Tsunamivågen på Posten.

Mellan klockan kvart över tio och halv elva på kvällen inträffar ett lika intressant som märkligt fenomen när cirka trettio personer avslutar sitt kvällspass på postterminalen i Västerås.

När sista blåa lådan med brev är, något slarvigt, placerad på den sista skramliga lastvagnen och då sista skäggiga och tribal-tatuerade lastbilschaffisen hämtat denna sista lastvagn är det grönt ljus för dessa trettio personer. "Stick hem nu mina lågavlönade slavar, stick hem nu innan det är för sent!" Det är Storebrors stämma som ekar genom hela terminalen. Eller inte. Men det är nästan så att man tror att så är fallet.

För det är just då, efter att den där sista lastvagnen tryckts in i rätt lastbil, som fenomenet träder fram: Trettio vuxna människor lägger benen på ryggen och springer i julbordstempo upp till sina respektive omklädningsskåp, river ihop attiraljerna, gör fuck you-tecknet till chefen och rusar hem. Det hela är över på mindre än trettio sekunder.

Nu ska man ha i åtanke att under hela arbetspasset har dessa trettio personer släpat fötterna efter sig, gjort det mesta som om de varit en levande chokladsås. Och jag förstår dem. Jobbet är varken stimulerande eller bästis med plånboken.

Men skillnaden i vitalitet mellan de avslutande trettio sekunderna och hela dagen i övrigt är så påfallande stor att jag får huvudbry.

Synen när de trettio sekunderna precis inletts är bra underlig, i tell you. Om man står ett par våningar upp och tittar ner på det lilla mänskliga lämmeltåget som plötsligt får väldigt, väldigt bråttom, är det lätt att dra paralleller till tsunamikatastrofen. Det är precis som att en gigantiskt flodvåg håller på att äta upp hela entréplan – och trettio krakar har plötsligt upptäckt detta. De springer som de aldrig tidigare sprungit. De springer så sinnessjukt snabbt. De springer för livet.

Och det kanske mest tragiska med fenomenet är att man – jag, alltså – anpassar sig. Jag tar ta mig tusan täten!

Denna slutscen är radikalt annorlunda jämfört med det jobb jag hade tidigare i somras. Där, på en reklambyrå, var det ingen flod som attackerade kontoret. Nej nej, där strosade man lugnt och sakta hem någon gång mellan allt från klockan halv fem till sju-åtta på kvällen. Detta tilltalar mig mer – jag har aldrig varit något löpare.

Vad tror du skillnaden i beteendet beror på? Kan det ha att göra med hur stimulerande och lukrativ ens jobb är? Att mitt Posten är skit jämfört med reklambyrån när det kommer till dessa två punkter?

Nej, så kan det väl ändå inte vara. Det är bara jag som är seg i kolan och svamlar hej vilt. Förlåt Erik Olsson, Postens högste man.