Min (tillfälliga) granne.

Under fem veckor nu i sommar bor jag hos mina föräldrar i Västerås. De har nyligen flyttat in i en lägenhet som några genier valt att placera på en konstgjord ö, typ. Här har i dagsläget ett 250-tal lägenheter byggts. Mamma och pappa bor i ett av två höghus – "tvillinghusen", som de i folkmun kallas.

I grannhöghuset, på samma våning som oss, bor det en familj. De har en balkong som vetter mot vår balkong. Vi kan se in i varandras lägenheter och balkonger, med andra ord. Och det rätt tydligt.

Det är lite lustigt med den här familjen. Dottern – som är i artonårsåldern – har en fäbless för fläka ut sig så fort jag visar mig på vår balkong. När det är sol sitter hon i minimal bikini och sträcker på sig som en smidig liten katt.

Antagligen vill hon något. Jag försöker tyda signalerna, men det är svårt och jag blir ofta seg i kolan när det vankas spel. Men det finns ännu en orsak till mina tillkortakommanden: hennes mor.

Vid ett av våra första balkongmöten var min granne, dottern, på ovanligt pockande humör. Hennes lystna kastande med håret uppfattade jag då – i dag vet jag däremot bättre – som ett slags substitut för hårtorken. Inga konstigheter. Men däremot förstod jag inte för mitt liv varför hon gång på gång vände ansiktet mot mitt håll, för att sekunden senare åter inta utgångspositionen rakt framåt.

Medan jag satt där på min stol och med stor koncentration iakttog hennes subtila rörelser – vad vill hon egentligen? – kom en annan figur ut på deras balkong. Mamman. Det här uppmärksammade jag dock först efter ett tiotal sekunder. Men det var länge nog. För när jag bytte riktning på min koncentration och mina blickar möttes jag av en parant men argsint dam som stod och blängde för fulla muggar med armarna i kors och benen stadigt placerade på marken, som en tyngdlyftare innan själva lyftet. Min granne fortsatte emellertid, nu intensifierat och med större entusiasm, sitt vridande på huvudet (det kunde jag i periferin av hennes mammas vrede se).

Det hela gjorde mig full av bitterhet och indignation. "Det var inte jag, det var din sluga dotter!", ville jag skrika till henne.

I stället försvann jag kvickt in i lägenheten. Där vankade jag av och an samtidigt som jag kokade inombords. Det här är inte rättvist, ekade i mitt huvud. Och det var det sannerligen inte.

Men – likt förbannat sneglar jag än i dag alltid bort mot min grannes balkong innan jag själv tassar ut på vår. Om jag får syn på mamman, hoppar jag snabbt tillbaka in i till tryggheten. Om kusten är klar, intar jag en position där jag likväl har full koll på fiendens bas.

Man vet aldrig när hon slår till igen, kärringen.

(Oj, jag gled snabbt bort från det jag först tänkte skriva om: mitt första nära möte med min granne/dottern (som skedde tidigare i kväll). Galet föräldrafritt var det, tack och lov. Men det tar vi en annan gång.)