchen och åt ris med kyckling samtidigt som jag avnjöt MacGyver. Klockan tickade på och när det var dags för sista reklampausen var det hög tid att springa tillbaka till jobbet. Damn, tänkte jag, kommer han att klara sig? Därför antecknade jag – för hand den här gången – avsnittets namn, gick iväg och jobbade till halv sex, gick hemåt och laddade hem avsnittet för att sen se färdigt sista kvarten samtidigt som jag åt pytt-i-panna, stekta ägg, ruccolasallad och ett glas rött. Det är första gången jag laddat hem ett MacGyver-avsnitt. Kanske blir det fler den här veckan.

2) Jönköping är aptrist för tillfället. I går var det monsunregn all day long och i dag har Gudruns lillasyster hälsat på. Det var klimatetbiten. Att jag inte har några vänner kvar här – okej, ett par träningsnarkomaner har klamrat sig fast vid ett litet hårstrå, men annars är det snustorrt av den varan – är inte heller kalas. Min Cast Away-boll börjar bli lite väl introvert. Men å andra sidan: Vad har jag att göra i Västerås? Herre Gud. Vad vill jag egentligen?

3) Min bloggsambo har fått rännskita och hon fullständigt kaskadvräker ur sig inlägg på inlägg. Det gör mig lite stolt, att hon hjälper mig i svåra tider. Men det säger jag så klart inte till henne – jag är ju ingen mes med känslor.

4) Midsommaren med lilla Tova, två och ett halvt år, var farlig på alla sätt och vis. "Jag vill ha barn"-känslan växte sig bara starkare och starkare, som en elakartad cancersvulst som bit för bit äter upp mitt förstånd. Jag är på tok för ung, säger de små bitarna som ännu inte annekterats. Wanker, säger svulsten.

Okej, det var det det. Tillbaka till SJ-tjejen.

Ja, vadå förresten? Hon såg helt enkelt ut som ett litet djur med världens djupaste och mörkaste rumphaka (tänk Travolta, tänk grotta) tillsammans med stora, frapperande hartänder.

Inte märkvärdigare än så.

Rädda Greta!

Min vän Emilia är ljuv.

Hon har en kolonilott som är söt som sommarsmultron, miljoners miljoner hemmasydda kjolar och en sköldpadda som heter Greta.

Det här med Greta bekymrar mig.

Greta är nämligen en familjemedlem precis som Gustav. Hon rör sig fritt inne i lägenheten. Hon gillar att gosa och äta sallad och då och då tar hon sig en lur. Inget fel med det. Men hon rör sig som sagt fritt inne i lägenheten. Fritt. Sa jag att lilla Greta inte är större än en knytnäve?

Jag bävar och ser minst tio olika scenarier framför mig där Greta blir trampad på. Det är alltid Gustav som trampar. Och åtta av gångerna är alkohol eller sjukdom med i den tragiska handlingen. Kra-ha-sch säger det och den lilla sköldpaddans kropp ligger mosad under det trasiga skalet.

Kra-ha-sch säger det även om Gustavs och Emilias framtid. Jag ser framför mig hur ljuvliga Emilia rafsar ihop miljontals med kjolar och flyttar ut i kolonilotten.

Det får inte hända. Gustav och Emilia är det finaste kärleksparet jag känner.

Sätt därför lås på Gretas ikea-låda till hus och inför en skvätt frihet under ansvar.

Snälla ljuvliga Emilia.

Peace and love?

När man börjar lämna barndomen öppnar sig en ny värld. En vuxen värld full av en annan sorts spänning, rädsla och nyfikenhet. En värld bestående av något annat, något mer allvarligt. Plötsligt ser man andra strukturer, andra relationer. Så hittar man fler och fler bitar till pusslet som till slut bildar ett sammanhang, en ny bild.

När jag var i mellanstadieåldern började jag ana att släkten kanske inte var den varma och trygga hemvist jag alltid hade trott att den var. Och det var i den vevan jag började se mina farföräldrars del av Dalarna med nya ögon.

