Lina lackar ur, och jag erkänner mitt misstag.

När jag som mest intensivt gjorde mina mödosamma arbetsuppgifter i en klibbig och kvalmig lokal i går kväll, ringde det på telefonen. Det var Lina. Och hon var fucking mental, som Ricky Gervais karaktär i The Office skulle sagt.

Tydligen har jag här på bloggen norpat hennes uttryck "seg i kolan", utan att jag redovisat mitt stöldgods ursprung. Då "seg i kolan" står henne nära, nästan som en familjemedlem, tog hon detta hårt.

Jag minns mycket väl inlägget där jag använde uttrycket. Det hade ingen central roll, jag skrev det i förbigående utan minsta eftertanke. Jag hade inte för avsikt att göra någon illa.

Mina arbetskamrater tittade på mig med rynkade pannor och förundrande blickar där jag stod och försökte lugna ner min aggressiva vän. Hon skrek ursinnigt att jag var en knarkförespråkande gravskändare och att jag borde förpassas till Grönland, vilket man kunde höra flera meter från telefonen.

Hon var mycket arg.

Jag svarade lugnande med kärleksfulla "sch sch", för det gjorde mig ont att se henne gå bärsärkagång över ett så litet misstag. Efter ett tag stod alla som samlats runtomkring mig som paralyserade hundar och lyssnade intensivt. Jag mimade åt dem att det var mamma som ringde och klagade över dammsugningen. De nickade förstående och fortsatte att jobba, men med ena örat fortsatt pejlat mot mig och min telefon.

Till slut lyckades jag få Lina på bättre humör tack vare löftet om ett tillkännagivande. Så, varsågoda:

"Seg i kolan" är ett uttryck som Lina cementerat. Det är alltså inte jag, Petter, som myntat klassikern. Jag tycker vidare att en ursäkt från de 1 400 personerna som enligt Google också använt uttrycket vore på sin plats. Förlåt Lina.

Nej, nu blev jag faktiskt lite seg i kolan av allt redogörande. Hoppas nu att det här mynnar ut i en seriös diskurs. Det behövs.