Roddigt värre.

I dag har jag använt ordet "rodda" ungefär 11 gånger. På allvar. Utan ironi.

I samma veva har jag passat på att säga "promme" om en sedvanlig promenad och slänga in ett "okidoki" i tid och otid. Något är fel. Allvarligt fel?

Det måste vara stressen. För det är alltid stressen. Det är för övrigt den som gör att jag inte hinner blogga (som ni märkt), inte klarar av att vara kreativ och har en tendens att göra minst tre saker samtidigt. Hela tiden.

Framförallt i konstiga situationer där det egentligen inte går så bra... I morse tog jag mig fram med ett rasande tempo mitt i biltrafiken. Samtidigt som jag trasslade på mig iPod-lurarna. Samtidigt som jag skrev sms. Samtidigt som jag planerade dagens möten.

Min hjärna orkar inte tänka mer just nu. Så jag bokade en sistaminuten i dag som botemedel.

Sen kommer mitt liv vara i total harmoni.

Plötsligt händer det - vid champinjonhyllan.

Jag håller på att pula med en rapport. Det är lite tröttsamt. Akademiska världen är ofta det. Tröttsam. Men jag överlever. Och så har jag en absurt stor morot som dag och natt hänger i ett snöre framför mina ögon. Den är orange och luktar Antony & The Johnsons. Eller om det var tvärtom.

När jag var på väg hem i kväll ramlade jag in på ICA. Jag gör ofta det. Men den här gången hände något som gjorde mig lite förbryllad. Jaha, säger ni nu, och åjo, svarar jag då. För så här: Det var en som stötte på mig. Vid champinjonerna. Bland alla frukter och grönsaker. Om det hade varit en tjej hade jag kanske tackat ja. Men nu var det inte riktigt så.

Jag förstår inte. Var det champinjonerna som gjorde det? Han stod där och plockade, smekte och luktade på svamparna han så omsorgsfullt stoppade ner i sin påse. Jag parkerade mig bredvid och började riva ner ett gäng. Lite maskulint och fränt så där.

Så känner jag, subtilt, en hand på mitt ben.

"Oj", han drar ut på o:et, "här står jag och tar upp plats."

Vad svarar man på en sån replik? Med en champinjonpåse i handen, liksom.

"Eh, du, det är ingen fara."

Jag ljög. För jag ville inte ha hans hand på mitt ben. Det var lite väl nära för mig, lite väl fysiskt, lite väl fucking osvenskt.

Så, lika subtilt som tidigare, vandrar han bort med handen.

Varpå jag fortsätter med mitt rivande.

Och han med sitt plockande, smekande och luktande.

På champinjonerna alltså.

Leverpastej smakade bättre 1962.

"Ge henne leverpastej, det är det enda som hjälper".

Nej, det är inget citat från knubbsälens mamma som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det är min mors storasyster som ger min mormor ovärderliga tips runt matbordet i ett svennehem år 1962 – typ. Min mors fäbless för pålägget var ganska hetsigt back then. Och det hade storasyster Gunnel full koll på. Vifta retandes med lite pastej och din mor svarade med bärsärkagång, har jag fått berättat för mig.

Jag kan inte låta bli att fnissa när jag tänker på det. Även om jag hört det tusentals gånger, och det hela känns som en fullt normal företeelse i de flesta familjer. Byt bara ut leverpastej mot choklad, jordgubbar, ostkaka, cigaretter, sprit et cetera. Men tänk att vara så hängiven för en bit leverpastej – det måste vara en smula annorlunda.

I dag är det däremot andra puckar hos mor och far. När jag viftar med den finaste av leverpastej händer mest ingenting. Och när jag då, en aning irriterat, intensifierar viftandet samtidigt som jag infantilt börjar na-na-na-na-na:a får jag en tröttsam blick som svar.

Happ.

Tänker jag.

Och stoppar in kniven med delikatessen i munnen.

Skit i det då.

Hon är hungrig.

Jag läser om ett barn på sju år som äter femton hamburgare om dagen. Och dricker flera liter läsk.