Jag upptäckte att på Borlänges gator möter man inte blicken, man viker undan. På Borlänges gator ska man inte tro att man är något. På Borlänges gator gäller jantelagen så starkt att man känner den i skinnet. Man känner den när man vandrar längs de tomma gatorna, när blickarna man söker viker undan.

I min pappas gamla hemstad är man inte annorlunda. Här är man inte homosexuell, kontroversiell eller invandrare. Här har man ett traditionellt jobb som alla förstår vad det är för något. Här jobbar man på bruket. Eller är bra på idrott. Nej, här sticker man minsann inte ut. Eller kommer från Stockholm. För Stockholmare tror ju att de är någonting och det ska man ju inte tro.

Och år av slit och ingrodda känslor kommer aldrig ut utan stängs in, långt där inne. År av motvind och gråkall fulhet sätter sig i människorna. Och det pratas om ICA Maxi, fotbollsallsvenskan och vädret. Men aldrig, aldrig pratas det om hur någon mår eller hur någon egentligen har det.

Istället viker man undan med blicken och gör som man alltid har gjort. Går hem genom den gråkalla fulheten och känner hur bitterheten isar sig fast i benmärgen.

Utan mina andetag.

Jag ska på festival i Borlänge om några dagar. Marie är lyrisk, kollar kartor och skissar på bandscheman. Jag är också glad, men det är något som hindrar mig från att le fullt ut.

Min pappa är från Borlänge. Det var länge sen jag var där.

Minnen från min barndom och min tonårstid väller fram och bildar en tung grå filt. Den lägger sig runt min hals och jag får svårare att andas. Hela tiden finns köksklockan där tickande i bakgrunden. Tick tack, tick tack. Och ingenting händer. Det pratas om kilopriset på potatis. Igen. Och igen.

Tick tack. Tick tack.

Det finns inget drastiskt trauma här. Utan det handlar om en inskränkthet och stängdhet som sätter sig som klister på huden och stänger alla porer.

Det är, klaustrofobiskt.

Förskolläraremamman.

Jag är ett dagisbarn. Jag klarar ingenting.

Jag kan inte ta ansvar. Jag kan inte hantera en nyckel och inte heller en tvättmaskin. Jag kan inte packa en väska eller laga mat. Jag kan inte känna empati. Jag vet inte vad normer eller regler är och inte heller hänsyn. Jag vet inte hur man betalar räkningar eller hur man hanterar sina arbetskamrater. Jag har aldrig blivit sviken eller besviken. Jag vet ingenting om livet. Inte heller om kärleken.

Jag klarar ingenting. Jag är ett dagisbarn.

Och just nu känner jag mig kränkt.

Ska man kränka barn, mamma?

Måste. Kräkas.

Kunden som jag sålde en Gessle till lyssnar alltså på det här, med känslor och allt:

"hanna hade stormigt kärleksliv
hon kraschade alltid i samma bil
hon hade tur jag gick på söndagspromenad
och hörde hennes ord så detta är vad jag sa:

jag kommer hem till dej jag är en händig man
jag finns för dej jag kommer så fort jag bara kan
jag lyssnar på dej håller om dej erbjuder en hand
och vill du jag ska stanna är jag en händig man

det är synd att fälla tårar på en ros
lätt att göra när din kärlek flytt sin kos
när inga blommor blommar i din korg
är jag en vän som suddar ut din stora sorg

jag kommer hem till dej jag är en händig man
jag finns för dej jag kommer så fort jag bara kan
jag lyssnar på dej stoppar om dej håller hårt din hand
och vill du något mer är jag en händig man

jag kommer hem till dej jag är en händig man
ring till mej jag kommer så fort jag bara kan
jag lyssnar på dej håller om dej erbjuder en hand
och vill du något mer är jag en händig man"

Knark?

Det händer märkliga saker på sommarjobbet.

