Den battlande fyrtiofemåringen.

Nu ska jag berätta om gårdagen då jag besökte min frisörsalong inne i stan. Dit går jag alltid när jag känner mig värdelös. Där tror jag mig hitta lösningen på livets alla problem. Men efteråt känner jag mig oftast ännu mer oduglig – fulare än någonsin.

Ett himla moment 22, det där.

Det började i går morse. Jag åt frukost och tittade på allt annat än kvalitets-tv då en blandning av rastlöshet och sug efter förnyelse började puttra i magen. Det är ett tecken som jag, skickligare nu än förr, med sparsam tankegång översätter till praktisk handling. Nämligen: letar fram telefonen och ett nummer från adressboken. En sympatisk kvinna svarar på den åttonde signaler, och efter att jag berättat vilken jag vill ha förklarar hon att min favoritklippare sagt upp sig. "Tack", säger jag, "då spelar det ingen roll vem jag får". Inget att rekommendera, skulle det senare visa sig. Med lite pusslande lyckades vi till slut hitta en ledig tid redan samma dag. Perfekt! tänkte jag utan eftertanke (hur jag nu lyckades med det).

När klockan är mogen nog kliver jag in i salongen. Berusad, hög och onormalt aggressiv. Närå, men det hade varit lite lustigt. Inte direkt passande. Allt annat än politiskt korrekt. Och det gillar jag. Men nu har jag inte Doherty som efternamn i passet. Eller Körberg. Nej. Nervös, svettig och ångestladdad som ett avsågat hagelgevär beskriver nog mitt dåvarande tillstånd mer rättvist. Det dröjer kanske ett par sekunder. Sen – och det här är helt sant! – snubblar jag in i hörnan där klädhängaren med alla jackor är placerad, varpå precis alla i salongen vänder sina blickar mot mig. Några knäpp tysta sekunder rusar förbi. "He he", klämmer jag i brist på annat ur mig, och den anständiga entrén är därmed fullbordad. Den kommer i årtionden reproduceras runt skråets alla fikabord. Som en urban legend. Och när jag är nittiofem och ska göra mitt allra sista salongsbesök kommer jag av misstag – orsak: glappande dörr till fikarummet – höra fragment ur historien. Extremt förvanskade, så klart, det är ju en urban legend, men trots detta kommer jag att mysa av stolthet inombords när jag hör just den detaljen och den överdriften. Det är det yttersta beviset på att jag uträttat något i livet. Något att vara stolt över, till skillnad från de flesta andra. Åt denna tanke kommer jag att gnugga mina händer, som när man försöker alstra värme en kall vinterdag, synkroniserat med min tunga som i snabba rörelser vidrör mina russintorra nittiofemårsläppar.

Fem minuter efter lyckoruset kommer döden och hämtar mig, där jag sitter i stolen och får mina tre hårstrån omsorgsfullt kapade. Mina sista andetag sker med en fantastisk inre ro.

Jag dör stolt.

Jag dör harmonisk.

Jag dör som en Urban.

Legend, alltså.

Hur som helst, det är ju ändå ett tag dit. Jag reser det jag rivit, hänger upp alla jackor och sätter mig i skinnsoffan. En biltidning där, en Amelia där, en golfporrtidning (den där nya golfpunkblaskan ni vet, som försöker försvara Slitz-liknande utvik) där, ett tjog modetidningar där. Så urbota trist. I stället blickar jag ut över lokalen. Får syn på en herre med veritabelt stirrig blick. Gör snabbt kopplingen att det är en stor spegel jag glor på. Sa jag att jag var nervös? Ler åt det hela samtidigt som den sympatiska kvinnan, jag känner igen rösten, kommer gåendes mot mig med en telefon mellan handen och högerörat. "Vänta en sekund", säger hon och borrar in blicken i mina ögon. "Petter?" "Absolut", svarar och tänker jag. Simultanförmåga, kallas det i ordböckerna.

"Bra. Här är han!", ropar den sympatiska kvinnan till sin manliga arbetskollega. Jag blir en aning förvirrad. Känner mig lurad.