Hon väger tvåhundra kilo. Hennes mor förklarar saken med att "hon är hungrig".

Värst vad hungrig hon måste vara. Ordentligt vrålhungrig, så där som man oftast är runt nolltre-tiden utanför Sibylla och därför inte ser något fel i att betala åttionio kronor för en extremt snålt tilltagen och kärleksfattigt tillredd kebabtallrik.

Så hungrig måste hon vara.

Jämt.

Det finns en video på YouTube som visar när lilla (…) flickan kryper fram. För det är så hon transporterar sig – krypandes. Jag har ingen lust att titta på filmen. Den intresserar mig inte ett dugg. Om jag ska vara ärlig så blir jag bara en smula illa till mods.

Fast mamman är ändå värst. "Hon är hungrig", säger hon och fortsätter mata sin dotter som om hon vore en knubbsäl på Kolmårdens djurpark. Här får du ett kilo choklad, stackare!

Hon kanske tycker att det är lite roligt ändå? Mamman, alltså. Och att hon ser en möjlighet att tjäna sig en hacka. Jag filmar min lilla knubbsäl och lägger upp filmen på YouTube, och har jag tur så nappar någon, kanske hon tänker.

Mamman äcklar mig.

Nå hejdlöst.

Du borde omyndigförklaras. Oförstånd i ämbetet, som Monopolmannen hade sagt.

Om jag hade haft chansen skulle jag binda henne varsamt med ett tjock rep. Ett rep runt varje handled, och så ett runt varje smalben. Sen skulle jag inte offra henne till gudarna. Men mata henne med feta måltider in absurdum. Varje dag, hela tiden. Det skulle krävas tapetsering av hela rummet med något skyddande material, om ni förstår vad jag menar, men det vore det värt.

Sen skulle jag nog göra likadant med Carl-Magnus Fagerholm.

Han har författat denna sensationsnyhet.

Carl-Magnus gillar nog hela den här grejen. Apmycket mat, den biten.

Nej, nu ska jag traska hemåt. Och svänga förbi McDonald’s.

Allt prat om mat kickade igång min mage.

Det är fredag eftermiddag.

Jag sitter och tittar apatiskt ut över gatan. Det märks att det är fredag här. Folk droppar av både två och tre timmar tidigare än annars. Jag klandrar dem inte. Dessvärre medför rollen som praktikant vissa mindre schysta så kallade privilegier. Som att det tar emot att gå hem tidigare än övriga veckodagar. Även om det är fredag och även om jag spenderat senaste timmen med att dricka svart kaffe, snacka tv-serier och graviditet med ad-nissarna och tråksurfa runt på bloggar.

Nu spelas We are family. Och en pimpad mini-helikopter surrar för fullt en bit bort. Bara så där som pimpade mini-helikoptrar kan. Surr-surr-surr.

Jag ska nog ta och städa skrivbordet lite.

Sa jag att det är fredag eftermiddag?

Nu spelar någon tung hiphop. Och jag känner mig genast fyrtio år äldre.

Kanske ska gå ändå.

Den där Margaretha.

Jag älskar min tandläkare.

Ni som känner mig tror nog att jag antingen är hög eller full nu. Och inte för att jag brukar vara hög eller full (jag är en ytterst sund människa), utan för att jag hatar tandläkare och allt som över huvud taget kan kopplas samman med den onda professionen. Jag hatar lukten, väntrummen och magasinen som ligger i stora högar. Jag hatar det subtila ljudet från den där klämkäcka radiokanalen som jag också hatar. Surren från verktygen hatar jag också. Och framför allt: jag hatar väntan. Väntan veckorna innan besöket, väntan i väntrummet och väntan på att det hela ska vara över. Och så väntan på nästa års besök.

Det är ganska mycket jag hatar när det kommer till tandläkare.

Så därför påpekar jag det otroliga igen: Jag älskar min tandläkare. Inte hatar - tvärtom!

