Du är - ja, jo - saknad.

Så har hösten, om än något försynt så här inledningsvis, viskat "hej". Kanske märks det allra tydligast av att kvicksilvret i termometern, eller snarare, för att göra det tidsenligt korrekt, digitalsiffrorna på meteorologmackapären, visar elva grader Celsius klockan 15.10 en fredag.

Även det ihållande regnet drar sitt strå till höststacken. Så klart. Det smattrande ljudet av miljontals droppar som, likt kamikazepiloter, tagit sikte på mitt fönsterbleck vittnar om en höst som alla andra – i Jönköping.

Skymningen infaller påtagligt kvickare för varje vecka. Också. Och det tycker jag nog är snäppet bedrövligare än värmens dunstande och regnets enträgenhet. För ljuset vill jag mer än gärna ha kvar. Jag behöver det. För att överleva, om jag får vara lite teatralisk. Men det varma klimatet? Vem bryr sig. Inte jag. För nu har inte längre munderingen t-shirt/shorts/tunna skor ensamrätt i min garderobs prioriterade vrår. De stiliga silhuetterna har återigen blivit realitet. Som jag har saknat er.

Nu när jag tänker efter, så att det knakar och hela den biten, tror jag att den här hösten blir rätt fin. Ja, bättre än sommaren, det tror jag. Mycket te, mycket film, mycket musique, mycket vänner. Och mycket c-uppsats. (Man kan ju inte få allt.) På det stora hela: mycket bra skit.

Och ja, jag har nyktert letat efter skruvarna som – uppenbarligen – suttit för löst och så småningom fallit av. För när man resonerar som jag gör nu, när man med öppen famn välkomnar en kall, mörk och fuktig höst, är det inte bara en skruv utan en hel verktygslåda som är problemet.

Okej?

Så.

Jag välkomnar den.

Hösten.

/Petter

Världens bästa band spelar skiten ur rivierans indiegossar.

/Petter

Han som äter barn till frukost.

Jag får tag på en bild från den där reklambyråfesten jag berättade om förra veckan. Fotot skrämmer mig. Titta på min blick, mitt ansiktsuttryck. Det stora leendet. Spritt språngande galen! Utan att för den skull se direkt motbjudande ut. En fusion mellan Jack Nicholson i The Shining och en programledare på Bolibompa – där har ni facit. Det är bilden av en människa som skulle få det mucho svettigt på intervjun för jobbet som förskollärare.

Jag kan riktigt se honom framför mig, där han sitter i sin sunkiga tvårummare, på en pinnstol iklädd endast minimala kalsonger och senapsfläckig nätbrynja och intar sin frukost bestående av en soppa gjord på mestadels små barn. Inget avancerat hokuspokus-recept med hundra ingredienser. Bara barn. Han har dem nermalda i små dekorativa mormorsskålar lite varstans i köket. Etiketterna säger "Blåbär 2005", "Tomatsoppa 2007" etcetera.

Men vi vet bättre.

/Petter

Den battlande fyrtiofemåringen.

Nu ska jag berätta om gårdagen då jag besökte min frisörsalong inne i stan. Dit går jag alltid när jag känner mig värdelös. Där tror jag mig hitta lösningen på livets alla problem. Men efteråt känner jag mig oftast ännu mer oduglig – fulare än någonsin.

Ett himla moment 22, det där.

Det började i går morse. Jag åt frukost och tittade på allt annat än kvalitets-tv då en blandning av rastlöshet och sug efter förnyelse började puttra i magen. Det är ett tecken som jag, skickligare nu än förr, med sparsam tankegång översätter till praktisk handling. Nämligen: letar fram telefonen och ett nummer från adressboken. En sympatisk kvinna svarar på den åttonde signaler, och efter att jag berättat vilken jag vill ha förklarar hon att min favoritklippare sagt upp sig. "Tack", säger jag, "då spelar det ingen roll vem jag får". Inget att rekommendera, skulle det senare visa sig. Med lite pusslande lyckades vi till slut hitta en ledig tid redan samma dag. Perfekt! tänkte jag utan eftertanke (hur jag nu lyckades med det).

När klockan är mogen nog kliver jag in i salongen. Berusad, hög och onormalt aggressiv. Närå, men det hade varit lite lustigt. Inte direkt passande. Allt annat än politiskt korrekt. Och det gillar jag. Men nu har jag inte Doherty som efternamn i passet. Eller Körberg. Nej. Nervös, svettig och ångestladdad som ett avsågat hagelgevär beskriver nog mitt dåvarande tillstånd mer rättvist. Det dröjer kanske ett par sekunder. Sen – och det här är helt sant! – snubblar jag in i hörnan där klädhängaren med alla jackor är placerad, varpå precis alla i salongen vänder sina blickar mot mig. Några knäpp tysta sekunder rusar förbi. "He he", klämmer jag i brist på annat ur mig, och den anständiga entrén är därmed fullbordad. Den kommer i årtionden reproduceras runt skråets alla fikabord. Som en urban legend. Och när jag är nittiofem och ska göra mitt allra sista salongsbesök kommer jag av misstag – orsak: glappande dörr till fikarummet – höra fragment ur historien. Extremt förvanskade, så klart, det är ju en urban legend, men trots detta kommer jag att mysa av stolthet inombords när jag hör just den detaljen och den överdriften. Det är det yttersta beviset på att jag uträttat något i livet. Något att vara stolt över, till skillnad från de flesta andra. Åt denna tanke kommer jag att gnugga mina händer, som när man försöker alstra värme en kall vinterdag, synkroniserat med min tunga som i snabba rörelser vidrör mina russintorra nittiofemårsläppar.

Fem minuter efter lyckoruset kommer döden och hämtar mig, där jag sitter i stolen och får mina tre hårstrån omsorgsfullt kapade. Mina sista andetag sker med en fantastisk inre ro.

Jag dör stolt.

Jag dör harmonisk.

Jag dör som en Urban.

Legend, alltså.

Hur som helst, det är ju ändå ett tag dit. Jag reser det jag rivit, hänger upp alla jackor och sätter mig i skinnsoffan. En biltidning där, en Amelia där, en golfporrtidning (den där nya golfpunkblaskan ni vet, som försöker försvara Slitz-liknande utvik) där, ett tjog modetidningar där. Så urbota trist. I stället blickar jag ut över lokalen. Får syn på en herre med veritabelt stirrig blick. Gör snabbt kopplingen att det är en stor spegel jag glor på. Sa jag att jag var nervös? Ler åt det hela samtidigt som den sympatiska kvinnan, jag känner igen rösten, kommer gåendes mot mig med en telefon mellan handen och högerörat. "Vänta en sekund", säger hon och borrar in blicken i mina ögon. "Petter?" "Absolut", svarar och tänker jag. Simultanförmåga, kallas det i ordböckerna.

"Bra. Här är han!", ropar den sympatiska kvinnan till sin manliga arbetskollega. Jag blir en aning förvirrad. Känner mig lurad.

Vi stannar upp här. Jag måste nog klargöra en sak: Jag är inte homofob. Om nu någon skulle få för sig att tro det. Tvärtom. Alltså, inte en helomvändning. Ingen u-sväng. Sist jag kollade så gillade jag tjejer. Men en kram från en kille är inget jag får psykbryt på och anmäler som sexuella trakasserier. Som en del andra idioter. Dock – och kanske är jag nu en stofil, men det struntar jag i – vill jag väldigt gärna bli klippt av kvinnor. Det sitter i ryggmärgen. Och kommer där att sitta. Nu har jag i och för sig haft en manlig frisör de senaste tillfällena i hemstaden. Och det är okej – om jag har ett förtroende för vederbörande. (Som att han annars skulle hoppa på mig med en närmast djurisk åtrå. Narcissist – jag?) Det är inte lika okej om dito är en fyrtiofemårig främling – med parentesen att han bär en motbjudande frisyr. Helt klart så finns det en skillnad här.

