Du är - ja, jo - saknad.

Så har hösten, om än något försynt så här inledningsvis, viskat "hej". Kanske märks det allra tydligast av att kvicksilvret i termometern, eller snarare, för att göra det tidsenligt korrekt, digitalsiffrorna på meteorologmackapären, visar elva grader Celsius klockan 15.10 en fredag.

Även det ihållande regnet drar sitt strå till höststacken. Så klart. Det smattrande ljudet av miljontals droppar som, likt kamikazepiloter, tagit sikte på mitt fönsterbleck vittnar om en höst som alla andra – i Jönköping.

Skymningen infaller påtagligt kvickare för varje vecka. Också. Och det tycker jag nog är snäppet bedrövligare än värmens dunstande och regnets enträgenhet. För ljuset vill jag mer än gärna ha kvar. Jag behöver det. För att överleva, om jag får vara lite teatralisk. Men det varma klimatet? Vem bryr sig. Inte jag. För nu har inte längre munderingen t-shirt/shorts/tunna skor ensamrätt i min garderobs prioriterade vrår. De stiliga silhuetterna har återigen blivit realitet. Som jag har saknat er.

Nu när jag tänker efter, så att det knakar och hela den biten, tror jag att den här hösten blir rätt fin. Ja, bättre än sommaren, det tror jag. Mycket te, mycket film, mycket musique, mycket vänner. Och mycket c-uppsats. (Man kan ju inte få allt.) På det stora hela: mycket bra skit.

Och ja, jag har nyktert letat efter skruvarna som – uppenbarligen – suttit för löst och så småningom fallit av. För när man resonerar som jag gör nu, när man med öppen famn välkomnar en kall, mörk och fuktig höst, är det inte bara en skruv utan en hel verktygslåda som är problemet.

Okej?

Så.

Jag välkomnar den.

Hösten.

/Petter