Hon heter Margaretha. Precis som min mor, den där låten och pizzan. Hon är i runda slängar fyrtio, har sagt ja i kyrkan till den man hon lever med i dag och klämt ut två pojkar. Däremellan har hon hunnit utbilda sig till tandläkare och även startat upp egen klinik.

Hon är bra duktig, min tandläkare.

Men jag känner det ändå inom mig. Det skulle inte funka mellan mig och Margaretha. Vi är i så pass olika faser i livet. Och vårt barn skulle med all sannolikhet ha fyrtiotvå fingrar och fjorton armar fördelat på sju kroppar. Med tre huvuden. Men dock med fantastiskt fina tänder - de två som där finns. Så det skulle nog bara bli ett kämpigt förhållande.

Jag är nykter nog att inse det.

Men fortfarande älskar jag henne för hennes sätt att sköta sitt jobb – och min rädsla.

Egentligen borde jag inte vara rädd. 1) Att vara rädd som vuxen anses nästan lite fult. 2) Att vara rädd efter att ha levt ett så intimt förhållande som det bara går med skrået, jag var känd som Ugly Betty när jag var ung pöjk, anses nog ännu fulare och ynkligare.

Alltså: Egentligen borde jag glida in hos Margaretha på en brun och vitfläckig häst, med boots och hatt och pickadoller och hela faderullan, och ropa: "Yiiihaa, ge mig ett glas whisky och gör vad du vill med mig och mina tänder!"

Det hade varit ball.

Men jag betedde mig allt annat än ball när jag klev in på Margarethas klinik för allra första gången. Jag var rädd. Och jag trevade sakta fram till fots, den där dagen i mars, istället för galopperande på omslagshingsten till Min Häst.

Det hade gått säkert fyra-fem år sen senaste besöket. Och nu var jag där igen. Fast hos Margaretha den här gången då. Efter intensivt förnekande hade jag äntligen intalat mig att det här går inte, ju mer jag skjuter upp domedagen desto outhärdligare blir det.

Margaretha, min mor alltså, förstod att räddningen var nära och hon lobbade för Margaretha, tandläkaren alltså, och jag köpte tugget. Rakt av. Det är jag glad för i dag.

Redan från första början förstod jag att det här var en dam som kunde så mycket mer än att hålla koll på tänder. Hennes ord omfamnade min rädsla på stört och till slut var det bara småsmulor kvar av den. Hon lyssnade, tog till sig, förklarade, visade, skrattade och hjälpte mig över till andra sidan ån, där livet är så mycket enklare. Med cola gjort på fluor och så.

När jag gick ut från kliniken efter första mötet med Margaretha visste jag att jag var fri. Snaran hemma i lägenheten kunde plockas ner och jag var fri från bekymmer. Margaretha hade frälst mig, och jag hade hela världen framför mina fötter.

Hon förstår hur man tar hand om människor, och inte bara gaddar. Där är hemligheten. Skillnaden mot att inte göra det är enorm. Gigantisk.

Fram till i dag har jag hälsat på hemma, för det är så det känns som att jag gör, hos Margaretha och hennes assistenter tre gånger under loppet av knappt fyra-fem månader. Jag har lagat fyra hål (vilket får anses som en triumf med tanke på mitt idiotiskt ph-sura saliv samt tidigare undvikande av besöken).

Men det har jag knappt lagt märke till. Istället minns jag alla samtal om allt från killar som dansar balett till livet som ung och fri. Och bananfluoren.

Sorgen över att jag och Margaretha inte kommer ses på drygt ett år gör mig lite ledsen i ögat.

Dejterna är slut, för den här gången.

Såvida jag inte snubblar på asfalten med tänderna i pole position…

Heureka!

Alla är vi halvblinda.

Det är löven som gör skillnaden. När jag en midsommarafton provade de där glasögon som var anpassade för mitt synfel ramlade jag baklänges av förundran. Helt plötsligt var inte löven på träden en suddig massa av grönt, utan jag kunde se dem - en och en. Där de satt. Och sprattlade i vinden. Glasen måste varit laddade med en superpower, ägaren måste varit Stålmannen. Minst. Supersynen kunde ju inte vara den normala synen, den som alla andra hade. Eller?