Den manliga arbetskollegan som den sympatiska kvinnan hojtat på är den senare personen i stycket ovan. Fyrtiofemåringen. Arketypen. Han kommer lunkandes mot mig. Jag reser mig upp och möter hans varma blick med min flyktiga. Han räcker fram sin håriga hand och jag möter den med min kala. Kortfilmen Ben och Gunnar, ni vet den om manlig vänskap, flashar snabbt förbi framför ögonen på mig. Av någon anledning som jag varken vill eller vågar analysera. "Hej, varsågod och sitt här", hälsar han. Blindskär! Jag åkte på den största nitlotten av dem alla.

"Men du, här måste vi göra något", är bara början på den kavalkad av ord och meningar som han spottar ur sig i ett rasande tempo. Det känns nästan som att han vill utmana mig. Battla mot mig. Din mammas död att jag vill, yo – en bra inledning, men jag hittar inget flow. Mina repliker blir i stället genomgående torftiga och innehållslösa i stil med "ja", "aha", "okej", "jasså" och "jaja". En vanlig människa hade fattat piken. Men detta verkar inte bekymra fyrtiofemåringen. Han battlar, jag viker av. Som en robot svarar jag artigt, men kortfattat, på hans frågor. Annars säger jag mest "mm", utan att ha en susning om vilket ämne vi dryftar. Vi leker ett socialt spel, han för och jag följer.

En särskild del av besöket sticker ut, och känns lite extra jobbig: När fyrtiofemåringen tvättar mitt hår. Det känns så konstigt. Jag kan inte låta bli. Han kunde varit min pappa, fyrtiofemåringen. Och det var nog drygt arton år sen pappa tvättade mitt hår. Mitt då kritvita hår gillade pappas fingrar som sakta och varsamt klöv mina tunna hårstrån. Han var bättre på det än mamma, minns jag. Mer kärleksfull, liksom förstående till schampots envisa förmåga att svida i ögonen. Fyrtiofemåringens fingrar äcklar mig däremot. Han frågor inte ens om det är för varmt. Pappa frågade alltid om det var för varmt. Så jag gör det enda rätta: försöker i sinnet åka tillbaka arton år, till pappas fingrar som tvättar mitt kritvita hår. Det är en bra tanke. Men jag misslyckas. Jag är inte fridfull nog. "Hoppas det inte var för varmt förresten", säger fyrtiofemåringen när vi går mot hans egna lilla hörna.

Efter trettio minuter är allt över. Inget mer kallprat, klippande och tvättande. Oerhört skönt. Jag betalar och går mot utgången. När jag öppnar entrédörren möts jag av en vägg av oljud med källan stadsbussar, musik och folkhoper. Det känns befriande. Jag möter min egen spegelbild i ett skyltfönster. Granskar frisyren. Det känns befriande. Och inte så pjåkigt trots allt. Han skötte sitt jobb. Han körde över mitt moment 22. Eller? Jag mår faktiskt inte sämre – fysiskt! – nu så här efteråt.

Men ändå. Mentalt.

Jag tar fram mobilen. Letar upp numret till salongen och trycker på ta bort kontakt.

Det känns befriande.

/Petter

Putin övar inför Milanovistelsen.

Albert av Monaco: Kan vi inte bara åka hem nu?
Vladimir Putin: Neeej, bara lite till! Kom igen!
Albert av Monaco: Men! Jag har inte tiiiid för det här. Och nu blinkar batterisymbolen på kameran, tack! Jättetack, Vladimir!
Vladimir Putin: Okej då, bara ett sista kort! Kompis! Snälla, snälla, snälla, snälla, snälla!
Albert av Monaco: Lovar du?
Vladimir Putin: Hedersord! Lovar. Vad tycker du, ska jag titta in i kameran eller lite lagom kaxigt åt sidan?
Albert av Monaco: Hmm. In i kameran kanske ser lite tillgjort ut. Lite väl onaturligt, va?
Vladimir Putin: Ja, du har nog rätt. Jag kör på en avslappnad "här kommer jag"-pose, blicken åt sidan.
Albert av Monaco: Fint. Beredd?
Vladimir Putin: Vänta! Syns knivfodralet nu?
Albert av Monaco: Ja man.
Vladimir Putin: Bra. Ska jag dra upp brallorna en bit till?
Albert av Monaco: Inte att föredra, nej.
Vladimir Putin: Okej, då är jag redo. FUCK YOU VÄRLDEN, HÄR KOMMER JAG, PUUUTIN!
Albert av Monaco: Skitbra. Kan vi åka hem nu?

/Petter

Kramar du mig, är du död!

Jag har under förmiddagen ömsom läst c-uppsatser, ömsom applåderat och förundrats över allas vår Carolina Klüft. Hon är rätt bra, va? Det känns så. Magkänslan. Men, ärligt talat, det är på gränsen att man blivit blaserad av alla hennes framgångar. Hon vinner ju jämt. Det finns liksom ingen spänning kvar. Ungefär som i säsong två av Prison Break.

Dock blev jag nästan förbryllad över hur bra stämningen verkar vara tjejerna emellan. Det handlar trots allt om extrema tävlingsidrottare. Och sådana är per definition tjuriga i såväl motgång som medgång. Dålig förlorare. Dåliga vinnare. Sådana typer.

Ni såg väl scenerna efter sista grenen i sjukampen? Då samtliga medtävlare slöt upp i ett enda stort kram- och pusskalas.

Det var ingen – verkligen ingen! – som hängde läpp.

Ingen som surade för att man kämpat som ett djur i ett par dagar, bara för att inte lyckas med sitt mål.

Ingen som lackade ur på närgångna fotografer en nanosekund efter målgången.

Till råga på allt började hela gänget sen att springa ärevarv. Ja! Och när en ivrig fotograf ramlade och tappade en väska, eller vad det nu var, stannade – så klart! – alla upp och ville hjälpa till. "Hur gick det?"

Uppriktigt sagt så blev jag tjurig på deras fina, godhjärtade beteende.

Var är den bittra tävlingsmänniskan i dig? Och dig! Jag ville ta tag i deras axlar, en efter en, rycka ivrigt och skrika: "Vad håller du på med! Carro pissade på dig – igen!"

Men det är långt till Japan.

I stället började jag fundera på scenerna efter ett hundrameterslopp. För män. Kramas det? Grattas det? Nej, nej. Det ges blickar som – nästan – kan döda. Testosterondoften ligger tung över löparbanan. Skulle någon försöka ge sig på att krama sin medtävlare skulle vederbörande antagligen dra fram en Desert Eagle och trycka upp på något varmt ställe.

Mina känslor till den här distinktionen gör att jag lägger pannan i djupa veck. För samtidigt som jag skulle gilla peace, love and understanding även bland anabolamän, kryddar den kaxiga gangstaattityden en annars trist (antik) sport. Kasta kula – vad är det egentligen?

Nej, lite mer slagsmål och mördande blickar. Det är vad friidrotten behöver. Och vad Carro behöver.

Dagens låt: The National - Friend of Mine

/Petter

Oj, så rent här är!

Jag har ännu inte riktigt slagit mig till ro här i min lilla studentlya. Det har gått i ett sen jag kom ner, och gör så fortfarande. Eller ja, förutom i går då, när jag genomled efterdyningarna av Kompagos invigningsfest. Då var det luuugnt, så att säga. Måste ha varit nåt galet med de där korvarna som det bjöds på vid midnatt.

Det köptes pizza i går. Kebab. Inga konstigheter. Eller jo: Jönköping är ingen – för att belysa ett av de dåliga dragen – kebabstad. Det är fel kött, fel såser. Fel! Jag har försökt påpeka det bland mina vänner här, men det gehör jag fått avslöjar bara att oroväckande många har usel känsla för bra kebab. Och då är jag ändå ingen kebabfantast – hemska tanke.

På pizzerian vi hamnade på i går är man innerligt stolt över sitt sätt att sköta sin hygien. Därför har man klippt ur en artikel från den lokala morgontidningen JönköpingsPosten, och sen tejpat upp den på läskkylens sida som vetter ut mot entrén. I artikeln framgår det att just den här pizzerian, tillsammans med typ fyra-fem andra, fått full pott i sitt sätt att ta hand om renligheten. Vilket betyder att man tvättar händerna efter att man varit på toa etcetera. Och för detta vill man få applåder och oh:ande.