I dag märkte jag hur jag tog senaste Gessleskivan i min hand och höll upp den framför kunden. Till min förvånig började jag sedan ösa beröm över den händige mannen och talade vitt och brett om sommarkänslor, glädje som spritter och om hur vackert livet blir bara man får lyssna till Pers lena stämma.

Kvinnan framför mig var inte sen att fylla i och plötsligt befann jag mig i en diskussion om hur fantastisk sommarturnén skulle bli och att ”ja det måste ju vara bäst att gå i Halmstad för där blir det ju ändå lite speciellt” och vi nickade i samförstånd och log förstående mot varandra. Vi delade något, jag och kunden, vi hade vår enorma kärlek till Per Gessle.

”Det gäller ju att lyssna in sig innan konserten” avslutade jag. Hon vinkade adjöss och flög ut genom dörrarna, kvittrandes som en fågel. Kvar stod jag och kände mig falsk. Men mest var jag väldigt, väldigt förvånad.

Per. Gessle. Och jag?

Foppa-tofflor.

Det finns en sak som jag omöjligt kan förstå mig på just nu. Varför, varfööör, stapplar halva Sveriges befolkning omkring med gigantiska playmobilliknande gummikreationer på fötterna.

Varför?

Det sägas att de är skönare än skönast och eminenta om man har ont i en höft eller två. Men alla svenskar har inte höftproblem, bara några futtiga stycken, så kom inte här och skyll på det. Den går jag inte på. Vad har ni andra för försvar?

Hatprodukten tillverkas dessutom i en miljon färger som skriker ”kolla här på mina enorma gummiträskor”, när bäraren egentligen borde gräva ner dem i sanden, långt ner, och låssas som om ingenting har hänt.

Men istället har foppa-toffeln blivit det den aldrig borde ha blivit – den nya badtoffeln. Den nya flipflopen. Den är all over the place. Runt medelhavet springer skandinaverna runt med dessa fasansfulla bestar till skor medan resten av Europa skakar på huvudet. ”Idioter” tänker de medan de räknar sedelbuntarna från dagens försäljning av foppakopior.

Och på stränderna hasar tusentals svenskar runt med den lilla, lilla, bikinin till de gigantiska gummifötterna. På allvar.

De skrattar åt puffluggarna.
De skrattar åt USA-sockorna.

Men aldrig någonsin kommer att kunna skratta åt foppa-tofflorna. De kommer skämmas, kommer de. De kommer mummla något om ironi och beskära alla semesterfoton så inga groteska tofflor finns med. Bara himlen, solnedgången och några krampaktigt leende ansikten kommer att återstå. Och i efterhand kommer ingen att förstå varför så många valde att leva i en grotesk playmobilvärld.

Vi som redan fattar får som vanligt stå ut och krampaktigt vänta på att flugan blir ihjälslagen eller dör en seg och plågsam död. Och precis när vi kippat efter andan dyker husflugan upp igen – i ny skepnad men med samma plågsamma icke-smak som signum.

Jag finns!

Efter en dag kände jag fortfarande min vanliga irriterande rastlöshet i kroppen. Efter två dagar också. Men efter tre dagar fann jag lugnet.

Nu är jag tillbaka från min lilla semestertripp på Kreta. Möbler och annat har dessutom flyttat från blåshålet till brunån och universitetet har stängt.

Petter har löpt amok och bloggen har blivit hans och inte min. Men nu är jag med people, nu är jag med.

Ah!

Anmäld försvunnen.

Vi har kommit in en bra bit på juni nu. Och på fredag är det midsommarafton. En händig man sjunger om att vi väntat hela året på den här månaden, och visst har vi det. Men det är ändå något som inte stämmer – och har inte så gjort på säkert tio år.

Låt mig förklara.

