Att drömma går ju.

I natt hade jag återigen en dröm som kan beskrivas med såväl vackra, positiva ord som påfrestande, negativa. Första gången drömmen uppenbarade sig var för ungefär en vecka sen. Då tänkte jag faktiskt gör något åt saken, jag var så nära så nära. Men jag tog mitt förnuft till fånga, slog ett par öppna handslag i ansiktet på mig och förklarade att det är bäst så här.

Jag bestämde mig för att härda ut. Vänta ut. Efter fyra-fem dagar var jag med på noterna. De destruktiva tankar som drömmen till en början genererat försvann sakta men ack så tacksamt. Den subtila, overkliga och alldeles fantastiska dröm som ett par dagar bakåt i veckan hade uppenbarat sig förvandlades till pyrande aska. Drömmen blev ett vackert minne som då och då var källan till vemod.

Tills i natt.

Då den kom tillbaka. Och den här gången med mer intensitet. Det subtila från förra veckan var ett minne blott, och det tog ett tag innan jag verkligen förstod att jag bara drömt. Den här gången var den längre, verkligare och skarpare. Att försöka tyda den här drömmen är lönlöst – den är redan så pass klar i sin framställning.

Det här inte bra. Jag börjar bli orolig för mitt undermedvetna. En gång – okej. Två gånger – inte okej. Tänk om den fortsätter att komma tillbaka; precis när jag bearbetat första smockan kommer nästa. Och nästa. Nej tack, säger jag.

Hur ska jag förhålla mig till alltihopa? Drömmen i sig skulle jag med glädje fortsätta att ha. Det är mer de destruktiva efterdyningarna som är påfrestande. Och då menar jag destruktiva i den meningen att jag egentligen inte kan göra så mycket, i det verkliga livet, för att ta tag i drömmen på allvar: analysera den, räta ut den, förstå den, berätta om den. Jag vill inte ta den risken. I stället blir tankarna malande och destruktiva, och bara i mitt huvud – vilket nog är jobbigast.

"Ja! Klart du måste göra något av det här, berätta, tänk om du inte är ensam om att ha den här känslan.", efter första mötet har nu bytts ut mot "Nej! Försök att glömma bort allt. Du förlorar bara på det, tro mig."

Det är lite ironiskt och paradoxalt: Så fort något blivit dels återkommande och dels mer konkret och påtagligt – jag har inte mycket till övers för drömtydning och dylikt, men borde inte detta betyda något? – agerar jag som om askan helt har svalnat.