Det, enligt mig och min vän Thomas, dråpligt komiska i situationen är att artikeln publicerades 2003. Pappret har gulnat. Om man inte lusläser det som står i artikeln kan man lätt tro att det handlar om ett fornminne, det som pizzerian vill skryta med. Det är den nivån vi snackar om.

Det jag inte kan sluta fundera över efter att ha ögnat igenom artikeln är: Hur har det gått de senaste fyra åren? Har saniteten fått lägre prioritet? Och ska vi inte kunna kräva viss hygien på ställen där vi köper mat? Vad ger det för signaler när man skyltar med flera år gamla "bevis" på att här är minsann inget härbärge för råttor? Borde inte det vara en självklarhet?

Förresten var den där kebabpizzan ovanligt god. För att vara Jönköpingkebab. Så jag kommer tillbaka.

Då ska jag fråga om tanken bakom artikeln. Och hur det egentligen står till med mjölet. Är det rent?

/Petter

Hippa Klara, och ohippa Petter.

Det finns ett café här i Jönköping: Klaras. Eller om det var med C. Jag minns inte. I alla fall. På Klaras sitter alla kids och skitnödiga yngre vuxna och är allmänt pretentiösa. De tycker att alla andra fik i stan, där risken att stöta på ohippa trettioplusare är överhängande, är skräp. Där vill de inte dricka sina kaffedrinkar. Prettonivån är på tok för låg på sådana ställen, menar man.

Nyktert.

Men jag klandrar dem inte.

Tvärtom. Jag uppskattar att Klaras finns. För deras skull. Och lite för min. Jag tänker mig hur det annars skulle se ut här i stan. Bedrövligt. Det är klart bättre att skyffla skiten till en gemensam lokal, än att de håller till lite varstans; tre där, en där, fem där etcetera. Rena rama minfältet, och det vill vi ju inte ha.

På grund av ovanstående tirad, lever jag med en hemlighet: Då och då, väldigt sällan, men det händer, slinker jag in på Klaras. För att inte bara smaka på kaffet, utan även på hur det är att vara en av de hippa. Det smakar spännande, hett, fantastiskt. Men blickarna jag får där inne tyder på att jag har en bra bit kvar att gå för att bli så där mysigt hipp.

Skvallra inte nu.

Och en till sak ni ska hålla käften om: Först i går upptäckte jag – och fastnade för – Entourage. Jag applåderar! Åt både mig själv – tidigt, Petter! – och skaparen Matthew Salsberg.

Och till sist: I kväll är det byrån Frank & Budskap, min gamla arbetsgivare, som ordnar galej. Rykande färska angelägenheter kommer att avslöjas. Det blir nog helt crazy bananas, det här.

Eller?

Det är nog som Montt Mardié sjunger.

För många oskrivna saker härjar omkring i vår värld. Det är olyckligt. Vi är för fega. Därför regerar det olyckliga snarare än det lyckliga. Visst är det så? Jag tror det.

God natt.

/Petter

Plugga, ju.

Det är mycket nu, så här första veckan i Småland.

Skolan. Köp/sälj av kurslitteratur. ICA Maxi-besök. Småärenden som CSN-tjafs. Listan kan göras lång, och för alltsammans får bloggandet och bloggläsandet lida.

Det ska det snart bli ändring på. Lovar.

Nu måste jag rusa iväg. Ska dricka öl... plugga, menar jag.

/Petter

Alla flyr Öster.

Ett halvår – sex månader – är allt jag har kvar i Jönköping. För den här gången. Om det blir fler halvår eller kanske rent av år vet jag inte. Men man ska aldrig säga aldrig, har jag lärt mig. För då slår aldrig in – trots att det egentligen är omöjligt, och ordet har då direkt förlorat sitt värde, och vi måste hitta på ett nytt. Sånt tar tid. Och tid är det få som har nu för tiden. Därför säger jag aldrig aldrig. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Facit är utom räckhåll. Phew.

Det här halvåret kommer att bli ensamt. Min bästa vän här har svikit mig. Hon har packat ihop sina pinaler och flyttat till Väster. Jag bor på Öster. Att bo på Öster har aldrig varit någon höjdare. Jag har närma till H&M och Synsam. Kan köpa hälsokost och dyr vinäger alldeles runt hörnet. Men för en liter mjölk måste jag promenera länge, relaterat till storleken på city. Öster är okej – men absolut inte mer.

Och nu har alltså min vän gett upp. Hon drar till Väster där resten av "ligan" huserar. Vilka det nu är. Ligan… härligt, bra, humor. Hon lämnar mig ensam på en karg, öde ö. Jag är strandsatt. Hon är fri. Och min semi-sambo lämnar mig också för Väster. I morgon säger hon hej då. Det står massor av flyttkartonger i köket. Jag skulle kunna packa upp alla hennes ägodelar, nu när hon är på jobbet, och bygga mig en fin koja av kartongerna. Sen sitter jag och väntar därinne tills hon kommer hem runt halv fem-tiden. Förstå vad hon skulle bli förvånad. Sen arg eller glad. Svårt att förutspå, det där.

Men nej.

I stället inser jag fakta. Beter mig vuxet snarare än Peter Pan-dåraktigt. Sanningen visar sig ändå klarare och klarare för varje dag som går: Jag är lämnad åt tigrarna på Fort Boyard medan mina lagkompisar gottar sig duktigt åt guldpengarna.

Annika bor förvisso kvar här på Öster. Det måste jag medge. Men hon jobbar jämt. Och på konstiga tider. Eller varierande åtminstone. Men sen tar det slut. Annika och jag – vi är de sista kämparna på Öster. Kanske gillar hon stadsdelen mer än jag nu när jag tänker efter. Förmodligen. Hon har bott här längre än jag. Och så har hon en mysig lägenhet. Men snart flyttar även hon. Det tror jag. Till hennes hus i Stockholm som bara står och väntar. Flörtande. Lockande. Hennes släkting ska bara kola vippen först. Eller nåt. Sen ska Annika bygga en ministudio där nere i källaren. Och så ska hon ha fester med hög musik nätterna igenom. Där uppe i vardagsrummet. Och jag ska komma på många av dem, inte alla, det kan jag inte lova, men många. På festerna ska jag säga saker som att hon bor fint. Att Smiths är bättre än Morrissey solo. Att cola i drinkar oftast smakar urk. Att vi har sån tur som båda två bor i Stockholm.

För då ska också jag bo i huvudstaden och leva det liv jag drömmer om: ha ett okej jobb; ha världens bästa tjej; ha en mysig lägenhet (till en början, sen kanske hus, vad vet jag); ha vänner jag trivs med; ha vänner som inte flyttar; ha barn på gång (typ). Och så ska jag kunna hantera ett piano med omsorg.

Jobb är förresten inte viktigast, även om jag skrev det först. Vänner och familj kommer högre upp på min lista till jultomten. Det där med jobb löser sig ändå alltid. Visst då? (Säg ja.)

Förresten tar det max tjugo minuter att promenera till Lina, Henrik, Julia, Martin, Thomas, Rani, Josefine (som också flyttar – till Malmö. Men bara under veckorna), Johanna och alla andra på Väster och bortåt. Det är bara jag som är kinkig och lite småtjurig.

Jönköping.

Litet och påfrestande.

En massa snusk.

I går kväll satt jag ute på balkongen och pratade med min mor och far. Ämnen som kom upp var allt från mat till kärlek.

När jag förklarade att jag inte har så värst mycket till övers för Rod Stewart tog samtalet en märklig vändning.

"Kan du inte köpa lite porrmusik?", frågade mamma högst allvarligt.

Fråga mig inte om kopplingen.

Men det var inte slut där. När hon, i en diskussion om giftermål och långa förhållanden, klämde ur sig "om du träffar en kvinna som suger mer än jag", tyckte jag att nu var det allt nog med dumheter.

Så jag gick. Till stan och rullade hatt med goa vänner.

Men det kan jag berätta om en annan gång. Nu ska jag iväg till en kräftskiva. Jag tar båten. Och i morgon åker jag hem till Jönköping för ett sista halvår i Sveriges Jerusalem. Det är mycket nu, alltså.

Underskattade kaffepauser.

