Alla flyr Öster.

Ett halvår – sex månader – är allt jag har kvar i Jönköping. För den här gången. Om det blir fler halvår eller kanske rent av år vet jag inte. Men man ska aldrig säga aldrig, har jag lärt mig. För då slår aldrig in – trots att det egentligen är omöjligt, och ordet har då direkt förlorat sitt värde, och vi måste hitta på ett nytt. Sånt tar tid. Och tid är det få som har nu för tiden. Därför säger jag aldrig aldrig. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Facit är utom räckhåll. Phew.

Det här halvåret kommer att bli ensamt. Min bästa vän här har svikit mig. Hon har packat ihop sina pinaler och flyttat till Väster. Jag bor på Öster. Att bo på Öster har aldrig varit någon höjdare. Jag har närma till H&M och Synsam. Kan köpa hälsokost och dyr vinäger alldeles runt hörnet. Men för en liter mjölk måste jag promenera länge, relaterat till storleken på city. Öster är okej – men absolut inte mer.

Och nu har alltså min vän gett upp. Hon drar till Väster där resten av "ligan" huserar. Vilka det nu är. Ligan… härligt, bra, humor. Hon lämnar mig ensam på en karg, öde ö. Jag är strandsatt. Hon är fri. Och min semi-sambo lämnar mig också för Väster. I morgon säger hon hej då. Det står massor av flyttkartonger i köket. Jag skulle kunna packa upp alla hennes ägodelar, nu när hon är på jobbet, och bygga mig en fin koja av kartongerna. Sen sitter jag och väntar därinne tills hon kommer hem runt halv fem-tiden. Förstå vad hon skulle bli förvånad. Sen arg eller glad. Svårt att förutspå, det där.

Men nej.

I stället inser jag fakta. Beter mig vuxet snarare än Peter Pan-dåraktigt. Sanningen visar sig ändå klarare och klarare för varje dag som går: Jag är lämnad åt tigrarna på Fort Boyard medan mina lagkompisar gottar sig duktigt åt guldpengarna.

Annika bor förvisso kvar här på Öster. Det måste jag medge. Men hon jobbar jämt. Och på konstiga tider. Eller varierande åtminstone. Men sen tar det slut. Annika och jag – vi är de sista kämparna på Öster. Kanske gillar hon stadsdelen mer än jag nu när jag tänker efter. Förmodligen. Hon har bott här längre än jag. Och så har hon en mysig lägenhet. Men snart flyttar även hon. Det tror jag. Till hennes hus i Stockholm som bara står och väntar. Flörtande. Lockande. Hennes släkting ska bara kola vippen först. Eller nåt. Sen ska Annika bygga en ministudio där nere i källaren. Och så ska hon ha fester med hög musik nätterna igenom. Där uppe i vardagsrummet. Och jag ska komma på många av dem, inte alla, det kan jag inte lova, men många. På festerna ska jag säga saker som att hon bor fint. Att Smiths är bättre än Morrissey solo. Att cola i drinkar oftast smakar urk. Att vi har sån tur som båda två bor i Stockholm.

För då ska också jag bo i huvudstaden och leva det liv jag drömmer om: ha ett okej jobb; ha världens bästa tjej; ha en mysig lägenhet (till en början, sen kanske hus, vad vet jag); ha vänner jag trivs med; ha vänner som inte flyttar; ha barn på gång (typ). Och så ska jag kunna hantera ett piano med omsorg.

Jobb är förresten inte viktigast, även om jag skrev det först. Vänner och familj kommer högre upp på min lista till jultomten. Det där med jobb löser sig ändå alltid. Visst då? (Säg ja.)

Förresten tar det max tjugo minuter att promenera till Lina, Henrik, Julia, Martin, Thomas, Rani, Josefine (som också flyttar – till Malmö. Men bara under veckorna), Johanna och alla andra på Väster och bortåt. Det är bara jag som är kinkig och lite småtjurig.

Jönköping.

Litet och påfrestande.