När jag gick i grundskolan hade vi något som kallades för sommarlov. Ni känner säkert till fenomenet. Ett sommarlov varade i tre lustfyllda månader där allting kretsade kring spring och sim i benen. Inga läxor, ingen kemilektion, ingen stelkrampsspruta, inga potatisbullar med lingonsylt, inget slut på rasten, inget multiplikationsprov – bara massor av tid som bara väntade på att förbrukas på vad du än kände för. Jobb fanns inte på kartan. Inte till en början åtminstone.

Det som krävdes var att man sjungit färdigt Idas sommarvisa och att fröken sagt tack och hej för den här terminen. Sen var det grönt ljus – och gröna jeansknän. Sen var det var sommarlov. En tydligare gräns för en viss tidsperiod har jag sällan stött på. Direkt efter att fröken yttrat de där orden var man halvvägs ut mot sjön, bollplanen, saften och bullen, whatever – det viktiga var att man var på väg någonstans. För stunden. Sen var det nästa grej som gällde. Och så höll det på. Vi var gelikar på den tiden. Alla var lediga, och alla hade tid för allt och alla. Alla var bästisar – det räckte med att man bodde grannar eller hade sett varandra ute någon dag. Svårare behövde det aldrig bli.

Kalla mig gärna naiv och infantil. Men jag saknar den där tiden så absurt mycket ibland. För som det är nu saknas något. Sommarlovet, tror jag. Vart tog det vägen? När slutade sommarlovet att komma och hälsa på i början på juni, för att sen ta farväl i slutet av augusti? Innan det var dags för nästa års juni.

Jag går fortfarande i skolan. Men om du tror att fröken fortfarande tackar mig för ett trevligt år och att ljuset sen blir grönt, tror du fel. Det kan du fethajja. Nu har man en helgs sommarlov (innan jobbet börjar, vill säga) och då har ändå alla så kallade gelikar flytt staden.

Kvar står jag och petar med foten på bollen. Tittar mig ängsligt omkring. Det där gröna ljuset från förr skriker en mer orangefärgad ton nu, som sakta är på väg mot den mer röda nyansen. Jeansen är alldeles rena runt knäområdena. Och saften och bullarna har bytts ut mot ett billigt vitt vin och pasta med tonfisk.

På tv predikar krull-Pererik om regn.

Och det värsta av allt, det mest tragiska i den här historien, är att jag inte bryr mig särskilt nämnvärt.

I går: Pastisch.

SIM

SALABIM

En ovanligt festlig helg.

Det är mycket festligheter på gång den här helgen. Här i Jönköping har vi till exempel Jolt Cola-sponsrade nördträffen Dreamhack som inledde festen i går och håller på ett par veckor till. Typ. Dessa Atari-runkande kids med usel kroppshållning besitter en unik förmåga att utnyttja dygnets timmar. Jag är klart imponerad. Men sen sinar de avundsvärda attributen. Istället blir jag mest förbannad på koffeinknarkarna. Här har vi tusentals, eller åtminstone hundratals, pojkar (för scenen är väl än i dag extremt könsbunden?) som virtuost bollar med ettor och nollor som Zlatan levererar klassiska citat. Med lite målinriktat fokus lovar jag att flera skulle ha möjlighet att ro hem ett trevligare jobb än kassan på ICA. Tro mig. Jag vet. Men nu menar nördarna att det är softare att chilla och bara lira WOW och allt vad det heter nu för tiden. Fucking waste of time, säger jag. Som den här bloggen.

Sen har vi – så klart – fjortisfestivalen i småländska Hultsfred. Här trängs pandatjejerna, Ola Salo-drömmarna och de före detta, mer alternativa, Big Brother-deltagarna. Här knullas det friskt i tält och i trånga vrår på backstage. Könssjukdomarna sprider sig snabbare än influensan på en förskola. Men det är bara coolt, resonerar sextonåriga Kalle, medan han spänner fast vingarna som gör honom till en ängel. En vidrig, klamydiabärande och Bad Cash Quartet-dyrkande ängel som bara väntar på sitt nästa offer. Jag vet inte vad som är värst.