När jag var i Hufvudstaden förra helgen disputerade jag på en avhandling om kaffe. Min teori som jag tagit fram är inte på något sätt extraordinär. Tvärtom. Jag tror att de flesta håller med mig i det jag säger, mer eller mindre.

Tänk dig att du kommer hem efter en vidrig arbetsdag. Du har haft migrän från nio fram till fem. Allting har gått fel. Även sånt som normalt inte kan gå fel har gått käpprätt åt helvete. Regnet har stått som spö i backen från morgon till eftermiddag. Cykelkedjan hoppade på väg till jobbet. Och hem. Det första du möts av när du öppnar dörren till lägenheten är tre panikräkningar. Och två reklamblad – från konkurrerande, närliggande matbutiker. Jesus. Felix, katten din, har haft ner inte bara en eller två utan tre blomkrukor med tillhörande blommor och jord. Alltihopa, hela dagen, är ren och skär misär.

Då.

Gör du det.

Tar fram de söndermalda kaffebönorna, häller i tre mått i kokaren, ett par sekunder under vattenkranen och sen on-knappen. Du hör hur kokaren fräser och har sig. Ljudet gör dig fullständigt harmonisk. Din favoritkopp åker fram, redo att bedöva misären. Droppe efter droppe letar sig ner i kannan. Förväntningarna tillsammans med det auditiva och visuella är som balsam för din själ. Fastän du gjort samma sak dag efter dag, år efter år. Men det spelar ingen roll. Det är som att träffa din sambo för första gången på nytt. Intryck efter intryck.

När sista droppen hittat hem häller du över det becksvarta giftet. Och din dag har på ett par minuter gjort en u-sväng. Helvetet syns nu bara i backspegeln. Adiós! Hela kaffeprocessen är medicinen. Hemligheten. Som inte alls är hemlig, egentligen. Det gäller bara att uppskatta den tillräckligt.

För även om allt i livet är skit så lever själva kaffepausen i en egen värld. En värld där allt är positivt och avkopplande. Du träder in i en annan dimension när du gör i ordning och dricker ditt kaffe. Miljoner människor gör ett ljuvligt besök där varje sekund. Nu. Nu. Och nu. Nu också. Men nästan lika många blundar för detta. Struntar i att den där kaffepausen faktiskt räddade dagen. Förvandlade den från katastrofal till mer än okej.

Visst är det så?

Yttrandefrihet? Absolut. Eller ja, ibland alltså.

Jag blir så trött på människor som helt och hållet glömmer bort sin "liberala" syn på yttrandefrihet så fort det handlar om något som sticker lite i ögonen på gemene man, något som anses moraliskt fel. Lynchstämningen som rådde tidigare i år angående webbsidan Pedofil.se var närmast absurd. En sida som inte hade något straffbart material what so ever, utan bara okonventionella, starka åsikter, tyckte uppenbarligen många var på tok för mycket. Stäng ner skiten, skrek man i kör.

Och visst, man behöver inte på något sätt sympatisera med innehållet på sidan, men likt förbannat har den all rätt att existera (så länge den inte bryter mot lagen). Precis som den här bloggen. Faktiskt. Att få agitera sina åsikter är inte olagligt. Det är en mänsklig rättighet.

Till och med att vara pedofil är allt annat än olagligt. Det är bara en sexuell läggning. Precis som att jag är heterosexuell. Det är när pedofiler förgriper sig på barn som de utför en kriminell handling och därigenom bör straffas då detta är olagligt. Precis som att jag gör en kriminell handling om jag våldtar en vuxen kvinna. Och glöm inte: Alla är oskyldiga, och ska rimligtvis bemötas därefter, till dess att motsatsen bevisats i en rättegång. (Men det är inte det jag är mest arg på just nu, det var bara ett sidospår.)

Så länge en organisations/webbsidas åsikter håller sig inom ramen för vad som anses comme-il-faut värnar gemene man om vikten av yttrandefrihet. Men när åsikterna drar åt någon extrem kant glömmer man vips bort det man annars så kärt pratar gott om. Sympatiserar med. Inkonsekvens om något, och det ogillar jag serru.

Sen är jag medveten om att jag själv faller dit ibland. Säger och tycker en sak, gör en annan. Men jag försöker alltid bättra mig, ta del av andras åsikter och omvärdera mina egna. Se saker ur ett annat perspektiv. Stanna upp och fundera. Det är det många som blankt struntar i, tyvärr.

Nej, nu återgår jag till att kurera mig. Febern är på väg bort i alla fall, sen återstår bara förkylningen. Bästa medicinen just nu är att högt upprepa: Kräftskiva på lördag, kräftskiva på lördag!

Just ja: Virtanen har börjat blogga igen. Och det gillar vi. Skarpt.

Ändtarmen ljuger aldrig.

Det är fotboll på tv. Valencia käkar upp Elfsborg i Champions League-kvalet. Bit för bit försvinner Boråslagets lilla hopp om gå vidare till slutspelet – via sin plastmatta. Eller vad vet jag, har bara sett fem minuter av matchen. Valencias matbit kanske smakar unket.

Jag har nog feber i kväll. Det anade jag redan på jobbet. En blandning av svett, vimmelkantiga vibbar och ansträngning med extra sås liksom överrumplade mig. Och vi får inte glömma halsen som kändes – och känns – som ett blödande sår. Den får vi inte glömma!

På grund av allt detta bestämde jag mig för att ta tempen. Förr, när jag var yngre, var detta ett beslut som jag vägrade ta själv. Min mamma tog hand om den saken. Och som hon gjorde det. Så fort jag yttrade orden "kanske feber" var hon snabbt framme med den där iskalla, alltigenom hemska termometern. Jag minns än i dag hur jag precis innan hennes aktion spände – av ren rädsla – min beniga rumpa in absurdum inför det som komma skulle.

Hon körde alltid med samma händelseförlopp. Först, i badrummet, smetade hon på en vit, fet salva på termometerns ände. "Det blir skönare så", menade mamma. "Härligt", tänkte jag. Men bara första gången. Sen visste jag bättre.

Därefter kom hon in i mitt sovrum där jag vettskrämd låg och väntade. Jag inledde mina försök i att övertala henne att jag inte alls behöver ta tempen, jag vet ju ändå att jag har feber och det är det som räknas. Hur mycket är irrelevant. Men nej då, det var högst viktigt att ha en exakt siffra att meddela skolfröken. Absurt tyckte jag då, och tycker så än.

Så mamma bad mig ömt att lägga mig på sidan och höja upp benen, som i en slags semi-fosterställning. Här gjorde jag ett sista försök att få henne att tänka om och retirera. Men alltid med samma usla resultat. Kort därefter förkunnade hon "försök att slappna av nu".

Försök.

Slappna av.

Förstår ni hur förnedrande det är? I den ställningen, i det mentala tillståndet. Jag kände mig som en al-Qaida-anhängare efter elfte september som precis innan sin egen avrättning får en sista, hårt sarkasmkryddad uppmaning i livet.

Kommande sekunder löpte under tiden som jag upprepade mantrat "är du inte klar snart?". Gång på gång. Men det var hon aldrig - kändes det i alla fall som.

Sen, tack och lov, var det över. Mamma tittade på termometern för att läsa av om jag hade feber eller ej. Samtidigt låg jag alltid med en post-frossa som bäst kan liknas vid den kyla man upplever efter en intensiv avgiftning. Och det var inte på grund av febern den här gången, så att säga.

"Aldrig mer", väste jag.

"Trettiåttaofem", suckade mamma.

Och så höll vi på, jag och mamma. Hon verkade finna njutning i att föra upp en kall termometer i min ändtarm. Det gjorde inte jag. Men alla riktiga sagor och berättelser har ett gott slut, och så även denna. För plötsligt en dag skedde ett mirakel: mina föräldrar investerade i en avancerad och dyr örontermometer! Det var rena rama julafton när den nyheten gjorde entré.

I kväll visade örontermometern trettiosjukommaett. Den ljuger. Jag har minst trettioåtta. Och vet ni vad det jobbigast är? Ändtarmen hade visat trettioåtta (plus lite till). Den ljuger aldrig. Hundra procent. Garanterat. Och för det hatar jag den.

Du och jag, Andy.

