Göran, Kurosawa och Kent-Jocke.

När jag promenerar hem från mitt kvällsjobb tar jag alltid samma väg. Det är inte bra för mitt kreativa tänkande, att alltid göra en viss sak på samma satt, dag efter dag. De kreativa processerna går på tomgång när så sker. Det har jag läst i en klok bok jag glömt namnet på. Därför ska jag från och med i morgon välja alternativa vägar, även om det handlar om något så obetydligt som att gena genom en bilparkering. Så länge rutten inte till punkt och pricka är densamma som dagen innan låter jag inte bara kroppen motionera utan även hjärnan. Och det är ju inte helt dumt. Två flugor i en smäll, som man säger.

Hur som helst. Längs den där vägen jag alltid – fram tills i dag – gått stöter jag bland annat på stora betongsilos, parkerade lastbilar, Friskis & Svettis, en bensinmack, trafikljus, en hamn för lastfartyg, uteliggare – ja, det vanliga krafset.

Inget som får en att haja till, reflektera över livet eller hoppa framför ett tåg.

Man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Just i dag föll det sig som så att jag drömde mig bort tillsammans med den legendariska Oxford- och shoegazegruppen Ride medan jag gick den där trista sträckan. Inget konstigt eller märkvärdigt med det. Men – vid ett övergångsställe valde min iPod att sparka igång låten Twisterella – som nog måste vara en av världens absolut bästa treminuterspoplåtar – och jag kom då direkt att tänka på Göran, min gamla filmkunskapslärare från gymnasietiden.

Galet – eller?

Ja jo, han är ju inget Ridefan vad jag vet, men det finns en ändå gemensam nämnare: Populärkultur så som den bör framställas – kort, snabb, koncis et cetera.

Låt mig förklara.

Göran levde efter sanningen att filmer som regel bör ligga runt nittio minuter i speltid. Han gav oss, vad jag minns åtminstone, ingen djupare förklaring på varför. Nittio minuter vad var som behövdes, punkt slut.

Det lustiga var att han samtidigt hyllade mastodontfilmer som De sju samurajerna – en film som tackar för sig efter drygt tre timmar. Nu som då får jag detta att inte gå ihop. Jag antar att vissa filmer står över den här regeln i Görans värld. Vissa filmer har frikort. Men jag vågade aldrig fråga om detta. Min respekt för honom är och var för stor.

Kopplingen till Ride och Twisterella då? Jo, den är lika genialisk som enkel: Den perfekta poplåten bör enligt mig – och många andra – dels bestå av relativt få gitarrackord, dels aldrig ticka över fyra minuter. Runt tre är allra bäst. Häri hittar vi den korrelation som ligger till grund för min kvasivetenskapliga analys: Jag ser ett samband mellan nittiominutersfilmer och treminuterslåtar. De båda håller sig till Görans regel om hur man gör bra popkultur. Kort är bra; kreerar du en film som är två timmar lever du farligt. Spelar du in en låt som kastar in handduken efter sju minuter och fyrtiosju sekunder leker du med döden – särskilt om du även helt sonika döper låten till dito.

Titta bara på videotoppen eller på de låtar som spelas flitigast på radion. Just precis – nittio respektive tre minuter. (Sen vad som egentligen är bra popmusik/film är en helt annan femma – en femma som jag omöjligt kan dryfta här på bloggen, både för min och din skull.)

Men visst – även en blind höna kan finna ett korn. Fråga Akira Kurosawa eller Jocke Berg.