Okej. Jag är kanske lite bitter över att missa Säkert! och någon till. Men 50 cent skippar jag gärna. Och Kalle.

Just ja. Vi har ju en till händelse den här helgen: Vattendraget i Västerås! Denna fantastiska kavalkad av svennesupande. Ni vet hur det är. Föräldrar som beter sig som sjutton, besök av Mix Megapol-artister, langos och tees med "Singel"-tryck och allt annat som hör hemma i mellanstora mellansvenska städers stadsfestivaler. Det spritter inte i kroppen av åtrå precis.

Vattendraget är ett koncentrat av allt det jag föraktar hos småstäder. Jag direkt ogillar det. Till och med så pass mycket att jag gått omkring med smutsiga tankar i huvudet. Men tyvärr går det inte som jag hoppats; här i Jönköping har ett monsunregn bestämt sig för att stanna, och samtidigt har kvällen varit solig och fin i Västerås, enligt min, något förfriskade, vän Jonas. Skit också. Tänk om det varit det omvända? Och inte för att jag vill ha sol här. Nej, snarare är en dyngsur och folktom stadsfestival det som skulle stilla mina begär.

När jag fantiserar om detta kommer jag på mig själv med att sitta och le. Och gnugga händerna.

Hej Chris de Kök. Är jag ond? Borde jag dödas? Hälsningar Petter.

Fredagsporr.

Det luktar sent åttiotal i mina grannars kök. Det luktar Nintendo 8-bit, skrubbsår och mina två bästisars hem. Visst är det märkligt hur luktsinnet plötsligt överraskar och slungar en tillbaka tjugo år. Bara så där, utan förvarning, utan klara-färdiga-gå. Näsan är outstanding när det kommer till att återuppliva minnen. Så måste det vara. Ibland när solen är på väg upp och staden ligger öde som en uttorkad körsbärstomat kan jag känna en sorts doft som påminner mig om mina kusiners perifera by uppe i norra Norrland. Det är liksom en alltigenom ren doft som skvallrar om att allt blir bra – ta en kopp kaffe och lugna ner dig min vän, säger doften, det blir bra det här. Tiden stannar nästan upp.

Men bara nästan.

För plötsligt väcks man av Vätternvindarna som skriker obscena ramsor i ansiktet på en. Det gör mig mindre glad. Och mindre fridfull. Mindre av allt, faktiskt.

Jag har kärat ner mig i Radioheads 'Thinking About You'. Visst är den kriminellt bra? Annars är det lite pinsamt det här med min relation till Radiohead. Det finns ingen nämligen. Så jag får ta igen allt nu istället. År av förnekelse, år av duckande för allt det melankoliska som ju faktiskt är så fantastiskt vackert. Det är det jag tar itu med nu.

Martin lovade i bilen på väg upp mot Dalhalla för några helger sen att jag skulle få ta del av hans gigantiska källa med Radioheadporr. Sicken filantrop han är. Men på samma gång som känslan kan liknas vid julafton som barn, är jag lite rädd inför hur jag ska tackla detta berg av guldklimpar. Jag vill inte göra Martin besviken, men sju hundra tusen bootlegs känns mastigt. Det måste jag få lov att erkänna. Tänk om jag gör honom besviken. En schism oss emellan skulle ju vara allt annat än önskvärt. Han har gevär och grejer. Och hundar. Vad har jag? Jesus, tjocka skolböcker är det enda jag kommer på. Vilken vapenarsenal alltså.

Som ni märker har jag inte mycket vettigt att komma med. Allt är precis som vanligt, med andra ord.

En sista grej bara: I morgon börjar reprisen av kultungdomsserien Ebba & Didrik. Den får man inte missa. Jag undrar vad den kommer utsöndra i doftväg. Kanske 8-bit den med?

Kanske kallas det feberyrsel?