Helg i Hufvudstaden. Började lördagen med stekande och slappande nedanför Karlbergs slott. Soligt, svettigt unt schyrre. Så var det. Sen mötte jag och Jonas upp Lina och hennes vän Emilia för starkölslunch på ett tak inne i smeten. En okej kycklingsallad blev det.

På kvällen fick en gräsplätt på en udde på Djurgården bli första stopp. Där satt och låg ett gäng främlingar som spelade Michael Jackson och drack Gud vet vad. Bland annat kravmärkt kött och vegetarianism diskuterades. Som vanligt hade jag rätt. Och alla andra horribelt fel.

Därefter promenerades det till Debasers välfyllda uteservering, via Gamla stan med alla dess älgsouvenirsbutiker som Kajsa (ännu en av Linas vänner) stolt poserade framför. Hon jobbar nämligen i en av dessa. Vilken har jag glömt. Titta efter svenska flaggor och älgar, där hittar ni henne.

Och sen då? Äsch. Jonas, Lina och jag gick vidare till en obskyr klubb som huserar på Marie Leveau på Hornsgatan. Där styrde och ställde en för natten shortsklädd Magnus Carlson (den rätta). Sveriges bästa röst, iklädd shorts och tubsockor, alltså. Precis som vi vill ha honom. Knallröde punkrockaren Dennis Lyxén stod i sin tur bakom skivspelaren och fixade festen. Han spelade dansant punk, med ett svettigt dansgolv som resultat. Bra.

Just ja. Höll på att glömma en detalj: Andy Bell, som tillsammans med Robert Plaszczyk och Magnus driver den här madchesterinspirerade klubben, skymtades bakom Dennis vid tresnåret.

Gigantiskt för en lantgrabb som jag. Oerhört stort. Tyvärr smet han direkt efter sista låten.

För att förtydliga: Om man inte förstår och uppskattar en sån trevlig vy, en gänglig Andy, har man ingen rätt till ett fortsatt liv. Han är ett geni inom musiken. Ride, någon? Skostirrare är vi allihopa, allihopa, allihopa.

Jag hängde alltså med en legend i lördags (som till vardags kompar bröderna Gallagher). Kan man säga. Om man tar i lite extra. Vad gjorde du? Tittade på reprisen av Allsång på Skansen?

Tjugohundratalsexorcism.

Släntrar in i lägenheten efter en kväll på jobbet. Det doftar ost. Och blöt hund.

Hundodören visar sig komma från Xander – mina släktingars hund, som egentligen är en björn. Eller om det var tvärtom. Den är hur som helst alldeles enorm i omfång (därav djurartsproblematiken). Alltså: gigantisk. Black Russian, kallas dem visst. Att jag minns just detta, när min kunskap för hundar annars är så pass usel att jag kallar rasen Golden Retriever för "gul hund", beror på att Black Russian inte bara är en hundras utan även en vodkadrink. Vilket folk ofta fnissande påpekar efter att ha frågat om Xanders ras.

Sånt är festligt, kan jag tycka. Är jag mongoloid?

Det var den blöta hunden det.

Ostdoften – i positiv bemärkelse, så klart – härleds i sin tur från en ljuvlig paj som min far med kärlek knådat ihop under tiden jag jobbat med att få det här landet att gå runt; även om det är fredag kväll och läget därför i övrigt ser hopplöst ut för Sverige. Bara för att jag ska få inleda min helg på ett värdigt sätt har han alltså gjort denna fantastiskt krämiga ostpaj bestående av sju sorter ostar. Som en gåva, från honom till mig.

Det är lite rörande, såna här far-till-son-grejer.

Jag sätter mig på balkongen där jag dukat fram finporslinet. Allting är perfekt. Och då, som en blixt från en klar himmel: Kuuuuken. Per "Kuken" Gessle, alltså. Han har tagit över Västerås. Jag ser och hör misshandeln från min stol. Fem tusen människor har han i ett järngrepp – och alla är maktlösa. Kanske allra mest jag själv. För där sitter jag med världens finaste ostpaj. Och Per. Han låter trött och väldigt gammal. Som en rödrostig Volvo 240 – utan däck, motor, ratt och säten. Bara lite plåt kvar. Bara lite Per kvar. För att inte nämna Gyllene Tider-låtarna han river av. En efter en, fula fornminnen från en svunnen tid. Är det ens lagligt att tortera människor som inte förstår bättre?

Nåja. Jag lyckas filtrera bort en del av oljudet. Och efter att ha njutit av den sista pajbiten, ursäktar jag mig och försvinner in på toaletten.

Jag bajsar ut det nyss upplevda traumat. Detta kan liknas vid ett besök hos en exorcist. Per är då en ond ande. Om det nu inte framgick.

Sen skriver jag det här.

Lina lackar ur, och jag erkänner mitt misstag.

När jag som mest intensivt gjorde mina mödosamma arbetsuppgifter i en klibbig och kvalmig lokal i går kväll, ringde det på telefonen. Det var Lina. Och hon var fucking mental, som Ricky Gervais karaktär i The Office skulle sagt.

Tydligen har jag här på bloggen norpat hennes uttryck "seg i kolan", utan att jag redovisat mitt stöldgods ursprung. Då "seg i kolan" står henne nära, nästan som en familjemedlem, tog hon detta hårt.

Jag minns mycket väl inlägget där jag använde uttrycket. Det hade ingen central roll, jag skrev det i förbigående utan minsta eftertanke. Jag hade inte för avsikt att göra någon illa.

Mina arbetskamrater tittade på mig med rynkade pannor och förundrande blickar där jag stod och försökte lugna ner min aggressiva vän. Hon skrek ursinnigt att jag var en knarkförespråkande gravskändare och att jag borde förpassas till Grönland, vilket man kunde höra flera meter från telefonen.

Hon var mycket arg.

Jag svarade lugnande med kärleksfulla "sch sch", för det gjorde mig ont att se henne gå bärsärkagång över ett så litet misstag. Efter ett tag stod alla som samlats runtomkring mig som paralyserade hundar och lyssnade intensivt. Jag mimade åt dem att det var mamma som ringde och klagade över dammsugningen. De nickade förstående och fortsatte att jobba, men med ena örat fortsatt pejlat mot mig och min telefon.

Till slut lyckades jag få Lina på bättre humör tack vare löftet om ett tillkännagivande. Så, varsågoda:

"Seg i kolan" är ett uttryck som Lina cementerat. Det är alltså inte jag, Petter, som myntat klassikern. Jag tycker vidare att en ursäkt från de 1 400 personerna som enligt Google också använt uttrycket vore på sin plats. Förlåt Lina.

Nej, nu blev jag faktiskt lite seg i kolan av allt redogörande. Hoppas nu att det här mynnar ut i en seriös diskurs. Det behövs.

Det är en sån dag i dag.

I dag känner jag för att mentalt transporteras till en regnig och ruggig höstdag. Säg oktober. Och att jag precis kommit in från en blöt svampplockartur ute i ett skogsområde som man måste åka bil till för att nå.

Kantarellerna har jag lite hafsigt spridit ut på gårdagens morgontidning. Termosen har jag slängt i diskhon. Regnkläderna är upphängda i badrummet för torkning. Jag tänder värmeljus på värmeljus på värmeljus. Letar fram en av Love Olzons tidiga skivor. Trycker på play. Sätter på kolsvart kaffe.

Medan kokaren frustar och dropparna hittar ner i kannan letar jag fram en ny bok i hyllan, fastän jag är mitt uppe i en annan. Är lysten på förändring – stort som smått. Är inte på humör för den där deckaren, som ändå mest består av en massa dravel. Det är inte en sån dag i dag.

Jag drar ur telefonen.

Än en gång är jag hemma.

Det var främlingen, inte jag!

Alltså. Mitt digitala musikbibliotek är något jag innerligt saknar i mitt sommarliv i exil. Särskilt nu när jag flänger omkring på en arbetsplats där Rix FM/Mix Megapol (lätt att blanda ihop de där) jämte väte och syre hyllas som en pissviktig förutsättning för mänskligt liv. Tanterna, gubbarna, cheferna, nittiofem procent av kidsen – fråga någon av dessa om du får byta radiokanal, om än bara för en timme, och du kan vara säker att det tar hus i helvete.

