Det doftar deliciöst.

Nybakat. Det doftar nybakat. I hela lägenheten – och ute i trappuppgången. Bullar, för att vara mer exakt. Vanilj. 120 vaniljbullar, dubbel sats, har min mor mäktat med. Ja, det är en bedrift kan jag tycka. Och då har jag inte ens nämnt att hon ska ge bort samtliga. Till förmån för min plastmorfar (?) som firar åttio stadiga år. Som också det givetvis är en bedrift.

Tillbaka till den där doften av nybakat. Den är speciell. Oemotståndlig. Jag faller pladask. Nu när jag tänker efter har jag nog läst att man i en undersökning kom fram till att just doften av nybakat var en av männens absoluta favoritdofter. Om vi bortser från de något reaktionära könsrollsvibbar som ett sådant resultat påvisar, är jag inte ett dugg förvånad. Förmodligen hamnar doften i toppen även bland kvinnor. Den känns helt gränsöverskridande, doften. Flörtar med oss alla.

Andra dofter jag är mycket, mycket svag för: kaffe, (valfri) lök (som fräser i stekpannan) och luften i den Norrländska, obskyra byn Övre Soppero.

Bland annat.

/Petter

Massor av lek - och lite naket.

Januari tjugohundraåtta. Jag står naken och tittar ut över ett soldränkt Mälaren. Det inger en frihetskänsla som är svår att klä i ord, inte helt olikt det tillstånd som ett nattligt nakenbad inbjuder. Kaffedropparna hittar samtidigt sakta men säkert ner i sitt hem, kannan, säger mina öron. De säger även att låten som dovt smyger i bakgrunden, gluttandes mellan dropparna, Ringvägen med de nya hjältarna Exploding Heart, är bland det bästa som erbjuds just nu. Och jag tror dem. Fullt ut.

Men det var inte det jag tänkte tala om.

Nintendo Wii. Däremot.

Du vet den där lekmojängen som felaktigt, på grund av (eller tack vare?) avsaknaden av fundamentala attribut som exempelvis stillasittande förströelse, säljs under skylten tv-spel. Den som kräver viss förmåga av, vad ska jag säga… Friskis & Svettis-koordination. Ja, just precis. Den leksaken har min mor och far lagt beslag på.

Jag gillar köpet. Och detta trots min grundsyn som säger att tv-spel finns till för att jag dagen efter, med smak av bajs i munnen, ska ha möjlighet att leverera en femtiometersrusch med Riise hack i häl. Utan att därefter vara det minsta andfådd. Bara ännu mer försoffad.

Med Wii är inte detta möjligt.

Hela idén med Wii bygger på ett betydligt mer aktivt deltagande. Eller snarare: mer fysiskt deltagande. Och det är ju smart, det måste sägas. Playstation och Xbox sprang förbi Nintendos prinsessor och gulliga drakar. Vad göra? Hitta en annan form av marknad? Varför inte. Jag vet, ropade Mario: familjeunderhållning – på riktigt!

För om Playstation klassas som familjeunderhållning (jag har ingen aning dock), vad är då Wii? Familjeunderhållning i kvadrat. Fråga bara småttingarna; de älskar att vifta med en handkontroll som gör att figuren i tv-rutan följer dina egna handrörelser. Fråga föräldrarna; de fullkomligen fascineras av tekniken – och älskar den, så klart. Mamma, pappa, barn (och farmor och farfar, morbror och kompisar). Alla samlas de med förundran och glädjetjut kring Wii. 2000-talets svar på lägerelden, månne?

/Petter

En ordentlig förkylning. Och dess effekter.

Mängden snor som alstras vid en kraftig förkylning är, milt uttryckt, häpnadsväckande. Det har jag fått känna på den här vintern. Och visst är det horribelt. Särskilt då jag denna månad, årets första, hade storstilade planer för hårdträning inför utlandsterminen som inleds i februari. Men nu intalar jag mig själv att det inte är gynnsamt för min hälsa. Med förkylningen så irriterande pockandes.

Så. I stället idkar jag den träning jag – för såväl min omgivnings som mitt eget bästa – mer eller mindre blivit tvungen att ta mig an; sprinter till toaletten, ivrigt snytande och så tillbaka till utgångspunkten. Sedan paus i kanske femton-trettio minuter, för att därefter upprepa proceduren. Eller intervallen, som det förmodligen kallas i träningssammanhang. (Men vad vet jag?) Om och om igen.

Ibland fuskar jag emellertid. Hoppar över några ruscher här och där. Snörvlar desto mer. Och då, bara då, känner jag att jag verkligen lever. Känslan av att jag vid dessa undanflykter utmanar livet till det yttersta värmer hela kroppen. Jag skrattar faran i ansiktet, och tänker att så här – precis så här! – måste Göran Kropp ha upplevt livet när det begav sig.

/Petter