Vi är experter på att fånga dagen.

"Nä! Jag viiiill inte."

Det finns något sunt med hur barn hanterar situationer de inte uppskattar. Att sätta sig på arslet, borra ned blicken i golvet, hänga läpp extra large och konsekvent yttra nekande, tjurskalliga fraser. Som auto-replik på något de, barnen, varken vill höra talas eller vara med om. Men sunt? Javisst. För det är väl sunt att göra det som faller en in? Det naturliga och mest självklara. Det vi egentligen vill.

(Ja, bada bollhav är sunt.)

Men gör vi, du och jag, som vi vill? Jag menar det vi verkligen vill. Nej då. För vi får inte. Ett gäng rynkiga, skalliga och trötta människor säger: "Nej nej, absolut jättenej." De kallas för vuxna. Du och jag, alltså. Och vi vuxna gör vuxna saker. Eller ärenden, som vi kallar det. Veckohandlar. Tjänar pengar. Reproducerar oss. Tittar på Aktuellt. Äter frukost och läser morgontidningen. Pratar i telefon. Betalar räkningar. Ständigt dessa räkningar. "Det finns inget tristare", säger vi till våra vänner. Men ändå sitter vi där framför våra datorer och trycker in onödigt långa OCR-nummer. Vi suckar och har oss. Månad efter månad.

Vi lever livet, helt enkelt. Och det är väl tur det. För det är skrämmande kort – livet. Det gäller att ta vara på det. Det är en åsikt som vi alla är rörande överens om, serru. "Carpe diem", säger vi när vi av den lokala tidningen blir tillfrågade om vilket motto vi lever efter. Alltid carpe diem. Det mottot inrymmer så mycket. Och känns både intellektuellt och fräscht. Men vi glömmer att nämna OCR-nummer och knullandet. Fast det är klart, det är underförstått.

Så lunkar livet på. Vi hämtar barn på dagis, lägger tusenlappar på bensin och somnar framför Mys-Ernst. Men! Ibland, ofta när vi sitter med våra OCR-nummer faktiskt, hinner den förbjudna tanken "tänk om…" kika fram ur sin fängelsehåla. Aldrig är våra ögon så levande som när den tanken slår oss. Men tyvärr avdunstar den alltid snabbt, för det är så vi lärt oss att hantera den; snabbt fram med kängan och trampa till. Krasch. Och vi himlar med ögonen, avfärdar "tänk om…"-tanken som dårskap och idioti och återgår till våra onödigt långa OCR-nummer.

Egentligen är det inte vi som trampar till med kängan. Det jobbet gör vårt filter. Filtret tar hand om ihjältrampandet. Och vad i hela friden är då filtret för något? Jo. Det förbaskade filtret är något som vi under hela vår barndom kontinuerligt utvecklar bit för bit, del för del. När vi sedan tar klivet in i vuxenvärlden är filtret färdigkonstruerat – och med på noterna. Mördarmaskinen, som filtret de facto är, börjar direkt trampa ihjäl alla våra "tänk om…"-tankar. Effektiv som tusan är den också, filtret.

Och vi förstår ingenting. Vi reflekterar inte ens över varför "tänk om…"-tanken aldrig hinner slå rot. Att knappa in onödigt långa OCR-nummer ter sig helt i sin ordning för oss. Precis som Deal or No Deal och Rix Morgonzoo. Och frukostflingor klockan 07.00 på vardagar som sedan byts ut mot rostade mackor på helger.

Att "tänk om…"-tanken, detta fantastiska bränsle, uppkommer över huvud taget verkar ingen lägga större vikt vid. Det mest instinktiva – det fullkomligt rena – avfärdas i stället som en påse hundbajs. Är det inte tragiskt? Nu är du ordentligt naiv och infantil, Petter! Oj. Filtret försöker äta upp mina tankar. Fuck off.

Tänk om alla vuxna för en dag väljer att strunta i det konventionella. Ignorerar filtret totalt. En ynka dag är väl inte för mycket begärt? Ta i lite extra så går det nog. Ni får bada bollhav! Förstå vilken fantastisk dag det skulle bli. Fullkomligt galen. Och fri från slentrian, frukostflingor och OCR-nummer. Fri från vårt rationella filter. Alla vuxna skulle för en gång skull göra det som faller dem in. Tänk er hur många tungor som skulle räckas ut. Hur mycket hår det skulle dras i. Hur mycket glass det skulle slukas.

Vilken ren fröjd att se alla vuxna spinna vidare på "tänk om…"-tanken. Låta den slå rot.

"Men usch så barnsligt", tänker du nu. Eller snarare ditt filter.

För jag vet att du vill. Innerst inne.

Ska vi slå vad?

Bajsunge.

/Petter

I dag lyssnar jag på Thomas Dybdahl. Han är bra.

/Petter

Hur mojänger kan göra stordåd.

Det är lustigt det här med hur materiella, elektroniska ting kan göra nästan oroväckande stor skillnad för oss västerlänningar. Jag talar av egen erfarenhet. För några veckor sedan köpte jag en systemkamera. Det är en inte allt för billig mojäng, det sticker jag inte under stolen med. Men den ser till så att jag snarare än själva kameran är den som sätter gränsen för mina fotons kvalitet. Jag begränsar. Inte tekniken. Bra så.

Vid en första, skrapytlig, anblick är det också där som den överlägset största skillnaden från min tidigare pocketkamera finns. Men den verkliga skillnaden är mer djuplodande än så.

Huvudet.

Den verkliga skillnaden sitter i huvudet. I tänkandet.