Man får helt enkelt lära sig att leva efter devisen "gilla läget", som Ledin hade uttryckt det. Man får stå ut med att höra fyra låtar repeteras, kväll efter kväll, timme efter timme. Den här sommaren har man valt att basunera ut låtarna Chasing Cars, Ping Pong Song, Natalie och Ingen sommar utan reggae. Däremellan kläms en och annan klassiker med Da Buzz och Bosson in. Det är en tungsint, pretentiös och utmanande repertoar man skoningslöst kommunicerar som "bäst musik just nu!".

Jag kan, och vet, det här därför att jag hör det här – varje dag. Repetition ger resultat. Otäckt bra resultat. Också därför anser jag att det inte är mitt fel när jag plötsligt börjar nynna klanderfritt på någon av ovanstående låtar. När jag börjar knacka pingistakten till lill-Iglesias låt i bordet är det inte mitt riktiga jag som sitter där och musicerar, det är någon annan, en främling som så småningom i takt med, den så kallade, sommaren kommer att tyna bort.

Den där främlingen är ingen typ jag med egen vilja gärna beblandar mig med.

Han är galen, främlingen.

Det var främlingen – inte jag – som i går bad och bönade om att få jobba även nästa vecka. Den vecka som skulle vara min enda lediga vecka den här sommaren. Främlingen tar över min kropp, den passar på att kalasa på mina innanmäten innan den, efter sommarens slut, skrumpnar till ett litet Sun-Maid-russin. I stället för en sista rehabiliteringsvecka kommer jag nu få utstå ännu en helvetesvecka.

Tack, främlingen.

Jag vill minnas att jag nämnde pengarna som anledning när min chef frågade varför jag plötsligt ville vara kvar ytterligare en vecka. Men det är osanning. Främlingen struntar blankt och djärvt i såna existentiella nödvändigheter. Han bryr sig enbart om "bäst musik just nu!". Inget annat är av värde. Just därför är han en antagonist av rang.

Men min tid kommer. Jag vet det. Ett par veckor till i infernot är allt som krävs. Ett par veckor…

Sen är det minsann jag som förtär det där russinet till melankolisk jag-vill-dö-det-finns-ingen-mening-med-livet-indie. Inte för att jag känner vemod eller lider av depression på grund av denna förruttnelse, inte alls, utan för att fira Markoolios fall och Khonnors återkomst; Bossons förtvinande och TAKEN BY TREES oskuld. All veritabel kukmusik som jag indoktrinerats med under halva sommaren får i denna avvänjningsklinikflörtande process det hett om öronen. Motpolens fanbärare, som James Chapman och Johan Duncanson, ställer till med häxjakt, och man nöjer sig inte, man slår sig inte till ro, förrän varje uns av Idol-Ola och Stekar-Gessle med vänner rensats ur min kropp.

Först då kan jag återfå kraften och glädjen jag i dag saknar.

Först då är jag ren.

Först då.

Äsch. Ännu en helt vanlig, trist måndag.

På cykel genom den tid som flytt.

Är precis hemkommen från min första cykeltur på ett par år. Jag svär, mammas död. Det hela var ungefär lika surrealistiskt som att åka bil i Jönköping, och det är inte lite det. Att cykla har de senaste åren – under min tid i Sveriges Jerusalem – aldrig varit aktuellt på samma sätt som det var i de yngre åren. Jag har bott centralt, haft relativt nära till mina vänner (och fiender) och typ tio minuters promenad till skolan och jobbet. Ja, alltså, så länge man inte bor utanför city i Jönköping är det i och för sig nära till allt och alla. Som är något att ha. En av få vackra fördelar med mindre städer.

Men det som i kväll spädde på den surrealistiska känslan var inte enbart själva cyklandet. Alla minnen från fem-sex år bakåt i tiden som uppenbarade sig för varje ny gata eller kurva jag passerade hjälpte till bra duktigt. Då, till skillnad från nu, cyklade jag mer än jag gick. Digestionen av känslor och upplevelser skedde på sadel snarare än till fots. Och nu i kväll då mitt återseende med cykeln som färdmedel skedde, låstes dörrarna till alla de där känslorna och upplevelserna upp.

Det här med att blicka bakåt och med ett fånigt leende minnas händelser och incidenter är egentligen vedervärdigt. Det är inte direkt progressivt. Bakåtperspektiv kan inte vara bra för människan – framåt är allt. Nästan. För ibland, i mellanmjölksdoser, är det nog rätt bra ändå med lite nostalgi och vemod. Jag behöver sånt. Bara det inte tar över för mycket. Vilket kan vara lätt hänt. Jag kan i alla fall inte kasta första sten, det är ett som är säkert.

När jag hade kramat lillasystern och önskat en god natt letade jag mig på iPoden fram till Tom Petty. Han fick vara min bordsdam (för att mot slutet bli utbytt mot Thomas Dybdahl). Sen satte jag mig på sadeln och tog mina första tramptag på bra länge. Vädret var toppen, så där perfekt ljummet som en svensk sommarnatt då och då mäktar med. Min mörka silhuett rullade ned på Stora Gatan via Västra Ringvägen. Den motbjudande, centrala kvarterskrogen där trasiga Jack Vegas-knarkare så klart tillbringade sin söndagskväll, ven förbi på samma sätt som den alltid gjort från en sadel. Kan bero på backen. Här sitter människor som annars hittas i samhällets periferi. Tragiskt – ja visst, men min medömkan är ändå snålt tilltagen.

Kort efter detta uppenbarade sig sunkhaket "Tajjan" där det förr dracks åtskilligt med Kobraöl – i brist på annat. (På den tiden stängde Bill & Bob klockan ett, till Tajjans stora förtjusning skulle jag tro.) I kväll sitter där fyra människor som jag skymtar medan ekrarna jobbar på; en medelålders man, två yngre kvinnor och så ägaren. Fantastiska minnen från förr blandas med en misärpräglad känsla då jag ser detta. För en millisekund är jag på väg att trycka i bromsen, kliva in i minnena och misären och rädda de två kvinnorna från den äckliga femtioårskrisen som de hamnat bredvid. Tjugofemårskris är bättre än femtioårskris, tänker jag, men fortsätter trots detta framåt genom sommarnatten.

Gränder, butiker och parker som jag passerar alstrar djupa minnen. Minnen som jag räknat med att aldrig få återuppleva. Tänk om jag hade förstått att det enda som behövdes var en cykel och en ljummen sommarnatt. Små medel, stora vinster.

Men allt är inte frid och fröjd på min korta resa genom ungdomen: En av få centrala videobutiker i stan är spårlöst försvunnen. American Girl och Tom Petty försöker envist få mig på bättre humör, men det är svårt när en bank tagit sig friheten att blåsa bort en, för mig, kulturellt ovärderlig plats. Absurt men sant. Alla timmar som där tillbringats i jakten på en okej film finns nu, uppenbarligen, enbart etsade i minnet. Och kommer så att förbli. Den klassiska lokalen har förpestats. Jag spottar på den nya lokalen, känner att jag gör en god gärning och trampar vidare.

När jag närmar mig hemmet börjar jag må illa. Kanske allra mest därför att jag gottat mig i sånt som för länge sen passerat bäst-före-datum. Jag spränger alla nostalgigränser där jag sitter på cykeln genom ett folktomt centrum. Det är allt på en gång, alla cykelminnen som återuppstått från det döda. Det finns inget stopp, snacka om kognitiv rännskita. Människor och enskilda dygn och företeelser hälsar glatt på igen; det var ett tag sen, hur mår ni?

När jag står i hissen på väg upp mot lägenheten kommer jag på mig själv med att bära det där fåniga leendet. Att kasta sten har ändå aldrig varit min grej. God natt.

Lördag, söndag.

Efter ett gäng timmar ute till sjöss i lördags med bad och koncentrerat slappande som huvudingrediens, hälsade jag framåt kvällen på Jon för att syna karlns boende. Han har flyttat ihop med sin tjej. För ett år sen, typ. Så mitt sargade samvete fick sig en bedövande injektion efter besöket. Bra så.

