Du levande.

Det är sällan jag går och ser en film på bio nu för tiden. Och det av flera anledningar. Helhetskänslan är en. När jag var yngre var det något magiskt, nästan andäktigt över biobesöken. Jag minns till exempel den gången då jag vann biljetter för hela familjen till förhandsvisningen av Aladdin. Lyckan var total, året nittonhundranittiotre och upplevelsen överväldigande. Hela upplevelsen. Från de allra första förväntningarna till den avslutande och decibelpåfrestande diskussionen om filmen efteråt på McDonald’s. (På den här tiden var enbart ett besök hos hamburgerclownen något extraordinärt.)

I dag har de där magiska biovibbarna retirerat. För gott, typ. Jag föredrar i fyrtionio av femtio fall en hemmafilmkväll framför ett biobesök. Min soffa är bekvämare än bioSTOLARNA. Mitt tilltugg begränsas inte till popcorn och sliskiga godisbitar. Min urinblåsa behöver inte jobba övertid. Om min filmgranne beter sig enerverande kan jag hota med att sparka ut vederbörande. Jag behöver inte vänta flera månader med att se vissa filmer. Och jag kan över huvud taget se bra film – vilket tydligen SF prioriterat bort.

Alltsammans konkreta bevis som belyser det enda rätta: bion är förlegad.

I går kväll var det trots allt dags för ett av de där sällsynta besöken på filmstaden. Jag såg Du Levande, Roy Andersson nya mästerverk. För det är just vad det är. Ett förbannat mästerverk som innehåller allt. Sorg och glädje. Och allt däremellan. Jag blir så genuint lycklig över att det fortfarande finns människor som i dagens tidevarv och filmklimat fullständigt skiter i allt och alla och Hollywood och närbilder och megakändisar och narrativa mallar och fan och hans moster.

Som Roy. Han gör mig lycklig, så lycklig.

Ni måste se den. Stick iväg och gör det. Nu. Seså, schas på er!

Det gick sju långa år mellan Sånger från andra våningen, hans förra långfilm, och Du levande. Förmodligen tar det därmed minst sju till innan jag besöker en biosalong nästa gång.

Och som jag längtar.

Ljudlöst raseri.

När jag cyklar hem från jobbet stoppas jag plötsligt av en egendomlig filur. Det är höstmörkt ute och regnet fullkomligen öser ner. Men det bekommer honom, filuren, inte över huvud taget, där han står i mörkblå fiskarhatt, mossgrön oljerock och enorma – verkligen gigantiska – gummistövlar. I stället sträcker han fram sin hand mot min samtidigt som han hemlighetsfullt viskar "Har du hört det senaste?". Det har jag inte. "Nja, vad menar du nu?", svarar jag och kramar den närmast livlösa, mötande handen.

Han spärrar upp sina små, bruna Never Stop-ögon, som om jag precis sagt något obscent och fatalt, och borrar in blicken i mina. Ansiktet är sargat och ögonen trötta som få. Livet har varit påfrestande för honom – själsligt som kroppsligt. Det behöver man inte vara läkare för att konstatera. "Va, har du inte hört…?", väser han med en starkare röst den här gången. Jag anar oråd. Börjar sakta, sakta föra högerfoten mot pedalen, men viker aldrig av blicken hans. Med smidiga och försiktiga, nästan kamouflerade, rörelser avancerar jag mig mot friheten.

Vibbarna kunde varit bättre. Helt klart. "Försiktigt, försiktigt", tänker jag och fortsätter med min aktsamma rörelse.

I samma stund som foten får kontakt med pedalen vrider jag kvickt på styret, så att färdriktningen pekar vid sidan om filuren, och tar i ögonblicket därefter ett ordenligt tramptag. Manövern lyckas! Det hela är över på mindre än en sekund och inombords samsas adrenalin och lättnad. När jag efter ytterligare ett par sekunder vänder mig om ser jag honom stå och hytta med näven, liksom ilsken över något eller någon.

Någon.

Mig?

Mig.

Men trots den iögonfallande visuella aggressionen hör jag inte ett knyst. Det är helt tyst, förutom alla miljontals regndroppar. Och min egen andning som intensifierats. I övrigt: största möjliga tystnad.

Ljudlöst raseri. Det måste man ändå ha respekt för.

/Petter

Att gå ärenden på stan.

"Jag har lite ärenden att göra på stan i morgon", fick jag förklarat av en jämngammal på jobbet i går.

