Metairritation

Jag har vanligtvis ett mycket bra morgonhumör men när jag vaknade imorse var jag skitsur. Igen. De senaste två veckorna har jag nämligen vaknat skitsur. Det oroar mig.

Det är ett stort irritationsmoln som har börjat växa i min kropp.

För att hålla det i schack måste jag springa, tänja, stretcha och vräka ur mig irritationen över allt och alla i smyg. I mitt huvud.

På sommarjobbet har jag lagt upp en stark fasad av leenden, hurtiga kommentarer och skojfriskt humör. Men egentligen hatar jag massor.

Jag är mest arg på alla ingrodda mönster omkring mig!

Jag är bitter på alla medelålders par som fastnat i sina könsroller. Jag är arg på alla mödrar med rosafärgade döttrar som lär ut tydliga mönster. Jag är irriterad på att det alltid är kvinnorna som har företagets klubbkort. Jag hatar i smyg när jag ser hur det sipprar, sipprar små tecken och signaler. Jag känner hur det tynar och sliter. Jag tänker att hoppet rinner av mig och jag inser att det kanske inte är någon idé. Med alla dessa motarbetande människor och ignorerade strukturer är det kanske ingen idé.

Och jag stör mig på cyklister och bilar. På radiopratare, släktingar och årstiden. Jag stör mig på allt. Till slut stör jag mig på mig själv för att jag stör mig så mycket.

I födelsedagspresent fick jag en voodoodocka. Den är än så länge på annan plats, men när jag får tag på den så gäller det att se upp. Då ska det nålas och spikas.

Watch out!