Man kanske skulle ta och betala räkningarna?

Jag ska förklara den prekära situation jag befinner mig i just nu.

Ett par vänner är i detta nu i Borlänge. Normalt skulle bara det vara en smärre katastrof, för Borlänge är ju som vi alla vet helvetet på jorden. Tillsammans med Falköping. Men just den här helgen skulle jag kunna tänka mig att ära skithålan med en visit. Nu är inte så fallet, jag är kvar i fantastiska Jönköping och är upptagen med att dra mitt strå till stacken, jag säger bara det att jag inte hade totalvägrat Borlänge om det hade klaffat bättre. För Plura, Tomas Andersson Wij och Däjmien Rajs har på något märkligt vis hittat upp till Dalarna. Och mina två vänner Marie och Lina. Det hade blivit ett trevligt gäng så här på pappret.

Det var det första.

Det andra: I Stockholm hittar jag i kväll tre-fyra vänner som dricker öl och lyssnar på bra band. Om jag nu skulle få tokryck och lifta dit. Men oddsen är små. Jag trivs bättre här, med smålänningarna.

Och så en grej kvar.

Mor, far och syster ligger och kluckar i Jungfruholmarna, på väg mot Stockholms ytterskärgård. Det hade inte heller smakat bajs.

Så, det finns tre anledningar till att jag egentligen inte borde skriva det här inlägget. Vad gick snett? Jag är en sjåpig pojk – det var det som gick snett. "Nä, jag orkar inte åka tåg den här helgen med." "Nä, jag måste spara pengar till Australien. Eller kameran." "Ja, precis jag är dötrist."

Vad jag sysselsatt mig med istället? Det ska jag säga er. Här har ni min fredag:

07.00 – Vaknar, duschar, äter.
08.00 – Säger hej då till en av de tidigare nämnda stockholmsvännerna och knatar sen iväg till jobbet.
12.00 – Äter lunch och läser tidningar.
15.30 – Tidig hemgång, fråga mig inte varför.
16.00 – Pratar med ännu en av de där stockolmsvännerna.
17.00 – Går till ICA Maxi.
19.00 – Slänger in en pizza i ugnen och lite kläder i tvättmaskinen.
20.00 – Glor på Lars Molins Tre kärlekar.
21.00 – Hej!

När jag tittar på det jag uträttat i dag känner jag en viss stolthet. Det här ser ju inte dumt ut, tänker jag. För att snabbt därefter inse vad jag har missat snarare än vad jag åstadkommit.

Nu har du fokus på fel planhalva, Petter, säger jag högt och en aning bryskt.

Och så sträcker jag mig efter min specialdesignade Slitzhylla. Allt är förlåtet, allt är bra nu, ekar inom mig.