Du och jag, Andy.

Helg i Hufvudstaden. Började lördagen med stekande och slappande nedanför Karlbergs slott. Soligt, svettigt unt schyrre. Så var det. Sen mötte jag och Jonas upp Lina och hennes vän Emilia för starkölslunch på ett tak inne i smeten. En okej kycklingsallad blev det.

På kvällen fick en gräsplätt på en udde på Djurgården bli första stopp. Där satt och låg ett gäng främlingar som spelade Michael Jackson och drack Gud vet vad. Bland annat kravmärkt kött och vegetarianism diskuterades. Som vanligt hade jag rätt. Och alla andra horribelt fel.

Därefter promenerades det till Debasers välfyllda uteservering, via Gamla stan med alla dess älgsouvenirsbutiker som Kajsa (ännu en av Linas vänner) stolt poserade framför. Hon jobbar nämligen i en av dessa. Vilken har jag glömt. Titta efter svenska flaggor och älgar, där hittar ni henne.

Och sen då? Äsch. Jonas, Lina och jag gick vidare till en obskyr klubb som huserar på Marie Leveau på Hornsgatan. Där styrde och ställde en för natten shortsklädd Magnus Carlson (den rätta). Sveriges bästa röst, iklädd shorts och tubsockor, alltså. Precis som vi vill ha honom. Knallröde punkrockaren Dennis Lyxén stod i sin tur bakom skivspelaren och fixade festen. Han spelade dansant punk, med ett svettigt dansgolv som resultat. Bra.

Just ja. Höll på att glömma en detalj: Andy Bell, som tillsammans med Robert Plaszczyk och Magnus driver den här madchesterinspirerade klubben, skymtades bakom Dennis vid tresnåret.

Gigantiskt för en lantgrabb som jag. Oerhört stort. Tyvärr smet han direkt efter sista låten.

För att förtydliga: Om man inte förstår och uppskattar en sån trevlig vy, en gänglig Andy, har man ingen rätt till ett fortsatt liv. Han är ett geni inom musiken. Ride, någon? Skostirrare är vi allihopa, allihopa, allihopa.

Jag hängde alltså med en legend i lördags (som till vardags kompar bröderna Gallagher). Kan man säga. Om man tar i lite extra. Vad gjorde du? Tittade på reprisen av Allsång på Skansen?