Sen trillade vi dit en och en. Julia, Magnus, Lina, Petter… Och så nu Sara. Ett år på högskolan och sen kände vi inte längre igen varandra på håll.

TV4 tog vid ett tillfälle upp problematiken och kanske var det så att vi högskolestudenter hade lättare att trilla dit. Anledningen var inte att vi läser för mycket böcker, äter för lite vitaminer eller sitter för mycket framför skärmen. Skälet till att vi inte längre ser är att vi inte tittar på håll. Att vi inte tittar på horisonter. Att vi bara skådar på nära håll.

Det är meningen att studenter ska spränga barriärer, sluka kunskap, sia om framtiden och hungra efter vetande. Och nu sitter vi här. Utan möjlighet att se de nya perspektiven på håll och med en grötig massa någonstans långt där borta.

Jag borde helt enkelt glott lite mer. Nu för tiden stirrar jag på Vättern varje dag för att det inte ska bli värre. Där består horisonten av himmel och vatten som kanske går ihop och bildar en enhet. Tror jag i alla fall. Inga detaljer att urskilja och jag kan känna mig som er andra för en stund. Ni stålmän där ute som ser löven om våren.

Jackie Arklöv och jag.

Jag har köpt mina allra första glasögon (med styrka och allt). Det är väl ändå lite vuxenpoäng? De är svarta och plastiga, mina glasögonen. Med lite bling-bling på sidan (nej, ni får fel bild i huvudet).

Som om ni bryr er.

Men lite jobbigt är det ändå, det här med glasögon.

När jag var yngre (typ under låg- och mellanstadiet) minns jag hur hela glasögontänket gick. Det fanns två alternativ: Glasögonbärare var antingen tråkiga vuxna, det vill säga tjugofem plus på den tiden, eller elevrådsanhängare som hade siktet inställt på ordförandeposten. Däremot var diktatorn själv aldrig glasögonorm.

Ha! Jag kan äntligen dra glasögonormskämtet utan att må dåligt. Ett par år för sent i och för sig, skämtet har liksom dött ut. Men det struntar jag i. Nu kan jag ju vara elak utan att ha dåligt samvete. Så fort jag ser ett mellanstadiebarn kommer jag köra ramsorna som frodades på skolgården under tjugominutersrasten.

*censur*

Jag vet, vi är fega, vi som skaffar glasögon när vi är tjugotre och direkt återupptar alla glåpord och ramsor från förr utan att må det minsta dåligt eftersom vi nu själva tillhör de utsatta.

Faktiskt.

Som Jackie Arklöv.

Inflyttningsbaluns.

Jag bor också här.

Det känns luftigt och luktar nytt.

Sånt måste firas tänkte jag i går och brakade loss med lådvinet.

Så i dag känner jag mig halv och alldeles jättebedrövlig.

Inte bara på grund av att jag inte minns någonting från halva kvällen, utan också för att min mobil kom bort någonstans i allt det där svarta. Min länk med omvärlden är kapad, mitt liv felar. Det är error.

Så nu sitter jag här med blåmärken, huvudvärk och ett stigande illamående. Som en fjortis sitter jag här och skäms. Eller kanske inte som en tonåring förresten, utan mer som en femtioplusare som druckit för mycket på firmafesten, raggat på fel person och visat sidor som ingen visste fanns, inte ens man själv.

Den femtioplusaren vill jag verkligen inte bli. Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och lära sig av misstagen.

Samtidigt ska jag intensivt och irrationellt förneka gårdagen - det man inte minns har ju aldrig hänt.

Bingo (Rimér) night.

(Oj, inlägget blev lite väl långt. Men det var nödvändigt. Förlåt.)

Jag är på besök i Västerås. Det är lördag förmiddag och regnet fullkomligt öser ner utanför vardagsrummets stora fönster som vetter mot Mälaren. Smatter, smatter. Det är knappt att jag hör mina egna tankar.