Det finns fraser jag har svårt för. Och så finns det fraser jag avskyr. Ärenden på stan, är ett av dem. Klichén känns, milt uttryckt, förlegad. Mina mor- och farföräldrar går ärenden på stan. Inte mina vänner. Eller är jag helt ute och cyklar här? Det kanske bara är jag som aldrig "uträttar ärenden på stan"? Tänk om det är så. Tänk om alla andra går omkring och glatt "uträttar ärenden" för fulla muggar, och räcker lång näsa åt mig – utan min vetskap. "Har ni hört om idioten som inte uträttar ärenden på stan?", tisslas och tasslas det om mig.

Gör ni alla andra ärenden på stan? Lägg korten på bordet, nu.

I så fall får ni skärpa till er. För vi lever på tjugohundratalet. Här behövs ingen häst och släde för att ta sig in mot byn. Och "uträtta ärenden". Det är ingen dagsutflykt med tillhörande mat och dryck längre.

För tusan – bankärenden görs ju via cyberrymden i dag! Ja. Nu när jag tänker efter: Vad är det för ärenden kreti och pleti syftar på? Vad menar man med att "göra ärenden på stan"? Jag har svårt att greppa det där. Räknas en liter mjölk på ICA Nära och inlämning av Stryktipset på kiosken som "ärenden på stan"?

Som nu när jag ska promenera in till stan och kika på en kamera. Gör jag "ärenden på stan" då? Kan jag med hedern i behåll påstå det till jämnåringen på jobbet? Eller kommer han att skratta åt mig?

/Petter

Toarullar och psykopater.

Det här med "senaste" arket av toalettrullen, biten man själv inleder med, så att säga, på offentliga toaletter – är inte det lite läbbigt? Personen som besökte toaletten innan dig kanske är en skruvad psykopat. Och denna psykopat kan ha gjort något med dina första pappersark, de som du tar i allra först när det är dags att torka där fram eller bak. Vederbörande kan ha preparerat, donat och fixat hej vilt, med ont uppsåt.

Sjukdomar och dödsfall ser jag framför mig. Inte alltid, men det händer. Sveda och värk. Hög morbiditet.

Nu tar jag strax tåget hem. Tåg kryllar av bisarra galningar. Jag håller mig undan så gott det går. Toaletterna. Och psykopaterna.

/Petter

Varför denna gåtfullhet, skurkar?

För någon dag sedan åt jag lunch framför teven. MacGyver. Givetvis en alltid lika överväldigande upplevelse. Med extra sås. Och pommes. Speciellt då vår hjälte i det här avsnittet hade lyckats med en särdeles läcker hockeyfrilla.

Men en sak irriterade mig, som så ofta saker gör: Vad är grejen med att film/tv-skurkar nästan alltid implicit ger ordern att döda någon. Aldrig är det raka puckar som gäller, utan otydlighet verkar, paradoxalt nog, vara ett givet signum.

Som på MacGyver. Jag minns inte exakt konversationen mellan skurkkungen och dennes servila undersåte. Men på ett ungefär: "Jag tror att han kan vara ett problem. Och problem vill vi ju inte ha, eller hur?" Undersåten nickar. "Jag vill att du tar hand om det här. Ta hand om problemet. Lös det. Har jag varit tydlig nog?" Undersåten nickar, och pinnar iväg.

Alltså. Varför? Vad är det för fel med att säga: "Jag vill att du dödar honom. Nu. På en gång."? Borde det inte ligga i skurkkungarnas intresse att motverka missförstånd. Det är liksom lite svårt att ångra ett mord, vilket kan behövas om ordern tolkas tokigt. Ursäkten kan vara svår att godta i sådana lägen. "Men jag sa faktiskt inte att han skulle döda honom, bara skada lite. Snälla?" Det kan lätt bli lite spänt mellan inblandade parter.

Varför inte vara tydlig med detsamma? Så att rätt människa får sätta livet till – om det nu är ordern. Vadan denna fäbless för Fader Fouras?

Nu ska jag kila iväg och kasta blomjord på stadens enhörningar. Och sedan blodgrape på det. Capisce?

/Petter

En helt ny karriär.

Min vän Jonas tipsar mig om ett extraknäck i min hemstad. "Insmörjare till SM i Bodybuilding/Fitness", säger rubriken. Jag läser platsannonsen om och om igen. Kliar mig i huvudet. Lägger pannan i bottenlösa veck. Letar efter haken – utan framgång. Luke Ray, kontaktpersonen, verkar i mina ögon vara en sympatisk man. Och tusen spänn för åtta timmars knådande är inte pjåkigt.