Jon och jag, Sara och, så småningom, Sofia, den andra husvärden, lyssnade på konstig musik och tittade på fotografier och fick värdelösa nostalgitrippar från en hemsk dåtid. Men mest av allt var jag avundsjuk på Jons filmhylla. Inte för att den är monumental, men den är så mycket mer – på alla sätt och vis – än vad min är. Större, bredare, finare, glättigare. Apropå film och Jon: Om du har vägarna förbi Västerås i höst måste du hålla öron och ögon öppna för Zaga filmklubbs – alternativa – filmvisningar (se Viktordesignad flyer nedan). Jon är boss där. Han styr och ställer med en järnhand.

Nog med avund. Och reklam.

Den här söndagen ska jag tillbringa med Jonatan.

Eller vänta.

Det ska jag tydligen inte alls.

Nyss mottaget sms: "Tja… hata mig inte nu men vi kan inte hänga idag =) haha… Hoppas det funkar nån dag innan du åker tillbaka… hörs petter… tja"

Jonatan: Jag hatar dig. Hatar, hatar, hatar! Hatar. Och jag hatar människor som överkonsumerar tre punkter i följd (…). Och jag hatar att du gör en smiley direkt efter din diss varpå du vrider om dolken några extra varv med det där haha:andet. Du kan vänta dig en personlig vendetta!

Nyss skickat sms: "aj då, trist! jag får försöka hitta en annan dag i stället då, måste bara klaffa med våra jobb. ta hand om dig så länge."

Till råga på allt är vårt varmvatten ur funktion av någon anledning. Snacka om att strö salt i såren. Det är väl lika bra att jag värmer på ICA-pizzan och borrar ner mig i fåtöljen med den där Coupland-boken som jag aldrig förmår avsluta.

En helt vanlig söndag, det här.

Min (tillfälliga) granne.

Under fem veckor nu i sommar bor jag hos mina föräldrar i Västerås. De har nyligen flyttat in i en lägenhet som några genier valt att placera på en konstgjord ö, typ. Här har i dagsläget ett 250-tal lägenheter byggts. Mamma och pappa bor i ett av två höghus – "tvillinghusen", som de i folkmun kallas.

I grannhöghuset, på samma våning som oss, bor det en familj. De har en balkong som vetter mot vår balkong. Vi kan se in i varandras lägenheter och balkonger, med andra ord. Och det rätt tydligt.

Det är lite lustigt med den här familjen. Dottern – som är i artonårsåldern – har en fäbless för fläka ut sig så fort jag visar mig på vår balkong. När det är sol sitter hon i minimal bikini och sträcker på sig som en smidig liten katt.

Antagligen vill hon något. Jag försöker tyda signalerna, men det är svårt och jag blir ofta seg i kolan när det vankas spel. Men det finns ännu en orsak till mina tillkortakommanden: hennes mor.

Vid ett av våra första balkongmöten var min granne, dottern, på ovanligt pockande humör. Hennes lystna kastande med håret uppfattade jag då – i dag vet jag däremot bättre – som ett slags substitut för hårtorken. Inga konstigheter. Men däremot förstod jag inte för mitt liv varför hon gång på gång vände ansiktet mot mitt håll, för att sekunden senare åter inta utgångspositionen rakt framåt.

Medan jag satt där på min stol och med stor koncentration iakttog hennes subtila rörelser – vad vill hon egentligen? – kom en annan figur ut på deras balkong. Mamman. Det här uppmärksammade jag dock först efter ett tiotal sekunder. Men det var länge nog. För när jag bytte riktning på min koncentration och mina blickar möttes jag av en parant men argsint dam som stod och blängde för fulla muggar med armarna i kors och benen stadigt placerade på marken, som en tyngdlyftare innan själva lyftet. Min granne fortsatte emellertid, nu intensifierat och med större entusiasm, sitt vridande på huvudet (det kunde jag i periferin av hennes mammas vrede se).

Det hela gjorde mig full av bitterhet och indignation. "Det var inte jag, det var din sluga dotter!", ville jag skrika till henne.

I stället försvann jag kvickt in i lägenheten. Där vankade jag av och an samtidigt som jag kokade inombords. Det här är inte rättvist, ekade i mitt huvud. Och det var det sannerligen inte.

Men – likt förbannat sneglar jag än i dag alltid bort mot min grannes balkong innan jag själv tassar ut på vår. Om jag får syn på mamman, hoppar jag snabbt tillbaka in i till tryggheten. Om kusten är klar, intar jag en position där jag likväl har full koll på fiendens bas.

Man vet aldrig när hon slår till igen, kärringen.

(Oj, jag gled snabbt bort från det jag först tänkte skriva om: mitt första nära möte med min granne/dottern (som skedde tidigare i kväll). Galet föräldrafritt var det, tack och lov. Men det tar vi en annan gång.)

Människor jag har mycket svårt för (del 4): De som är som Erik Johansson.

Läs varför här.

(foto: Andreas Söderlund)

Jag saknar ärr.

(Missförstå mig rätt nu. Och framför allt: hata mig inte, jag vet att jag inte får tänka så här.)

För några veckor sen steg jag av regionaltåget som precis anlänt till Västerås centralstation. Vädret var gemytligt, solgassande och allmänt fantastiskt för första gången på länge. För mig. Det regniga Jönköping jag fyra timmar tidigare lämnat kändes betydligt mer avlägset än de trettiofem milen. Dagen efter den där fina fredagen kom tre vänner (bland annat min bloggsambo, Lina) och hälsade på över helgen. Vi grillade entrecote, drack Cuba-Cola och diskuterade ditten och datten. Hade det förträffligt.

Ett av de ämnen vi, eller kanske snarare jag, kom in på handlade om att jag anser mig leva ett urbota trist liv, där allting är så galet mycket mellanmjölk. Det grämer mig. Visst, jag har till exempel varit ute och rest, men vem har inte det i dag? Ända sen den dagen jag föddes har mitt liv varit extremt mycket medelsvensson, utan större skavanker. Kom igen, jag kan inte ens skryta med en ynka allergi.

Och: Jag är svag för musik, film och att resa.

Nähä, det menar du inte?!

Vi kom fram till att jag förmodligen tycker mig sakna mentala ärr från livet. Ärr från jobbiga erfarenheter som färgat min personlighet; jag har ingen närstående som avlidit, jag har ingen vän eller släkting som suttit av tid på kåken, jag har inget syskon som levt i exil som knarkpundare i Köpenhamn.

Min värld är en skyddad medelklassvärld in absurdum. Så kan jag ibland uppfatta den i alla fall.

De här funderingarna och exemplen kan jag vrida tio varv till. Det ser dock inte så snyggt ut, och du som läser detta skulle lätt kunna ta mig för en tokstolle. Men okej, typ så här: Jag har ingen förälder som behandlat mig som en rabiessmittad hund. Jag har ingen bästa vän som begått självmord. (Obs! Bara exempel!)

Ja, jag vet att jag är fullkomligt absurd som tänker så här. Galen. Och det är svårt att förklara vad jag egentligen är ute efter, vad jag menar. Ehum. Men…

När jag dejtar tjejen som levde som hemlös innan hon fann sin fosterfamilj – vad ska jag då berätta från mitt liv som över huvud taget kan mätas med det? Mina barndomsminnen från fredagskvällarna framför Fångarna på fortet? På sin höjd skulle jag kunna nämna min tid under högstadiet då jag ofta mådde skit – men, återigen, vem gjorde inte det?

När jag fikar med kompisen vars mamma håller på att försvinna bort i cancer – vad ska jag då berätta från mitt liv som över huvud taget kan mätas med det? Och så vidare, och så vidare.

Alla har en historia att berätta, sägs det ju. Kanske är jag rädd för att min inte är det.

Förlåt, jag är en otacksam egoist. Här har man fått världens bästa uppväxt, i världens finaste familj med världens tryggaste omgivning (nåja) – och ändå är det något med just detta som gör att jag känner mig totalt ointressant som person. Det är avsaknaden av ärr som är boven i dramat, som gör att jag känner mig oduglig, inte intressant nog.