Och blåsten vill inte vara sämre den heller. Träden pekar horisontellt och vågorna in mot land ser vidrigt kyliga och motbjudande ut.

Sa jag att vi ska lägga i båten i dag? I blåsten. Och regnet. Hej!

Jag är aningen seg från i går. Det blev vin och sång och tråkig utgång på uselt ställe. Som vanligt.

Men ändå inte.

Jag tar den snabba versionen. Först firade jag farmor som ökade på ett år, sen blev jag hämtad av Fredrik för att åka vidare till Robin och sen mot "Sanna och Sanna" (ja, de är typ som "Fredrik och Filip", om jag förstått det hela rätt) och fest på Norra Gryta. Kraftig nostalgi. Det är mina gamla trakter och sånt känns i magen. Fast mest är det nog ändå en känsla av tacksamhet över att den tiden är finito. Här, på "Sannas och Sannas" fest, börjar kvällens märkligheter.

Vi blir indelade i olika lag och slängs sen in i en frågesport. Om "Sanna och Sanna" och en till tjej (vars namn jag inte minns, en tredje Sanna kan dock uteslutas, det hade jag kommit ihåg). Jag måste svara på frågor om mellannamn, födelseorter och dylikt. Om tre tjejer som jag aldrig träffat tidigare.

Det går så där.

Och jag är inte ensam att komma med usla svar; hela vårt lag, typ, gissar hej vilt. På varje fråga.
Ute på verandan, där jag står och tar igen mig från galenskaperna, kommer nästa grej. "Hej Petter!" Det är Madelene från mellanstadiet, hon är ett år yngre än mig men eftersom vi gick i en klass där fyror, femmor och sexor blandades, lekte vi en del.

Vi tar igen tio år på en halvtimme.

Efteråt står jag mest och gapar som ett fån. Var jag verkligen så där? ekar inne i huvudet.

Madde hade femton minuter tidigare på frågan hur jag var som liten berättat att jag var en rätt blyg pöjk. Det hade jag ingen som helst aning om, snarare tvärtom, jag hade bilden av att jag var Corleone-lik. Att jag hade respekt och att ingen gjorde någonting utan att fråga mig först.

Nästa smällkäft kommer direkt därefter. "Och så hade du jämt egna skämt som var jättedåliga. Som bara du fnissade åt, typ hö hö hö, samtidigt som du höll handen över munnen för att du inte ville visa tandställningen."

Ursäkta? Hör jag rätt? Petter? Jag? Nej, det kan inte stämma.

Det faktum att jag hade skolans snyggaste tjej (subjektivt som objektivt sätt) som flickvän under fyra år ter sig plötsligt ologiskt, nästan lite konspiratoriskt. Hur går det ihop? Det går inte ihop.

En blyg, redan i ung ålder pappa-skämtande munrälsare och skolans pingla nummer ett.

Ekvationen går inte ihop.

Förvirrad så det står härliga till pressar jag fram minnen om Madde. "Du skrek mycket på lärarna, och var lite allmänt dryg så där och så var du töntig och lekte med hästar och drog folk i håret. Och du var olyckligt kär i mig, kommer du ihåg det?", säger jag.

Hon tittar på mig som om jag led av någon allvarlig hudsjukdom. Jag tittar ner i marken och försöker komma på något att säga "... just ja... vill du ha en öl?".

Givetvis var långt ifrån allt det jag sa sant. Hon skrek på lärarna, det gjorde hon, det står jag för, men så mycket mer dåliga egenskaper var det inte. Hon var rolig och en av dem man hängde med. Om jag minns rätt. Och hennes pappa var polis!

Men hon hade ju ljugit om mig! Då får väl jag...?

När Daniel kommer för att säga hej då frågor jag om han ska ner mot stan. Det ska han. Och jag inte sen på att tacka ja till skjuts. I farten glömmer jag att säga tack och hej då till Madde. Men hon klarar sig nog.