Så jag slänger iväg ett mejl. Skriver att jag förvisso aldrig arbetat med glansolja, men att jag har väldigt lätt för att lära. Och att jag tycker om att ha kontakt med människor. Vidare förklarar jag att bilden jag bifogar med mejlet är tagen för två år sedan, och att mycket hänt sen dess. Mina tidigare bedrifter som kassörska på ICA och medarbetare på Posten får också plats i ansökan. Jag avslutar med ett citat: "Strength does not come from winning. Your struggles develop your strengths. When you go through hardships and decide not to surrender, that is strength." – Arnold Schwarzenegger.

När jag klickat på skickaknappen går jag in i badrummet. Där synar jag mitt anlete som reflekteras i den tandkrämsfläckiga spegeln. Letar reda på handkrämen och börjar massera in armarna. Först högerarmen, och sen vänster. Undersidan och översidan, biceps och triceps. Varsamt. Allvarligt. Känner att "ja, jo, visst har jag talang för det här". Börjar prata högt med mig själv. Leker professionell bodybuildinginsmörjare. Hummar "du är lite stel här, känner jag", och så vidare. En viss stolthet sköljer över mig när jag gör detta. Till en början som en liten rännil, men i takt med allt ivrigare imitationer övergår det i rena rama Niagarafallen.

Jag bestämmer mig för att gå förbi matbutiken innan skolan i morgon. "Flytande margarin", klottrar jag ner på en gul post-it-lapp, som direkt blir fläckig av mina handkrämssaftiga fingrar, och fortsätter sen med knådandet.

/Petter

Mina autografer.

Under mitt tjugotreåriga liv har jag samlat på mig blygsamma fem autografer. En, två, tre, fyra, fem. Varken mer eller mindre. Jag är inte precis en filatelist av rang.

Ponera att stadsbiblioteken delar in människors udda samlingar av Gud vet vad i klasserna "Värdelöst" respektive "Värdefullt", där den förra gruppen anses betydligt mer intressant för utställning än den senare. Om så är läget, hör min autografsamling alldeles säkert hemma i den mindre intressanta gruppen. Den värdelösa gruppen. Hundra procent. Och det är inget jag sticker under stolen med. Autografer har aldrig varit min grej. Mina jägarinstinkter är under all kritik, helt enkelt.

De fem jag trots allt lyckats håva in har för alltid en speciell plats i mitt pumpande hjärta. Och när jag känner mig nere, när Jönköpingsregnet dränker gatorna och CSN-sedlarna tagit slut, brukar jag leta fram lådan som utgör gömma för mina fem skatter.

Autograf 1 – Ebba Hultqvist:
Jag minns inte hur gammal jag var när diktade det där brevet till Svt som senare resulterade i ett vackert kort på Ebba – med en slarvigt skriven namnteckning. Säkert nedklottrad av någon praktikant. Men så tänkte jag inte då, ung och naiv som jag var.

Autograf 2 – Peter Schmeichel (eller?):
Nittiofyra (eller om det var nittiofem) vann min fantastiska pappa en resa till Mallorca. Hans motorlösa modellbåt, med formen av en generator, tog sig snabbast från punkt A till punkt B i Svartån i Västerås. Det var givetvis oerhört stort. Vi hade fram till den sommaren aldrig varit utanför Norden. Och nu skulle vi alltså få åka till Mallorca. Bara processen att stiga upp onormalt tidigt och sömndrucken åka bil till Arlanda var spännande nog. Nåja. På Mallorca huserade ett fotbollslag (trodde jag i alla fall) som pratade danska (trodde jag i alla fall). En av de där fotbollsmännen var längre än alla andra fotbollsmän. Och blondare. En kväll tog jag mod till mig att gå fram och be om en autograf. För jag var då helt säker på att den långa, blonda mannen var målvaktsguden Peter Schmeichel (trodde jag i alla fall). Jag hade förberett mig mycket noga på vad jag skulle säga. Och Manchester United-tröjan var givetvis högst närvarande – nytvättad och struken. Men efter att jag förklarat vilken fantastisk målvakt han var och hur gärna jag ville ha hans autograf på min tröja, var det något som inte stämde. Peters ansiktsuttryck och de få danska ord jag lyckades få kläm på vittnade om att vederbörande var allt annat än en dansk supermålvakt. Vem han egentligen var, danskjäveln, som Ernst-Hugo hade sagt, lär jag aldrig få reda på.

Autograf 3 – Petter (artisten):
Under ett par vilsna och jobbiga år lyssnade jag en del på Petters debutskiva, Mitt sjätte sinne. Men i takt med att jag började finna mig själv (litet grann åtminstone) försvann Petter mer och mer. Det stoppade emellertid inte mina systrar från att köpa Petters andra skiva – med sneakersfanatikerns kråka på konvolutet; "Till Petter från Petter". Klipskt.

