Det tog tjugotre år - men nu är jag här!

Det här skulle jag kunna vänja mig vid. Att vakna upp varje morgon till färskpressad juice, dyra ostar och signalerande båtar – alltihop på en balkong på åttonde våningen så nära Mälaren man kan komma i Västerås.

Jag skulle kunna tänka mig att krydda det hela med någon urgammal visa framförd av Tomas Andersson Wij eller Love Olzon. Som en väckarklocka; varje gång jag hör det första gitarrackordet vet jag att det vankas frukost på balkongen. Och levande musik.

Ja, det här känns bra. Det är så här jag ska leva. Jag känner det ända in i benmärgen medan jag blundar och ser mitt liv så som det ska vara tydligt framför mig:

Efter frukosten viker jag flygplan av hundralappar och kastar ner till horderna som utgör bottenskrapet av societeten här. Ibland, när jag känner mig på extra gott humör, är jag busig och kastar iväg en femhundralapp mitt bland alla hundralappar. Och synen av den lille mannen eller kvinnan som överlyckligt finner skatten gör mig alldeles varm inombords. Nästan till den grad att jag skriver på adoptionspapprena med detsamma.

Resten av dagen går jag omkring med röd sammetsmantel och fuktar läpparna med champagne. En ständigt närvarande ensemble, som tidigare under förmiddagen bytt av min levande väckarklocka, spelar musik som speglar hur jag mår för tillfället. Ofta är det bombastiskt och kungligt. Sällan sipprar dystra Kentcovers ut från mina musicerande slavar. Bara när jag har en bad hair day. Vilket sällan sker eftersom jag då snabbt kallar in mitt personliga stall från Tony&Guy. Det brukar hjälpa.

Jag öppnar ögonen igen. Det ringer på mobilen – kanske är det Olzon som vill be om ursäkt för sin försovning?

Det var min chef på Posten. Hon undrade om jag hade tid att börja sortera brev lite tidigare i dag.

Jag berättade om min så påtagligt verkliga vision. "Ni känner inte mitt rätta jag, förstår du? Jag måste sluta ljuga. Jag kan inte vara kvar hos er nu när jag vet vem jag är."

"… Jaa, bra så Petter, vi ses snart då."

Klick.