Ändtarmen ljuger aldrig.

Det är fotboll på tv. Valencia käkar upp Elfsborg i Champions League-kvalet. Bit för bit försvinner Boråslagets lilla hopp om gå vidare till slutspelet – via sin plastmatta. Eller vad vet jag, har bara sett fem minuter av matchen. Valencias matbit kanske smakar unket.

Jag har nog feber i kväll. Det anade jag redan på jobbet. En blandning av svett, vimmelkantiga vibbar och ansträngning med extra sås liksom överrumplade mig. Och vi får inte glömma halsen som kändes – och känns – som ett blödande sår. Den får vi inte glömma!

På grund av allt detta bestämde jag mig för att ta tempen. Förr, när jag var yngre, var detta ett beslut som jag vägrade ta själv. Min mamma tog hand om den saken. Och som hon gjorde det. Så fort jag yttrade orden "kanske feber" var hon snabbt framme med den där iskalla, alltigenom hemska termometern. Jag minns än i dag hur jag precis innan hennes aktion spände – av ren rädsla – min beniga rumpa in absurdum inför det som komma skulle.

Hon körde alltid med samma händelseförlopp. Först, i badrummet, smetade hon på en vit, fet salva på termometerns ände. "Det blir skönare så", menade mamma. "Härligt", tänkte jag. Men bara första gången. Sen visste jag bättre.

Därefter kom hon in i mitt sovrum där jag vettskrämd låg och väntade. Jag inledde mina försök i att övertala henne att jag inte alls behöver ta tempen, jag vet ju ändå att jag har feber och det är det som räknas. Hur mycket är irrelevant. Men nej då, det var högst viktigt att ha en exakt siffra att meddela skolfröken. Absurt tyckte jag då, och tycker så än.

Så mamma bad mig ömt att lägga mig på sidan och höja upp benen, som i en slags semi-fosterställning. Här gjorde jag ett sista försök att få henne att tänka om och retirera. Men alltid med samma usla resultat. Kort därefter förkunnade hon "försök att slappna av nu".

Försök.

Slappna av.

Förstår ni hur förnedrande det är? I den ställningen, i det mentala tillståndet. Jag kände mig som en al-Qaida-anhängare efter elfte september som precis innan sin egen avrättning får en sista, hårt sarkasmkryddad uppmaning i livet.

Kommande sekunder löpte under tiden som jag upprepade mantrat "är du inte klar snart?". Gång på gång. Men det var hon aldrig - kändes det i alla fall som.

Sen, tack och lov, var det över. Mamma tittade på termometern för att läsa av om jag hade feber eller ej. Samtidigt låg jag alltid med en post-frossa som bäst kan liknas vid den kyla man upplever efter en intensiv avgiftning. Och det var inte på grund av febern den här gången, så att säga.

"Aldrig mer", väste jag.

"Trettiåttaofem", suckade mamma.

Och så höll vi på, jag och mamma. Hon verkade finna njutning i att föra upp en kall termometer i min ändtarm. Det gjorde inte jag. Men alla riktiga sagor och berättelser har ett gott slut, och så även denna. För plötsligt en dag skedde ett mirakel: mina föräldrar investerade i en avancerad och dyr örontermometer! Det var rena rama julafton när den nyheten gjorde entré.

I kväll visade örontermometern trettiosjukommaett. Den ljuger. Jag har minst trettioåtta. Och vet ni vad det jobbigast är? Ändtarmen hade visat trettioåtta (plus lite till). Den ljuger aldrig. Hundra procent. Garanterat. Och för det hatar jag den.