Autograf 4 – Niklas Lidström:
En av världens genom tiderna bästa ishockeybackar heter Niklas Lidström. Han är född och uppvuxen i Västerås. Och jag har hans autograf på ett hockeykort. Överväldigande, så klart. Även om jag nu för tiden knappt har koll på vilket lag han spelar för. Om han fortfarande åker omkring efter den där pucken?

Autograf 5 – Roger Åkerström:
En annan finfin ishockeyback. Som tidigare spelade för Västerås IK. Ett tag hade jag inte bara hans namnteckning utan även klubba. Det imponerade på kvartesrinken. Fastän klubban var typ en meter för lång.

Okej. När jag granskar mina fem skatter är det en sak jag inte kan sluta fundera över: Vart i hela friden tog mitt sportintresse vägen?

/Petter

Människor jag har mycket svårt för (del 5): De som märkbart stolt bär sorgligt apfula jeans.

Se del 1 här.
Del 2 här.
Del 3 här.
Och del 4 här.

Användarvänlighet.

Det finns en mikrovågsugn i skolans matsal som jag inte för mitt liv kan begripa. Den är mycket avancerad. Många knappar, oändligt med möjligheter. Det myllrar av alternativ för användaren. Vissa går förmodligen igång på det här. Men inte jag. Jag förstår ingenting.

Bruksanvisningen menar alldeles säkert att det här är mikron för dig som ställer krav. För det var detta som ingenjörerna bakom skapelsen siktade mot. De ville tillverka världens bästa mikrovågsugn. "På gott och ont", resonerade man, utan ytterligare tankeverksamhet. Och så bestämde man sig, med en symbolisk och vördnadsfull gruppkram, för att själva – äntligen! – stå för produktdesignen. Självförtroendet sprudlade; "vi är mogna nog att klara av detta".

Blev mikron som ni tänkt er ingenjörsarslen? Är ni nöjda med resultatet?

Tillsammans är vi starka.

Ibland får jag idéer som jag bara måste genomföra.

Ibland är de där idéerna bra.

Och ibland, mycket sällan, men ibland, är idéerna ruggigt bra.

Så pass bra att jag helt släpper fokus på precis allt som inte innefattar den fantastiska idén. Jag vete sjutton om det är ett bra beteende, att jag liksom blir paralyserad. Uppslukad. En släng av autism. Men vad spelar det för roll egentligen? Bara idén gör gott.

Tidigare i veckan fick jag en sådan där pangidé. En av mina bästa någonsin, faktiskt. Och det bästa av allt är att du är välkommen att fullborda den. Det enda som behövs är ett medlemskap på Facebook (och det har väl alla nu för tiden?). Där går du med i gruppen "Rädda Thomas – död eller levande. (Men helst levande.)".

Vips, så har du inte bara blivit medresenär på en spännande resa utan även en bättre medmänniska. Som tror på lycka framför elände.

Välgörande ändamål har fått ett nytt ansikte.

Hur ska jag tackla det här?

Jag fick höra i kväll att jag har ett typiskt svenskt utseende. Att jag utgör sinnebilden av svenska pojkar, helt enkelt. Nu undrar jag: är det bra eller dåligt?

Det känns inte helt okej det här, det måste jag medge.


/Petter

Intensivkurs i norrländska.

Sandra och Pernilla, mina kusiner från nordligaste – och kallaste – Norrland, hade i helgen kurs för mig i den mycket ekonomiska dialekten norrländska. Jag tänkte bjuda på några smakprov. Sen återstår det bara för dig att ta flyget upp till Kiruna, där en snöskoter (första snön har faktiskt redan fallit där uppe!) väntar med destination jokken Tjäktjajåkka vid Kebnekaiseområdet. Där dricker du lite av det magiska vattnet. Och så skriker ut de glosor jag lärt ut. Då händer det grejer. Det vill jag lova.

"Toy", som i "vill du ha toy?" – Tuggummi
"Ids", som i "jag ids inte svara!" – Orkar inte/vill inte
"Söka", som i "ska vi söka bollen?" – Leta
"Tossi", som i "jag går på tossi." – Toalett
"Nå", som i "nå?" – Varför då?/Hur menar du nu?/Berätta mera? etcetera

Det var ett axplock det. Men det räcker gott och väl. Och du: Koncentrera dig på och repetera ett ord per dag, så försvinner paniken som möjligen lurar runt hörnet.

/Petter

Hestra eller kolera?

Jag besökte min textilvurmande kusin Sandra i helgen. Pernilla, syster och kusin, gjorde likaså. Det har fallit sig så att Sandra slagit sig till ro i postorderstaden Borås. En himla bit från fjällen och renarna och lugnet norr om Kiruna – Sandras trakter. Hemtrakter.

