Tjugohundratalsexorcism.

Släntrar in i lägenheten efter en kväll på jobbet. Det doftar ost. Och blöt hund.

Hundodören visar sig komma från Xander – mina släktingars hund, som egentligen är en björn. Eller om det var tvärtom. Den är hur som helst alldeles enorm i omfång (därav djurartsproblematiken). Alltså: gigantisk. Black Russian, kallas dem visst. Att jag minns just detta, när min kunskap för hundar annars är så pass usel att jag kallar rasen Golden Retriever för "gul hund", beror på att Black Russian inte bara är en hundras utan även en vodkadrink. Vilket folk ofta fnissande påpekar efter att ha frågat om Xanders ras.

Sånt är festligt, kan jag tycka. Är jag mongoloid?

Det var den blöta hunden det.

Ostdoften – i positiv bemärkelse, så klart – härleds i sin tur från en ljuvlig paj som min far med kärlek knådat ihop under tiden jag jobbat med att få det här landet att gå runt; även om det är fredag kväll och läget därför i övrigt ser hopplöst ut för Sverige. Bara för att jag ska få inleda min helg på ett värdigt sätt har han alltså gjort denna fantastiskt krämiga ostpaj bestående av sju sorter ostar. Som en gåva, från honom till mig.

Det är lite rörande, såna här far-till-son-grejer.

Jag sätter mig på balkongen där jag dukat fram finporslinet. Allting är perfekt. Och då, som en blixt från en klar himmel: Kuuuuken. Per "Kuken" Gessle, alltså. Han har tagit över Västerås. Jag ser och hör misshandeln från min stol. Fem tusen människor har han i ett järngrepp – och alla är maktlösa. Kanske allra mest jag själv. För där sitter jag med världens finaste ostpaj. Och Per. Han låter trött och väldigt gammal. Som en rödrostig Volvo 240 – utan däck, motor, ratt och säten. Bara lite plåt kvar. Bara lite Per kvar. För att inte nämna Gyllene Tider-låtarna han river av. En efter en, fula fornminnen från en svunnen tid. Är det ens lagligt att tortera människor som inte förstår bättre?

Nåja. Jag lyckas filtrera bort en del av oljudet. Och efter att ha njutit av den sista pajbiten, ursäktar jag mig och försvinner in på toaletten.

Jag bajsar ut det nyss upplevda traumat. Detta kan liknas vid ett besök hos en exorcist. Per är då en ond ande. Om det nu inte framgick.

Sen skriver jag det här.