På stan möter jag upp med Micke. Vi bestämmer oss för den eminenta krogen, det heter så i Västerås, inte klubben alltså, Pluto. Dit "går alla", som folk säger. "Ja, så vad är det jag inte fattat", säger jag.

På Pluto är allt sig likt. Det känns som att jag kunde varit där förra fredagen när det egentligen är minst ett år sen. Samma människor, samma musik. Jag träffar gamla jobbarkompisar från Posten och ICA, vänner från skoltiden och lillasysterns kompisgäng (ganska nytt dock!). Men det är ändå någonting som skiljer den här Plutokvällen från mina tidigare besök.

Bingo Rimér.

Där har du skillnaden.

Jag ska förklara.

Min hårfärg är blond (inte Bingo-blond dock – tror jag). Och jag har alldeles nyligen klippt mig, en relativt kortfriserad Petter går omkring på staden gator nu. Nästan lika nyligen skaffade jag även glasögon. Ganska markanta, men ändå på rätt sida, så att säga. De här tre detaljerna gör mig tydligen, hos berusade Plutogäster, ganska lik Bingo. I går fick jag höra det från tre helt olika personer – alla män.

"Men, är det inte Bingo?"

"Heeej, Rimér, läget?"

"Bingo Rimér, ser man på!"

Mina svar:

"Ja."

"Det är bra, men du är för ful för att vara med i min tidning."

"Hej på dig, har du sett mina silikontjejer någonstans? De har skuttat iväg från mig."

Det roliga är att jag för ungefär ett år sen, alltså förra gången Pluto ärades med ett av mina besök, fick höra liknande kommentarer. Men då från tjejer. (Och då bar jag större solglasögon som stekarbrillor.)

Två kvällar nu alltså.

Det här gör mig EXTREMT förbryllad. Jag direkt ogillar Bingo. Vad har den mannen gjort? Varför existerar han ens? Och varför – i hela friden – är jag lik honom? Blir jag tvungen att färga håret? Spara lugg? Köpa andra brillor (för fyra nya tusenlappar)?

Jag har ingen aning. Det jag vet är att jag inte:
1) Ska tatuera mig
2) Börja jobba som vimmelfotograf
3) Förstora mina (fram)tänder

Yr av alla märkliga intryck snubblar jag ut från entrén runt halv två-tiden. Micke och jag står och pratar. Det kommer fram en man i tjugofemårsåldern bakom hörnet av huset. Han ser extremt instabil och aggressiv ut. Inte vinglande full, bara knarkande sur. Micke tittar på honom. Han tittar tillbaka. Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

(Här ska jag nog påpeka att det står två-tre vakter bakom oss eftersom vi står precis utanför entrén till krogen.)

Sen gör han det.

Drar fram pistolen och skriker "Vad fan glor du på?!".

Eller inte. Men han ger mig en ordentlig knuff, bara så där. Helt provocerat. Nu är inte jag den som gärna slåss, så jag gör ingenting utan tittar förvånat på Micke och sen på vakterna som tittar tillbaka lika förvånat på mig. Och så säger den ena:

"Men! Titta grabbar, det är ju Bingo! Fan va coolt."

Ett nytt hem.

Det är alltid lite speciellt att kliva in i sitt nya hem för allra första gången. En kluven känsla någonstans mitt emellan osäkerhet och förtjusning, vemod och förväntan sprider sig genom kroppen och man vet inte riktigt var man står emotionellt – än. Bara var man står med fötterna – i sitt nya hem. I sitt nya liv.

Riktigt så starkt är det inte att göra slut med sin gamla dagbok, för att efter bara någon månad säga ja till en annan. Men lite, kanske.

Jag tackar emellertid vänligt men bestämt nej till champagnen, jordgubbarna som omsorgsfullt doppats i vit choklad och sen placerats dekorativt i en dyr kristallskål från Glasriket och den propert mörka kostymen.

Tack, men nej tack.

Mina tankar är istället hos mitt ex.

Och hos jordgubbarna.