Men nu håller hon alltså hus i Borås. I Knalleland. Där händer det grejer. Minsann. Ett av Spaniens största fotbollslag till exempel. De hände förra veckan. Och regnet. Ständigt detta regn. Regnet händer varje vecka. Månad efter månad, år efter år. Som Jönköping fast värre. Det var till och med så att jag i går eftermiddag tog bussen från ett torrt Jönköping och en timme senare satte ned foten exakt, på sekunden, när regnet gjorde samma. I Borås. Jag har aldrig besökt Borås utan detta meterologiska sällskap. Därför är jag varken förvånad eller besviken längre.

Nog om regnet. Jag hade ett trevligt dygn i Knallestaden. Men när jag skulle åka hem försvann det positiva humör jag byggt upp under de senaste tjugofyra timmarna.

Swebus Express har jag som kund alltid förknippat med service utöver det vanliga. Om man åker med SJ får man per definition räkna med att plussa på ett par timmar på beräknad ankomsttid. För att vara på den säkra sidan. Bisarrt nog är det inget märkligt med detta. Vi SJ-kunder accepterar glatt och en aning blåögt förseningar. Det har blivit norm. Inget avvikande att höja på ögonbrynen över. Eller hytta med näven. Med Swebus Express har det aldrig varit så. Inte för mig åtminstone. Det i kombination med att man alltid har kunnat få tag på biljett i elfte timmen – platsgaranti – har gjort att jag haft en förkärlek till bussbolaget. Livräddaren som håller tiden.

Den här gången var det dock annorlunda. "Nej, det finns ingen plats för dig." Chauffören var bestämd. Hård. Han lät nästan lite arg där han satt bakom sin gigantiska ratt.

Det visade sig att Swebus har slopat platsgarantin. Antagligen gick det inte runt rent ekonomiskt. För många taxinotor och så. Men jag kan inte sluta tycka att de skjuter sig själva i foten. Eller ena tån, då. För det finns två anledningar till att jag – och många andra resenärer, skulle jag tippa – då och då väljer (läs: valde) dem framför SJ. Nu finns det bara en kvar.

Det blev SJ till slut för mig den här gången. Bussplatserna var ju slut. På tågbiljetten jag köpte förklarades det till mig att jag behövde göra ett byte för att nå Jönköping. I Hestra. "Okej", tänkte jag glatt och blåögt på bästa SJ-manér. Inget val.

Första sekunderna av ett möte betyder allt, har jag fått lära mig. Hestras och mitt möte kunde börjat bättre. Ösregn, småungar som stod i grupper och ömsom rökte Marlboro Light, ömsom spottade frenetiskt och en kiosk som fungerar som viktig knutpunkt i staden. Eller skithålan, snarare. Skithålan som Gud glömde. Hestra. Så måste det vara. Och i denna idyll behövde jag tandhackande av kyla stå och vänta i fyrtio minuter innan mitt byte var genomfört. I vanliga städer förflyter fyrtio minuter relativt snabbt. Man hinner inte uträtta jättemycket på fyrtio minuter. I Hestra hinner man skaffa familj och barnbarn.

Jag hann alltså tänka på en hel del. På Hestra. Och på varför paret framför mig skyddade sig mot regnet med ett paraply – med ett hundmotiv. Det här är staden för Lagerbäck när tiden är inne för reträtt, det kände jag starkt. Han skulle trivas här, Lars. Ingen skulle kolla snett på hans overaller i Hestra. Det är en analys jag kan stå bakom till hundra procent.

Jag funderade och funderade. På om Hestra är värre än Falköping. På annat också. Men mina tankar avbröts i jämna mellanrum av ljudet från en handbroms på en cykel. En snorunge från Hestra. Regnet och den lilla bromsklossen på cykelns framdäck gav tillsammans ifrån sig ett genomträngande ljud. Ljudnivån i Hestra torde hålla sig på en okej decibelsiffra. Här är risken för att stressa upp sig i skräniga miljöer minimal. En snorunge och en cykelbroms är det yttersta beviset.

Jag spejade vidare ut över Hestra. Såg en vägskylt som sa "toaletter". Man skyltar alltså till allmänna toaletter på samma vis som man i andra städer och hålor skyltar till sevärdheter. "Toaletterna här måste vara fantastiska", tänkte jag.

Efter fyrtio minuter var jag fylld av en monstruös mängd ångest. Ren och skär olust. Hestra är ingenting för mig. Det stod klart. Definitivt.

/Petter