Jag måste få ur mig det här nu. Det finns inga andra alternativ längre, som jag ser det. Om det hade gjort det hade jag redan använt mig utav dessa. Och då hade jag aldrig behövt suttit upp och präntat ned denna feberfamnande tirad. (Det är verkligen ingen höjdare att ligga sjuk när det är värmerekord. Jag passar nästa gång.) Men nu har jag inget val.

Varför måste man livet igenom jämföra sina egna… "framgångar", med det som andra åstadkommit?

Det spelar ingen roll om det så handlar om hon som är trettiofem och pluggat till sig dubbeldubbla examen, varav tre av dessa skolår har skett utomlands på någon skola med äckligt gott renommé, samtidigt som hon praktiserat samtliga tolv år på olika ambassader runt omkring i världen.

Eller om offret är den där idioten som släppt två kritikerrosade långfilmer innan en ålder av tjugosex. Bara för att därefter ändra kurs och starta en magnifik pr-byrå.

Det spelar ingen roll.

Och jag vet att det är ett naivt löjeväckande resonemang, eller tankegång. Men jag har fastnat i den där fällan, och jag har svårt att slita mig loss. Alltid är det någon man stöter på, antingen via tv, tidningar, magasin, radio, internet (litet i, tack) et cetera, som, utan att mena det förstås, trycker ner en hem till herr Jante. "Varför ligger du här och glor på tv?", säger han föraktfullt, "tror du att Ingvar Kamprad vilade bara för lite feber och hosta va?!"

De här tankarna tar upp ganska mycket av min tid. Helt i onödan. För det är nästan helt irrelevant. Visst, att sunt jämföra sig med andra för att hitta nya vägar att gå är helt i sin ordning. Det köper jag rakt av. Men att gång på gång ta alla de framgångsfulla bitarna från människor man tycker lyckats och sen spara dem på en hylla ovanför sängen, bara för att kunna påminnas varje natt, då blir situationen ordentligt ohållbar efter ett tag. Efter flera års sparande. Alla de där fina bitarna blir till slut ett tusenbitarspussel med motivet av en supermänniska – som omöjligt kan finnas.

Jag resonerade aldrig så här för, säg, fyra-fem år sen. Då gjorde jag mer det jag kände för. För stunden.

Men sen blev det minsann ändring på den biten.

Det kom igång ordentligt samma stund som jag började ta csn-lån. Om man hårdrar det. Inte helt långsökt kan det ha att göra med vilka man umgås och pluggar med. Mina närmaste studentvänner (oh yeah) är nämligen relativt målmedvetna med maximalt fokus på att göra sina CV:n mer attraktiva.

Och det är ju bra. Men jag kan känna att de tankarna tar över too fucking much ibland. I alla fall för mig. För då börjar jag genast jämföra. Till exempel börjar jag få grov ångest över min – ändå ynka, om jag är objektiv – ålder (tjugotre senast jag kollade). En ålder på arton skulle vara som balsam och valium och mörk choklad för min själ.

Fem år. Fem ynka år. Ändå känns det som att tåget redan gått. Mot vad och vem? Ingen aning. Men om man ska lyckas med någonting här i världen måste man väl börja i tid?

Jag har liksom redan lagt undan pengar för fikabröd, finservetter och Bingolotto. Och så håller jag i mig i handtaget ovanför bildörren när jag sitter shotgun. Bara en sån sak.

Jag är sjuk, predikade han, och bankade med näven i bordet.

Man tappar livslusten när feber, hosta och snuva kör över en som en stor, smygande och ljudlös snöplog. Smack!, säger det, och så orkar man mest ingenting. Helt plötsligt. Och om man mot förmodan försöker röra på sig – för att tömma kisstermosen, typ – börjar svetten lacka mer än den där dagen i Rom då termometern skrek fyrtiofem grader. Eller var det fyrtioåtta? Strunt samma.

Det blev lite svettigt där i Italien, och det blev lite svettigt här i Jönköping när jag dumt nog försökte trotsa fysikaliska lagar och kroppsliga processer och fan och hans moster.