Men jag vet att gräset är grönare på andra sidan. Om jag verkligen hade haft den där labila idiotpappan eller de där drogproblemen skulle min högsta önskan vara att ha det jag har i dag. Jag är fullt medveten om detta. Och just denna insikt gör alltihopa ännu mer obegripligare och fånigare.

Jag är en äcklig, respektlös egoist.

Som saknar ärr.

Göran, Kurosawa och Kent-Jocke.

När jag promenerar hem från mitt kvällsjobb tar jag alltid samma väg. Det är inte bra för mitt kreativa tänkande, att alltid göra en viss sak på samma satt, dag efter dag. De kreativa processerna går på tomgång när så sker. Det har jag läst i en klok bok jag glömt namnet på. Därför ska jag från och med i morgon välja alternativa vägar, även om det handlar om något så obetydligt som att gena genom en bilparkering. Så länge rutten inte till punkt och pricka är densamma som dagen innan låter jag inte bara kroppen motionera utan även hjärnan. Och det är ju inte helt dumt. Två flugor i en smäll, som man säger.

Hur som helst. Längs den där vägen jag alltid – fram tills i dag – gått stöter jag bland annat på stora betongsilos, parkerade lastbilar, Friskis & Svettis, en bensinmack, trafikljus, en hamn för lastfartyg, uteliggare – ja, det vanliga krafset.

Inget som får en att haja till, reflektera över livet eller hoppa framför ett tåg.

Man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Just i dag föll det sig som så att jag drömde mig bort tillsammans med den legendariska Oxford- och shoegazegruppen Ride medan jag gick den där trista sträckan. Inget konstigt eller märkvärdigt med det. Men – vid ett övergångsställe valde min iPod att sparka igång låten Twisterella – som nog måste vara en av världens absolut bästa treminuterspoplåtar – och jag kom då direkt att tänka på Göran, min gamla filmkunskapslärare från gymnasietiden.

Galet – eller?

Ja jo, han är ju inget Ridefan vad jag vet, men det finns en ändå gemensam nämnare: Populärkultur så som den bör framställas – kort, snabb, koncis et cetera.

Låt mig förklara.

Göran levde efter sanningen att filmer som regel bör ligga runt nittio minuter i speltid. Han gav oss, vad jag minns åtminstone, ingen djupare förklaring på varför. Nittio minuter vad var som behövdes, punkt slut.

Det lustiga var att han samtidigt hyllade mastodontfilmer som De sju samurajerna – en film som tackar för sig efter drygt tre timmar. Nu som då får jag detta att inte gå ihop. Jag antar att vissa filmer står över den här regeln i Görans värld. Vissa filmer har frikort. Men jag vågade aldrig fråga om detta. Min respekt för honom är och var för stor.

Kopplingen till Ride och Twisterella då? Jo, den är lika genialisk som enkel: Den perfekta poplåten bör enligt mig – och många andra – dels bestå av relativt få gitarrackord, dels aldrig ticka över fyra minuter. Runt tre är allra bäst. Häri hittar vi den korrelation som ligger till grund för min kvasivetenskapliga analys: Jag ser ett samband mellan nittiominutersfilmer och treminuterslåtar. De båda håller sig till Görans regel om hur man gör bra popkultur. Kort är bra; kreerar du en film som är två timmar lever du farligt. Spelar du in en låt som kastar in handduken efter sju minuter och fyrtiosju sekunder leker du med döden – särskilt om du även helt sonika döper låten till dito.

Titta bara på videotoppen eller på de låtar som spelas flitigast på radion. Just precis – nittio respektive tre minuter. (Sen vad som egentligen är bra popmusik/film är en helt annan femma – en femma som jag omöjligt kan dryfta här på bloggen, både för min och din skull.)

Men visst – även en blind höna kan finna ett korn. Fråga Akira Kurosawa eller Jocke Berg.

En meshobby.

Minigolf är en trevlig sysselsättning. Lite lagom mesig, efterbliven och underlig så där.

Trist nog var det inget märkvärdigt som hände när jag, Emelie, Rebecka, Johanna och Pernilla – fem tappra drömmare – möttes upp vid berget för att svinga klubban. Det var svennar med sina foppatoffelbärande barn, det var gaggiga pensionärer och det var finniga pojkar med nittiotalskläder.

Det vanliga, alltså.

Minigolf är inte direkt en progressiv hobby.

Eller: "Minigolf är vad minigolf alltid varit och alltid kommer att vara", som jag hörde en pappa stoiskt och vidsynt förklara för sina två bokstavsbarn, varpå han alldeles utmärkt exemplifierade detta: "Nej, så får man inte göra, två klubblängder är det som gäller."

Och trots att jag tyckte synd om ungarna, kanske mest för att de fick stå ut med pappans daskande, kunde jag på ett sätt förstå honom. Rätt ska vara rätt. Det är lika bra att man lär sig det med detsamma.

Visst ligger det något i det.

Kvällsandakt.

Äsch. Nu tar jag och rundar av dagen tillsammans med min granne och vän Viktor. Vi har bestämt träff ute på kajen. En halv whiskyflaska, två plastmuggar och några chokladbitar gör oss sällskap.

Jag ska berätta om min dröm för honom. Kanske har han svaret jag letar efter. Eller så kommer han skratta åt mig. Det är antingen eller, som vanligt med Viktor.

Sen ska vi bada.

Givetvis blir det ohyggligt naket.

Nu - inte förr eller senare.

Jag sitter och klickar planlöst runt i bloggosfären. Fastnar för en särskild kommentar på en blogg. Författaren menar att man måste försöka leva i nuet.

"Prova tänk nu. Nu sitter jag här vid datorn och läser intressanta bloggar med en kopp kaffe. Fan va najs."

Ja, precis så är det, säger jag eftertänksamt för mig själv och nickar långsamt.

Bara för att sekunden efter göra det motsatta.

Att drömma går ju.

I natt hade jag återigen en dröm som kan beskrivas med såväl vackra, positiva ord som påfrestande, negativa. Första gången drömmen uppenbarade sig var för ungefär en vecka sen. Då tänkte jag faktiskt gör något åt saken, jag var så nära så nära. Men jag tog mitt förnuft till fånga, slog ett par öppna handslag i ansiktet på mig och förklarade att det är bäst så här.

Jag bestämde mig för att härda ut. Vänta ut. Efter fyra-fem dagar var jag med på noterna. De destruktiva tankar som drömmen till en början genererat försvann sakta men ack så tacksamt. Den subtila, overkliga och alldeles fantastiska dröm som ett par dagar bakåt i veckan hade uppenbarat sig förvandlades till pyrande aska. Drömmen blev ett vackert minne som då och då var källan till vemod.

Tills i natt.

Då den kom tillbaka. Och den här gången med mer intensitet. Det subtila från förra veckan var ett minne blott, och det tog ett tag innan jag verkligen förstod att jag bara drömt. Den här gången var den längre, verkligare och skarpare. Att försöka tyda den här drömmen är lönlöst – den är redan så pass klar i sin framställning.

Det här inte bra. Jag börjar bli orolig för mitt undermedvetna. En gång – okej. Två gånger – inte okej. Tänk om den fortsätter att komma tillbaka; precis när jag bearbetat första smockan kommer nästa. Och nästa. Nej tack, säger jag.

Hur ska jag förhålla mig till alltihopa? Drömmen i sig skulle jag med glädje fortsätta att ha. Det är mer de destruktiva efterdyningarna som är påfrestande. Och då menar jag destruktiva i den meningen att jag egentligen inte kan göra så mycket, i det verkliga livet, för att ta tag i drömmen på allvar: analysera den, räta ut den, förstå den, berätta om den. Jag vill inte ta den risken. I stället blir tankarna malande och destruktiva, och bara i mitt huvud – vilket nog är jobbigast.

"Ja! Klart du måste göra något av det här, berätta, tänk om du inte är ensam om att ha den här känslan.", efter första mötet har nu bytts ut mot "Nej! Försök att glömma bort allt. Du förlorar bara på det, tro mig."

Det är lite ironiskt och paradoxalt: Så fort något blivit dels återkommande och dels mer konkret och påtagligt – jag har inte mycket till övers för drömtydning och dylikt, men borde inte detta betyda något? – agerar jag som om askan helt har svalnat.