Känn ingen sorg för mig Västerås.

Det händer grejer i min hemstad, Västerås. Det händer musikfestival och det händer en av världens största bilträffar. Båda är på respektive sätt unika. Båda är så veritabelt pinsamma att jag mår illa. Och båda påminner mig årligen om varför jag flyttade från stan och varför jag aldrig vill tillbaka.

Mälarrocken, som musikfestivalen kallas, ser helt okej ut på pappret. Band som Marit Bergman, Last Days of April, Tingsek, Martin Stenmarck och Mando Diao hälsar på gurkstan och det får väl ändå anses som okej. Vi pratar trots allt om en av Sveriges svåraste musik- och krogstäder. (Det där är ett mysterium som jag inte orkar gå in på närmare just nu. Men det är många kvällar som jag och mina vänner har försökt analyserat vad som gått snett, vad som gjort att Sveriges sjätte största stad har ett uteliv som kan liknas vid Falköpings. Jag blir aggressiv bara jag tänker på det.)

Hur som helst. På pappret får festivalen godkänt men sen tar det stopp. Och det är väl knappast Björn Carlssons fel (en stackars eldsjäl inom Västerås kulturliv som tappert och en aning naivt kämpar på med spelningar och festivaler) att det blir en enda stor kladdig pannkaka av alltihop. Okej, man kanske borde lägga festivalen på en helg där inte gigantiska konkurrenter som Peace & Love snor åt sig potential publik. Men vi bortser från det så länge.

Det som däremot verkligen slår fel handlar om opåverkbara yttre faktorer – den fantastiska Västeråspubliken. Det finns nämligen ingen. I princip.

I Västerås lyssnar man inte på musik. Åtminstone ingen annan än den som spelas på Rix FM och Megapol.

I Västerås kan man inte stava till alternativ musik. Om nu Mando Diao och Marit Bergman hör till den genren.

I Västerås går man hellre ut på en av stadens få – samtliga urusla – krogar och dansar till de senaste svennehitsen. Och även om vi bara pratar om katastrofala uteställen finns det ändå två katastrofala alternativ man har att välja mellan: Antigen hoppar man i Jack & Jones-silhuetten och går till krogen dit alla bönder (mestadels från Hallstahammar) flockas. Där är det minsann fest. Eller så ser man upp till Stureplan så pass mycket att man går till stället där folk, med exakt likadana kläder, köper champagne för hälften av sin halvtaskiga lön. Där vill man så gärna tillhöra någon form av Stureplanselit – fast i Västeråstappning då. Det är verkligen komiskt, vill jag lova.

Jag läser om Mälarrocken på vlt.se. På söndagen kom det hundra betalande. Hundra! Wow. Det är nästan så att man vill totalförneka sin uppväxt i den där stan. Och innan jag börjar skriva könsord låter jag Marit Bergman knyta ihop säcken. För hon gör en lysande, koncis analys av det hela när hon säger, och nu citerar jag: "Ibland kan jag tänka: djävla Västerås. Varje gång vi är här och spelar så kommer det typ fem personer."

Sen var det bilträffen ja. En av världens största sägs det. Och på fredag är det dags. Power Meet kallas träffen och när jag var liten var det en av sommarens höjdpunkter. Märkligt. Ännu märkligare är att nittio procent av invånarna i Västerås uppenbarligen inte växt upp. (Som jag tydligen har gjort? Vilket är om möjligt ännu märkligare.) Det märks den här helgen nämligen. För folk kallar studien i idioti för "folkfest". My ass.

Om jag ska beskriva Power Meet med en enda mening blir resultatet typ så här: Vidrigt äckliga snuskraggare som dricker hemkört, skränar och har sig, kör gamla fula amerikanare och gör så att man inte kan ta sig runt inne i city.

Nu var jag ändå lite snäll. Förresten, ni kanske minns en ordentligt arg och härlig dam som var med i 100 höjdare-finalen? Hon som hatade något så genuint mycket att det liksom tog över hela hennes liv. Och detta något är, ja, ni gissade rätt: Power Meet!

Om jag flyttar tillbaka till Västerås ska jag bli hennes lärjunge.

Det behövs lite mer ilska i Västerås. Lite fler argsinta människor.

Så det blir lite ordning på skithålan.