En meshobby.
Minigolf är en trevlig sysselsättning. Lite lagom mesig, efterbliven och underlig så där.
Trist nog var det inget märkvärdigt som hände när jag, Emelie, Rebecka, Johanna och Pernilla – fem tappra drömmare – möttes upp vid berget för att svinga klubban. Det var svennar med sina foppatoffelbärande barn, det var gaggiga pensionärer och det var finniga pojkar med nittiotalskläder.
Det vanliga, alltså.
Minigolf är inte direkt en progressiv hobby.
Eller: "Minigolf är vad minigolf alltid varit och alltid kommer att vara", som jag hörde en pappa stoiskt och vidsynt förklara för sina två bokstavsbarn, varpå han alldeles utmärkt exemplifierade detta: "Nej, så får man inte göra, två klubblängder är det som gäller."
Och trots att jag tyckte synd om ungarna, kanske mest för att de fick stå ut med pappans daskande, kunde jag på ett sätt förstå honom. Rätt ska vara rätt. Det är lika bra att man lär sig det med detsamma.
Visst ligger det något i det.
2 comments:
Jag älskar att spela minigolf, men får alltid en sjuk tvångstanke om att drämma klubban i huvudet på någon, så jag avstår numera. Vem vann ert parti?
äsch då; att en sån petitess ska stoppa dig från att slå "spikar". givetvis vann jag (något som jag, nu när du säger det, borde tagit upp i texten). 52 slag, om jag inte missminner mig. jag är nöjd. var ju trots allt första rundan på kanske två år.
Post a Comment