Ibland hjälper det inte att man heter Bingo Rimér.

I går fick jag skriva min första autograf. Som Bingo Rimér. Folk på fyllan tycker nämligen att det finns en slående likhet mellan mig och my old pal Bingo. Förut har jag stört mig på detta. Bara för att jag har lite halvblond hår, svarta plastglasögon och är rätt slank och fin så där i kroppen får jag dras med förbannelsen. Och bara på helgerna.

Nu är jag emellertid trött på att ta illa upp. Trött på att förklara att det är alkoholprocenten som tycker se sig en tydlig likhet när den egentligen är bra grumlig. Trött på att mina blonda tjejkompisar tas för att vara Slitzblottare.

Därför struntar jag nu i att människor i allmänhet och fulla bönder i synnerhet är idioter. Jag spelar med. Jag leker Bingo. Jag är Bingo. Där och då åtminstone.

Och i går fick jag alltså smaka på kulmen av mitt initiativtagande.

"Är det inte Bingo (skratt)?"

Två minuter senare går mannen tillbaka till sitt imbecilla grabbgäng och tjoar Bingo hit och autograf dit.

Vi går vidare in i Jönköpings utomordentliga nattliv. När vi kommer fram till kvällens mål ringlar kön längre än någonsin. "Bor det så här många människor i den här hålan?" var det enda jag förmådde reflektera över. Magnus hade listigare planer:

"Kom, vi går och snackar med vakten. Bingo ska inte behöva stå i kö som alla andra lantisar."

Sagt och gjort.

Magnus: "Hej, jag är här med min vän Bingo Rimér. Är du snäll och släpper in hos lite snabbt…"

Vakten: "... och jag har tvättat Björn Borgs bil."

Vissa är uppenbarligen mer skeptiska än andra på de där gemensamma dragen.