Hippa Klara, och ohippa Petter.

Det finns ett café här i Jönköping: Klaras. Eller om det var med C. Jag minns inte. I alla fall. På Klaras sitter alla kids och skitnödiga yngre vuxna och är allmänt pretentiösa. De tycker att alla andra fik i stan, där risken att stöta på ohippa trettioplusare är överhängande, är skräp. Där vill de inte dricka sina kaffedrinkar. Prettonivån är på tok för låg på sådana ställen, menar man.

Nyktert.

Men jag klandrar dem inte.

Tvärtom. Jag uppskattar att Klaras finns. För deras skull. Och lite för min. Jag tänker mig hur det annars skulle se ut här i stan. Bedrövligt. Det är klart bättre att skyffla skiten till en gemensam lokal, än att de håller till lite varstans; tre där, en där, fem där etcetera. Rena rama minfältet, och det vill vi ju inte ha.

På grund av ovanstående tirad, lever jag med en hemlighet: Då och då, väldigt sällan, men det händer, slinker jag in på Klaras. För att inte bara smaka på kaffet, utan även på hur det är att vara en av de hippa. Det smakar spännande, hett, fantastiskt. Men blickarna jag får där inne tyder på att jag har en bra bit kvar att gå för att bli så där mysigt hipp.

Skvallra inte nu.

Och en till sak ni ska hålla käften om: Först i går upptäckte jag – och fastnade för – Entourage. Jag applåderar! Åt både mig själv – tidigt, Petter! – och skaparen Matthew Salsberg.

Och till sist: I kväll är det byrån Frank & Budskap, min gamla arbetsgivare, som ordnar galej. Rykande färska angelägenheter kommer att avslöjas. Det blir nog helt crazy bananas, det här.