Om fem minuter måste jag springa till jobbet. (I brist på annat.)
Jag sitter ute på balkongen och blickar ut över Mälaren. Vinden viner ihärdigt utanför. Riktigt ordentligt tar det i vill jag lova. Och nu är det minsann åska på ingång. Tror jag. Om jag hade varit meteorolog hade jag gottat mig duktigt i allt detta. Men i stället är jag bara mest arg. Trodde ju att jag skulle få slippa trotsiga Gudrun-vindar i och med flykten från Småland. Men icke.
Jag tänker på min mor och far. Snart femtio båda två och, på sätt och vis, barnlösa. För nu har ju även minstingen – lillasystern som jag som barn brukade reta och dra i håret och kasta omkring – lämnat trygga hemmet. Hur går man från att vara förälder på heltid (och lite därtill) till att slå sig ner och bara "se på" hur ens barn bit för bit försvinner in i den karga vuxenvärlden?
När mina föräldrar var ett år yngre än vad jag är nu fick de sitt första barn. Tjugotvå och redan då mor och far. Viktiga – och kanske främst riktiga – vid blott tjugotvå. Jag kan inte för mitt liv förstå det här. Tjugotvå med en liten tös som centrum i livet.
För mig är det andra bullar som gäller: tjugotre, studentlya och fluorberoende. Ett träget väntande på något som aldrig sker. Och en oklarhet på framtiden utan dess like. Där har ni mig när jag i stället borde somna in vid nittonsnåret med en liten skitunge på magen. När fokus borde ligga på en klar och tydlig väg till det jag vill bli när jag blir stor, inte "äsch, jag vet inte, det blir nog bra". Det känns så… infantilt.
Visst är det märkligt. Att ha en drömbild – en utopisk vision – är så förbannat lätt fixat. Det gör jag på en minut. Att däremot styra kosan mot den där drömbilden är desto svårare. Navigationssystemet havererar alltid när jag försöker lägga den där färdriktningen. Och om jag väl känner mig någorlunda på banan, ser en kaputt fyr till att jag kommer ur kurs. Med råge.
Ehum. Eller så skiter jag i alla de här tankarna och är det jag är i stället.
En ung man. Det räcker kanske gott och väl just nu?
2 comments:
det räcker gott och väl. det är läskigt att jämföra sig med föräldrarna, eller syskonen, eller fd klasskamrater. brukar tänka att man gjort annat. pluggat och flyttat. nånstans hoppas man ju att det ska leda någonvart till slut, även om man i förväg inte vet. man är inte de andra. skönt att ha andra att jämföra med också iofs, de som är äldre och gått en bana liknande ens egen.
det är läskigt - men lätt hänt. i alla fall för mig. det är likadant med studier/jobb; jag jämför mig ofta med allt från chefer till snillen som är, och alltid kommer vara, många snäpp bättre än en själv. jag bygger en supermänniska av alla de där och har sen ångest över att jag inte kommer uppnå samma standard. som tio andra - tillsammans. absurt är vad det är! (jag har nog bloggat om det här också, nu när jag tänker efter.)
Post a Comment