Vi stannar upp här. Jag måste nog klargöra en sak: Jag är inte homofob. Om nu någon skulle få för sig att tro det. Tvärtom. Alltså, inte en helomvändning. Ingen u-sväng. Sist jag kollade så gillade jag tjejer. Men en kram från en kille är inget jag får psykbryt på och anmäler som sexuella trakasserier. Som en del andra idioter. Dock – och kanske är jag nu en stofil, men det struntar jag i – vill jag väldigt gärna bli klippt av kvinnor. Det sitter i ryggmärgen. Och kommer där att sitta. Nu har jag i och för sig haft en manlig frisör de senaste tillfällena i hemstaden. Och det är okej – om jag har ett förtroende för vederbörande. (Som att han annars skulle hoppa på mig med en närmast djurisk åtrå. Narcissist – jag?) Det är inte lika okej om dito är en fyrtiofemårig främling – med parentesen att han bär en motbjudande frisyr. Helt klart så finns det en skillnad här.

Den manliga arbetskollegan som den sympatiska kvinnan hojtat på är den senare personen i stycket ovan. Fyrtiofemåringen. Arketypen. Han kommer lunkandes mot mig. Jag reser mig upp och möter hans varma blick med min flyktiga. Han räcker fram sin håriga hand och jag möter den med min kala. Kortfilmen Ben och Gunnar, ni vet den om manlig vänskap, flashar snabbt förbi framför ögonen på mig. Av någon anledning som jag varken vill eller vågar analysera. "Hej, varsågod och sitt här", hälsar han. Blindskär! Jag åkte på den största nitlotten av dem alla.

"Men du, här måste vi göra något", är bara början på den kavalkad av ord och meningar som han spottar ur sig i ett rasande tempo. Det känns nästan som att han vill utmana mig. Battla mot mig. Din mammas död att jag vill, yo – en bra inledning, men jag hittar inget flow. Mina repliker blir i stället genomgående torftiga och innehållslösa i stil med "ja", "aha", "okej", "jasså" och "jaja". En vanlig människa hade fattat piken. Men detta verkar inte bekymra fyrtiofemåringen. Han battlar, jag viker av. Som en robot svarar jag artigt, men kortfattat, på hans frågor. Annars säger jag mest "mm", utan att ha en susning om vilket ämne vi dryftar. Vi leker ett socialt spel, han för och jag följer.

En särskild del av besöket sticker ut, och känns lite extra jobbig: När fyrtiofemåringen tvättar mitt hår. Det känns så konstigt. Jag kan inte låta bli. Han kunde varit min pappa, fyrtiofemåringen. Och det var nog drygt arton år sen pappa tvättade mitt hår. Mitt då kritvita hår gillade pappas fingrar som sakta och varsamt klöv mina tunna hårstrån. Han var bättre på det än mamma, minns jag. Mer kärleksfull, liksom förstående till schampots envisa förmåga att svida i ögonen. Fyrtiofemåringens fingrar äcklar mig däremot. Han frågor inte ens om det är för varmt. Pappa frågade alltid om det var för varmt. Så jag gör det enda rätta: försöker i sinnet åka tillbaka arton år, till pappas fingrar som tvättar mitt kritvita hår. Det är en bra tanke. Men jag misslyckas. Jag är inte fridfull nog. "Hoppas det inte var för varmt förresten", säger fyrtiofemåringen när vi går mot hans egna lilla hörna.

Efter trettio minuter är allt över. Inget mer kallprat, klippande och tvättande. Oerhört skönt. Jag betalar och går mot utgången. När jag öppnar entrédörren möts jag av en vägg av oljud med källan stadsbussar, musik och folkhoper. Det känns befriande. Jag möter min egen spegelbild i ett skyltfönster. Granskar frisyren. Det känns befriande. Och inte så pjåkigt trots allt. Han skötte sitt jobb. Han körde över mitt moment 22. Eller? Jag mår faktiskt inte sämre – fysiskt! – nu så här efteråt.

Men ändå. Mentalt.

Jag tar fram mobilen. Letar upp numret till salongen och trycker på ta bort kontakt.

Det känns befriande.

/Petter