Full av tomhet.

Medan Petter fullkomligt spottar ur sig blogginlägg av finurlig kaliber är jag en extremt inspirationsfattig stackare i ett enormt universum. Och ovanligt likgiltig inför detta faktum är jag också. Jag är likgiltig inför likgiltigheten.

Som i ett töcken går jag runt här hemma och är meningslös. Lyfter lite på en tidning, flyttar lite på en kaffekopp, tittar lite på den gråmulna himlen utanför. Funderar över tomhet. Jag tänker ingenting av värde, jag lyfter inga tankar eller kommer på nya lösningar på gamla problem.

Och jag har inte ens någon anledning att känna all denna meningslöshet, vilket gör det ännu mer meningslöst.

Men det är någonting i väggarna här hemma i den vita barndomsvillan. Någonting som sitter i tapeterna osar osunt av tonår, bitterhet och missförstånd. Precis som då stänger jag in mig i rummet ovanpå och höjer musiken. Precis som då försvinner jag ut på långa promenader. Och precis som då beter vi oss enligt invanda mönster och jag känner mig inkapslad i gladpack. Jag kippar, kippar, kippar efter andan. Jag är arg, ledsen och irriterad. Eller så sjunker jag ner i meningslösheten som nu.

I ett naivt ögonblick letar jag mig fram till vår blogg i tron om att Petter skrivit någonting kul eller inspirerande. Jag möts av ett hånleende av sällan skådat slag.

Jag har nämligen vid upprepade tillfällen setts sittande med ryggsäck!

Fnisset börjar nånstans i magtrakten och bubblar sig fram genom kroppen. Jag skrattar rakt ut, ögonen tåras och jag ojar mig som en tant mellan fnissanfallen. "Ojojoj" säger jag medan min kropp vrider sig av skrattsalvorna.

Jag blir alldeles matt. Nu sitter jag här och känner mig nästan lika tom igen. Men med skillnaden att jag verkligen känner mig som en tönt.

En ojande tönt med ryggsäck.