Det var främlingen, inte jag!

Alltså. Mitt digitala musikbibliotek är något jag innerligt saknar i mitt sommarliv i exil. Särskilt nu när jag flänger omkring på en arbetsplats där Rix FM/Mix Megapol (lätt att blanda ihop de där) jämte väte och syre hyllas som en pissviktig förutsättning för mänskligt liv. Tanterna, gubbarna, cheferna, nittiofem procent av kidsen – fråga någon av dessa om du får byta radiokanal, om än bara för en timme, och du kan vara säker att det tar hus i helvete.

Man får helt enkelt lära sig att leva efter devisen "gilla läget", som Ledin hade uttryckt det. Man får stå ut med att höra fyra låtar repeteras, kväll efter kväll, timme efter timme. Den här sommaren har man valt att basunera ut låtarna Chasing Cars, Ping Pong Song, Natalie och Ingen sommar utan reggae. Däremellan kläms en och annan klassiker med Da Buzz och Bosson in. Det är en tungsint, pretentiös och utmanande repertoar man skoningslöst kommunicerar som "bäst musik just nu!".

Jag kan, och vet, det här därför att jag hör det här – varje dag. Repetition ger resultat. Otäckt bra resultat. Också därför anser jag att det inte är mitt fel när jag plötsligt börjar nynna klanderfritt på någon av ovanstående låtar. När jag börjar knacka pingistakten till lill-Iglesias låt i bordet är det inte mitt riktiga jag som sitter där och musicerar, det är någon annan, en främling som så småningom i takt med, den så kallade, sommaren kommer att tyna bort.

Den där främlingen är ingen typ jag med egen vilja gärna beblandar mig med.

Han är galen, främlingen.

Det var främlingen – inte jag – som i går bad och bönade om att få jobba även nästa vecka. Den vecka som skulle vara min enda lediga vecka den här sommaren. Främlingen tar över min kropp, den passar på att kalasa på mina innanmäten innan den, efter sommarens slut, skrumpnar till ett litet Sun-Maid-russin. I stället för en sista rehabiliteringsvecka kommer jag nu få utstå ännu en helvetesvecka.

Tack, främlingen.

Jag vill minnas att jag nämnde pengarna som anledning när min chef frågade varför jag plötsligt ville vara kvar ytterligare en vecka. Men det är osanning. Främlingen struntar blankt och djärvt i såna existentiella nödvändigheter. Han bryr sig enbart om "bäst musik just nu!". Inget annat är av värde. Just därför är han en antagonist av rang.

Men min tid kommer. Jag vet det. Ett par veckor till i infernot är allt som krävs. Ett par veckor…

Sen är det minsann jag som förtär det där russinet till melankolisk jag-vill-dö-det-finns-ingen-mening-med-livet-indie. Inte för att jag känner vemod eller lider av depression på grund av denna förruttnelse, inte alls, utan för att fira Markoolios fall och Khonnors återkomst; Bossons förtvinande och TAKEN BY TREES oskuld. All veritabel kukmusik som jag indoktrinerats med under halva sommaren får i denna avvänjningsklinikflörtande process det hett om öronen. Motpolens fanbärare, som James Chapman och Johan Duncanson, ställer till med häxjakt, och man nöjer sig inte, man slår sig inte till ro, förrän varje uns av Idol-Ola och Stekar-Gessle med vänner rensats ur min kropp.

Först då kan jag återfå kraften och glädjen jag i dag saknar.

Först då är jag ren.

Först då.