Resecentrum-mannen.

Jag förstod att han var lite spjuveraktig redan innan det var min tur. Man liksom såg det på honom – på hans kroppsrörelser och mimik. Det här blir galet, tänkte jag, för att i nästa sekund höra ljudet som förklarar att det nu är dags för nästa kund.

"Tja-på-re", var det första han yttrade.

Jodå.

Jag kanske borde berätta att händelsen utspelar sig i Jönköpings Resecentrum. Där kan man köpa biljetter till evenemang – och tågresor. Alltid dessa tågresor. De kryper fram genom jorden som små parasiter och livnär sig på oss osäkra krakar som inte vet var hem är. Fuck you, skriker dem. Big time.

Hur som. Den här mannen är en riktig kuf, det lovar jag. När jag förtydligar att jag är ungdom, och det gör jag för att vara snäll, för att göra arbetet smidigare för personalen på resecentrumet, skrattar han och förklarar: "Det menar du inte? Ditt fjuniga skägg avslöjar en del grabben…".

Vi har trevligt – jag och resecentrum-mannen. Han är manlig. Jag är fjunig. Han är allt, jag är inget.

"Vad ska du göra under midsommar då?" frågar han när jag förklarat till vilka datum jag vill ha min tur-och-retur-biljett. Så jag berättar om skärgårdsplanerna varpå han suckar avundsjukt.

Haha, din patetiska nolla, tänker jag. Nu har jag dig!

"Fantastisk", piper han.

"Jodå, det ska bli skönt att komma iväg ett tag". Min röst är överklass. Alltså, den är överklass.

Men sen händer det.

"Eh. Inte ska du säga så? Nu låter det som att du vill vara så där gammal igen, som med skägget." Han ler lite djävulskt. Jag tror att han läste mina tankar. Sadia-metoden, du vet.

"Vadå?", undrar jag.

"Ja, ni kids borde väl säga typ soft mannen."

Sen svarar jag att det var något man sa för fem år sen – och om man var femton år.

Han blir lite ledsen över att ha tappat kontrollen över alla åren. Jag ler minst lika odrägligt som han gjorde innan. Minst.

Sen tackar han för mina VISA-pengar. Och jag skriver under kvittot med en för dagen ny signatur:

"Hatardig."

Det är ett fint namn.

Och jag vann till slut.