I dag mår jag dock lite bättre. Till och med så prima att jag i morse återigen trotsade ovannämnda fenomen och promenerade iväg till jobbet – ja, nu är det ju faktiskt mitt (sommar)jobb istället för bara praktikplats, och därmed bör mitt epitetet PJ (praktikjävel) genast förkastas – vid åttatiden.

Men det var inte så himla prima efter trettio minuter, vill jag lova.

Därför sa jag "nähä ni, här gör jag inte många rätt i dag" och vände på klacken.

Så jag har jobbat endast iförd kalsonger i dag.

Och jag lovar: Mina grannar har suttit ute på balkongen ovanligt länge. Många timmar. Vad de har glott på?

Ingen aning.

Hur skulle det se ut om Moby stekte i Jack & Jones-kreationer?

De finns överallt.

Pojkar med vidrigt fula skjortor.

Jag försöker förstå grejen. Varför man envisas med att köra med Jack & Jones-skjortor istället för en trevlig tee. Missförstå mig inte: Skjortor är förbannat snyggt. Och ofta snyggare än tees. Men när killar utan uns av känsla för "mode" glider omkring i tältskjortor med jättehäftiga tryck mår jag mest bara illa.

Varför göra det så komplicerat?

Om ni nu ändå inte förmår att se respektabla ut.

Förresten så drack jag öl med Moby och Redaktören i går. De sprang omkring i band-tröjor. Kanske inte superhett, men ändå bättre än åttio procent av övriga krogbesökare – som flörtade med sina väl utvalda skjortor i jakten på tjejer som uppenbarligen skiter fullständigt i mina åsikter.

Okej.

Och så har jag ont i halsen. Vad kan det bero på? Jag har aldrig ont i halsen. Och alla mina vänner har åkt till sina hemstäder för sommarjobb; hej då alla.

(Ja, du ska tycka synd om mig.)

Resecentrum-mannen.

Jag förstod att han var lite spjuveraktig redan innan det var min tur. Man liksom såg det på honom – på hans kroppsrörelser och mimik. Det här blir galet, tänkte jag, för att i nästa sekund höra ljudet som förklarar att det nu är dags för nästa kund.

"Tja-på-re", var det första han yttrade.

Jodå.

Jag kanske borde berätta att händelsen utspelar sig i Jönköpings Resecentrum. Där kan man köpa biljetter till evenemang – och tågresor. Alltid dessa tågresor. De kryper fram genom jorden som små parasiter och livnär sig på oss osäkra krakar som inte vet var hem är. Fuck you, skriker dem. Big time.

Hur som. Den här mannen är en riktig kuf, det lovar jag. När jag förtydligar att jag är ungdom, och det gör jag för att vara snäll, för att göra arbetet smidigare för personalen på resecentrumet, skrattar han och förklarar: "Det menar du inte? Ditt fjuniga skägg avslöjar en del grabben…".

Vi har trevligt – jag och resecentrum-mannen. Han är manlig. Jag är fjunig. Han är allt, jag är inget.

"Vad ska du göra under midsommar då?" frågar han när jag förklarat till vilka datum jag vill ha min tur-och-retur-biljett. Så jag berättar om skärgårdsplanerna varpå han suckar avundsjukt.

Haha, din patetiska nolla, tänker jag. Nu har jag dig!

"Fantastisk", piper han.

"Jodå, det ska bli skönt att komma iväg ett tag". Min röst är överklass. Alltså, den är överklass.

Men sen händer det.

"Eh. Inte ska du säga så? Nu låter det som att du vill vara så där gammal igen, som med skägget." Han ler lite djävulskt. Jag tror att han läste mina tankar. Sadia-metoden, du vet.

"Vadå?", undrar jag.

"Ja, ni kids borde väl säga typ soft mannen."

Sen svarar jag att det var något man sa för fem år sen – och om man var femton år.

Han blir lite ledsen över att ha tappat kontrollen över alla åren. Jag ler minst lika odrägligt som han gjorde innan. Minst.

