På cykel genom den tid som flytt.

Är precis hemkommen från min första cykeltur på ett par år. Jag svär, mammas död. Det hela var ungefär lika surrealistiskt som att åka bil i Jönköping, och det är inte lite det. Att cykla har de senaste åren – under min tid i Sveriges Jerusalem – aldrig varit aktuellt på samma sätt som det var i de yngre åren. Jag har bott centralt, haft relativt nära till mina vänner (och fiender) och typ tio minuters promenad till skolan och jobbet. Ja, alltså, så länge man inte bor utanför city i Jönköping är det i och för sig nära till allt och alla. Som är något att ha. En av få vackra fördelar med mindre städer.

Men det som i kväll spädde på den surrealistiska känslan var inte enbart själva cyklandet. Alla minnen från fem-sex år bakåt i tiden som uppenbarade sig för varje ny gata eller kurva jag passerade hjälpte till bra duktigt. Då, till skillnad från nu, cyklade jag mer än jag gick. Digestionen av känslor och upplevelser skedde på sadel snarare än till fots. Och nu i kväll då mitt återseende med cykeln som färdmedel skedde, låstes dörrarna till alla de där känslorna och upplevelserna upp.

Det här med att blicka bakåt och med ett fånigt leende minnas händelser och incidenter är egentligen vedervärdigt. Det är inte direkt progressivt. Bakåtperspektiv kan inte vara bra för människan – framåt är allt. Nästan. För ibland, i mellanmjölksdoser, är det nog rätt bra ändå med lite nostalgi och vemod. Jag behöver sånt. Bara det inte tar över för mycket. Vilket kan vara lätt hänt. Jag kan i alla fall inte kasta första sten, det är ett som är säkert.

När jag hade kramat lillasystern och önskat en god natt letade jag mig på iPoden fram till Tom Petty. Han fick vara min bordsdam (för att mot slutet bli utbytt mot Thomas Dybdahl). Sen satte jag mig på sadeln och tog mina första tramptag på bra länge. Vädret var toppen, så där perfekt ljummet som en svensk sommarnatt då och då mäktar med. Min mörka silhuett rullade ned på Stora Gatan via Västra Ringvägen. Den motbjudande, centrala kvarterskrogen där trasiga Jack Vegas-knarkare så klart tillbringade sin söndagskväll, ven förbi på samma sätt som den alltid gjort från en sadel. Kan bero på backen. Här sitter människor som annars hittas i samhällets periferi. Tragiskt – ja visst, men min medömkan är ändå snålt tilltagen.

Kort efter detta uppenbarade sig sunkhaket "Tajjan" där det förr dracks åtskilligt med Kobraöl – i brist på annat. (På den tiden stängde Bill & Bob klockan ett, till Tajjans stora förtjusning skulle jag tro.) I kväll sitter där fyra människor som jag skymtar medan ekrarna jobbar på; en medelålders man, två yngre kvinnor och så ägaren. Fantastiska minnen från förr blandas med en misärpräglad känsla då jag ser detta. För en millisekund är jag på väg att trycka i bromsen, kliva in i minnena och misären och rädda de två kvinnorna från den äckliga femtioårskrisen som de hamnat bredvid. Tjugofemårskris är bättre än femtioårskris, tänker jag, men fortsätter trots detta framåt genom sommarnatten.

Gränder, butiker och parker som jag passerar alstrar djupa minnen. Minnen som jag räknat med att aldrig få återuppleva. Tänk om jag hade förstått att det enda som behövdes var en cykel och en ljummen sommarnatt. Små medel, stora vinster.

Men allt är inte frid och fröjd på min korta resa genom ungdomen: En av få centrala videobutiker i stan är spårlöst försvunnen. American Girl och Tom Petty försöker envist få mig på bättre humör, men det är svårt när en bank tagit sig friheten att blåsa bort en, för mig, kulturellt ovärderlig plats. Absurt men sant. Alla timmar som där tillbringats i jakten på en okej film finns nu, uppenbarligen, enbart etsade i minnet. Och kommer så att förbli. Den klassiska lokalen har förpestats. Jag spottar på den nya lokalen, känner att jag gör en god gärning och trampar vidare.

När jag närmar mig hemmet börjar jag må illa. Kanske allra mest därför att jag gottat mig i sånt som för länge sen passerat bäst-före-datum. Jag spränger alla nostalgigränser där jag sitter på cykeln genom ett folktomt centrum. Det är allt på en gång, alla cykelminnen som återuppstått från det döda. Det finns inget stopp, snacka om kognitiv rännskita. Människor och enskilda dygn och företeelser hälsar glatt på igen; det var ett tag sen, hur mår ni?

När jag står i hissen på väg upp mot lägenheten kommer jag på mig själv med att bära det där fåniga leendet. Att kasta sten har ändå aldrig varit min grej. God natt.