Kognitionen.

När jag nu för tiden promenerar till vaddetnuär är jag betydligt mer aktiv i tänkandet. Man kan kanske till och med säga mer levande. Jag tar liksom in större mängd information. Mina ögon och min hjärna analyserar varje tänkbart fotomotiv. Människor som byggnader, dag som natt. "Kan det där vara något?" "Den här gränden då? En dimmig morgon".

Stopp här nu. "Låter detta sunt?", tänker jag, och funderar vidare över omfattningen av den lilla elektroniska grunkans inverkan på mig. Den har trots allt ändrat mitt sätt att tänka och hur jag absorberar min omgivning. Mitt sätt att vara. Och visst låter det livsfarligt. Speciellt för den oinsatte. Eller, när jag tänker efter, bara för den oinsatte. För jag vet bättre. Och du vet också bättre. Vi vet. Jag har vetat sedan första dagen jag köpte kameran. Ni har vetat sedan ni började läsa den här texten. Vi vet att kamerans inverkan på mig endast är av godo. Att den ändrar mitt sätt att vara – på ett positivt sätt.

Vi vet.

Visst. Jag hade klarat mig utan kameran. Pengarna hade kunnat gå till reskassan eller något annat trist. Något gråmulet rationellt. Ett fadderbarn kanske. Men det tekno-emotionella är i nio av tio fall roligare. Och i det här fallet mer givande.

Jag har blivit mer vaksam och öppen för omvärlden. På en kvasi-konstnärlig nivå, visserligen, men ändock.

Utvecklats. Det har jag gjort.

Och det är värt bra mycket mer än det jag betalade för kameran.

/Petter

Slut på rubriker.

/Petter

Ett förhållande i koncentrat.

711 kronor och 50 öre matpinaler. Fördelat på fyra kassar. Transporterat hem med två armar. Det kallar jag ett verkligt kraftprov.

Att storhandla (allt är relativt) är som att uppleva ett förhållande – i koncentrerad form.

Uppgång, slentrian och fall.

Allt klaras av på ett par timmar. Och det är på samma gång hisnande och bedrövligt. Hela processen inleds med en viss förväntan på vad som komma skall, inte helt olikt känslan inför en så kallad dejt. Har jag fått med allt på listan? Kommer de ha min favoritost? Vilken spännande maträtt får man provsmaka den här gången? Frågorna hopar sig vid blotta tanken på storhandlandet. För att vid nästa steg i processen mestadels besvaras.

För att uppleva en bästa tänkbara, så att säga, första dejt försöker jag alltid undvika rusningstrafiken. Om det går. Första intrycket är i mångt och mycket avgörande, har jag fått förklarat. Är detta intryck förpestat med kopiösa mängder barnfamiljer och pensionärer blir det lätt pannkaka av alltihopa. Jag blir grinig och sur över att inte ha planerat bättre. Och dejten blir titta-på-klockan-pinsam. Trots de höga förväntningarna.

Har jag däremot lyckats med tidsplaneringen har första dejten snabbt bytts ut mot ettårsfirandet. Jag myser och trivs där jag går omkring och hummar och finurlar för mig själv. Tittar på priser och jämför. Klämmer och känner på frukter. Provsmakar det jag får provsmaka – och det jag inte får. Frotterar mig med nötter av alla dess slag. Begrundar mina kloka medmänniskor. Ställer frågor till den mer eller mindre lismande personalen. Trivs, helt enkelt.

Men efter lite mer än halva tiden har den fina uppåtkurvan börjar tappa fart och riktning. Glöden börjar falna i förhållandet. Varor är slut, hungern gör sig påmind och pastan står inte där den borde stå. Humöret dippar. Slentrian när den är som sämst. I det här stadiet börjar man ana ugglor i mossen.

Sedan kommer det. Fallet. Det mest signifikativa för starten på detta, den utlösande gnistan, variera. Om det är en bra dag och turen är på ens sida märks den genom att bonusen som så heligt bedyrats ute i butiken uteblir. Sämre dagar har man glömt plånboken, vilket upptäcks precis när sista varan hittat hem till kassen. Eller smal-versionen: magnetremsan på betalkortet har plötsligt och mirakulöst gett upp.

Efterdyningarna av förhållandet är självklart dystra och präglade av misär. Du står där med fyra ordentligt tunga kassar. Bussen vägrar anlända och det börja skymma och temperaturen börjar klättra nedåt. Valen är snålt tilltagna, ja, det finns till och med inget val – det är bara att börja traska hem. Och hur en (1) kilometer kan kännas som fem Vasalopp är kanske inte konstigt, med tanke på lasten, men likt förbannat bra svettigt och besvärligt. Direkt provocerande jobbigt, faktiskt. Att en halvtimme senare se ett dammigt kök är aldrig så befriande som då. Himmelriket. Och vore det inte för att man är svensk och återhållsam hade det bästa varit att teatraliskt slänga sig ner på golvet och intensivt och bröstkorgspumpande andas som en spurtvinnande maratonlöpare. Gärna dreglandes med mitt karieskära saliv. Men nej då. I stället packar jag med blodsmak i mun och könsord från dito upp varorna jag irriterat förbannat den senaste halvtimmen.

Fallet – och hela förhållandet – är därmed överstökat. På ett par timmar. Om några veckor är allting glömt och jag står glatt ovetandes redo för ännu en uppgång, ännu ett fall.

Ännu ett förhållande i koncentrat.

Ännu en holmgång.

/Petter

Jag har inte tiiiid.

/Petter