Underskattade kaffepauser.

När jag var i Hufvudstaden förra helgen disputerade jag på en avhandling om kaffe. Min teori som jag tagit fram är inte på något sätt extraordinär. Tvärtom. Jag tror att de flesta håller med mig i det jag säger, mer eller mindre.

Tänk dig att du kommer hem efter en vidrig arbetsdag. Du har haft migrän från nio fram till fem. Allting har gått fel. Även sånt som normalt inte kan gå fel har gått käpprätt åt helvete. Regnet har stått som spö i backen från morgon till eftermiddag. Cykelkedjan hoppade på väg till jobbet. Och hem. Det första du möts av när du öppnar dörren till lägenheten är tre panikräkningar. Och två reklamblad – från konkurrerande, närliggande matbutiker. Jesus. Felix, katten din, har haft ner inte bara en eller två utan tre blomkrukor med tillhörande blommor och jord. Alltihopa, hela dagen, är ren och skär misär.

Då.

Gör du det.

Tar fram de söndermalda kaffebönorna, häller i tre mått i kokaren, ett par sekunder under vattenkranen och sen on-knappen. Du hör hur kokaren fräser och har sig. Ljudet gör dig fullständigt harmonisk. Din favoritkopp åker fram, redo att bedöva misären. Droppe efter droppe letar sig ner i kannan. Förväntningarna tillsammans med det auditiva och visuella är som balsam för din själ. Fastän du gjort samma sak dag efter dag, år efter år. Men det spelar ingen roll. Det är som att träffa din sambo för första gången på nytt. Intryck efter intryck.

När sista droppen hittat hem häller du över det becksvarta giftet. Och din dag har på ett par minuter gjort en u-sväng. Helvetet syns nu bara i backspegeln. Adiós! Hela kaffeprocessen är medicinen. Hemligheten. Som inte alls är hemlig, egentligen. Det gäller bara att uppskatta den tillräckligt.

För även om allt i livet är skit så lever själva kaffepausen i en egen värld. En värld där allt är positivt och avkopplande. Du träder in i en annan dimension när du gör i ordning och dricker ditt kaffe. Miljoner människor gör ett ljuvligt besök där varje sekund. Nu. Nu. Och nu. Nu också. Men nästan lika många blundar för detta. Struntar i att den där kaffepausen faktiskt räddade dagen. Förvandlade den från katastrofal till mer än okej.

Visst är det så?