Att göra rent – men ändå inte.

När jag för ett par dagar sen gick till min bouleträning såg jag en korpulent man ståendes utanför ett förråd av något slag. Antagligen var det ett cykelförråd, för den här mannen var i full färd med att tvätta sin cykel. Jag förstod detta när jag såg den löddriga vattensamlingen under cykeln – och i samma ögonblick fick det bisarra fenomenet att tvätta cykeln en, i mina ögon, renässans.

Som barn gillade jag att tvätta min cykel, en liten blå-vit bmx. Vem gjorde inte det? Det kändes som att man åstadkom något ordentligt där man stod och tvättade med svamp och löddrigt vatten. En gnutta stolthet.

Jag blundar och ser mig själv femton år bakåt i tiden. Det är en solig vårdag, jag står bredvid min cykel och synar den mycket noggrant. Varje liten eker glänser som aldrig förr.

Inte.

För egentligen var det just själva tvättprocessen som var hela grejen. På cykeln märktes efteråt, om jag ska vara helt ärlig, ingen större skillnad. Den såg ut som den alltid sett ut – ömsom ren, ömsom smutsig.

Ja, att betrakta en nytvättad cykel skiljer sig en del från en dito bil. Man kan säga att det egentligen bara var hinken med den gula tvättsvampen, de små vattenkanalerna längs asfalten och russinfingrarna som skvallrade om det slitjobb jag som liten brukade genomföra. Det var inte precis att kompisarna stannade och gapade när jag var ute på min första tramptur efter en omsorgsfull skrubbning. Även om jag kanske trodde – och framför allt ville – det.

Efter ett tag insåg jag sanningen om att tvätta cykeln. Jag slutade. Och ända sen jag gick ut grundskolan har jag rynkat på ögonbrynen så fort jag sett myndiga människor som tvättar sina cyklar. Jag förstår att barn, precis som jag själv gjorde, finner viss tillfredsställelse i att tvätta styren och ekrar – men vuxna? Det jag nu som då inte begriper är vad tvättningen ger för effekt. Det är det dolda resultatet jag blir förbryllad över.

För det finns ju inget att tvätta! Inget att göra rent och sen glatt visa upp. Bara ett gäng ekrar och en plingelingklocka, typ.

Om jag varsamt och pedantiskt gör rent min bil ser folk – och jag själv – att här har Petter minsann lagt ner ett par timmar på att få sin bil prydlig och fin. Om jag på samma minutiösa tillvägagångssätt ger mig på min cykel, är skillnaden mellan före och efter så knapp att till och med jag själv nästa direkt hinner glömma bort mitt idoga slit. Det finns liksom inget fysiskt som påminner om det. Ingen belöning. Därför kan jag inte för mitt liv förstå varför en vuxen människa gör sig besväret att utföra detta arbeta som bara leder till precis ingenting. Okej, kanske någon minuts tillfredsställelse direkt efteråt, men sen när själva resultatet lyser med sin frånvaro försvinner den där belåtenheten.

Jag skrev i början att fenomenet cykeltvättning fått en renässans. Det jag menar med det är att min syn på saken tidigare kommit lite i skymundan, att jag inte reflekterat över fenomenet de senaste åren. Men som en käftsmäll återuppstod mina åsikter när jag såg den vuxna människan som med största allvar tvättade och smekte sin treväxlade Crescent.

Den här mannen får på tok för lite sex, tänkte jag, och promenerade vidare med mina klot mot boulebanan.