Sen tackar han för mina VISA-pengar. Och jag skriver under kvittot med en för dagen ny signatur:

"Hatardig."

Det är ett fint namn.

Och jag vann till slut.

Bitter? Fittan.

Var har ni bitterfittan?

Jag ställde precis frågan till en 57-årig dam på Akademibokhandeln. Och blev röd. Det var genant. Riktigt genant till och med. Och när jag väl blivit röd blev jag ännu rödare eftersom jag insåg att jag var röd. Rött med rött på. Det är då man vet att man har förlorat. Blottat sig. Erkänt.

Och ja, min eminenta formulering gjorde att det kändes som om jag frågat efter expeditens fitta. Och den ville jag verkligen inte inte inte veta någonting om. Inte.

En 57-årig strikt dam av den här sorten skulle aldrig ens säga ordet. Hon skulle kalla det för ”blomman” eller ”underlivet”. Och hon skulle viska fram det i smyg. Underliv... skulle hon viska, fort för att ingen skulle kunna höra det förbjudna ordet.

Och där stövlar jag fram och frågar efter hennes fitta. Herre gud.

Hon visste att jag tänkte tanken, hon visste det eftersom jag var röd som en ros.

Hade det inte varit för att hon såg så sträng ut så hade det nog gått bra. Men nu stod hon där med sin strama mun och strikta blus och tittade på mig som om jag var smutsig. Samtidigt som jag undrade vart hon hade bitterfittan. Med allvarligt tonfall och rött stenansikte.

Bra namn på en bok. Verkligen.

Tack.

Han frossar i Pringles - och halsar Pucko.

Jag tittar under mappen "utkast" på min mobil. Utkast fungerar som ett anteckningsblock. När det händer något som jag bara måste komma ihåg drar jag snabbt fram mobilen och knapprar in en kort text som beskriver det som precis hänt. Så att jag minns.

För någon månad sen råkade jag radera mappen. Det gjorde ont i hjärtat när jag kom på mitt misstag. Men nu är jag på benen igen.

(I detta nu förklarar min vän Lina att "Petter, det finns faktiskt något som heter anteckningar på din mobil". Jag blir orolig. Ordet är skrämmande likt "anteckningsblock". Betyder det att mobilverktyget "anteckningar" fungerar bättre som anteckningsblock än utkast-mappen? Vi ignorerar den tanken så länge.)

I dag finns det åtta registrerade meddelanden i utkast-mappen. Här kommer dem (med färskaste först):

#1: "Tjej med stor, rund bakelse i plastpåse. Kan inte hålla sig. Och en banan. Två fjortistjejer sitter på parkbänk och röker. Spottar konstant."

#2: "På tåget till jkpg, alldeles efter falköping: en ung man sitter och äter pringles. Den gröna. Han har nästan något religiöst i blicken medan han skjuter in dom. Alla tittar. Han avslutar med att halsa en hel pucko."

#3: "Kvinna avslutar samtalet med: "oki dåkk". Vem gör det? På allvar."

#4: "Champinjoner+gay"

#5: "Ceylon"

#6: "Skänka pengar på stan, känna sig tvingad. Annars elak."

#7: "Dofter, nyklippt gräs, marknadsföring"

#8: *CENSUR* (Nej, den här kan jag tyvärr inte släppa.)

Vissa har jag redan skrivit om här på bloggen. Andra är på g. Och resten skiter jag i – de får tryggt ligga kvar i mappen som ett trevligt minne. Utom räckhåll för omvärlden.

Även om det uppenbarligen inte alltid räcker.

Eller hur var det nu?

I kväll är det alltså dags för androgyna Antony Hegarty och hans The Johnsons. Jag åker bil upp till Dalhalla med Lina, Carro och Martin. Och vi kommer bli hänförda.

Kom ihåg var ni läste det först.

Hänförda.

Precis.

Volkswagen kan sin grej.