Peace and love?

När man börjar lämna barndomen öppnar sig en ny värld. En vuxen värld full av en annan sorts spänning, rädsla och nyfikenhet. En värld bestående av något annat, något mer allvarligt. Plötsligt ser man andra strukturer, andra relationer. Så hittar man fler och fler bitar till pusslet som till slut bildar ett sammanhang, en ny bild.

När jag var i mellanstadieåldern började jag ana att släkten kanske inte var den varma och trygga hemvist jag alltid hade trott att den var. Och det var i den vevan jag började se mina farföräldrars del av Dalarna med nya ögon.

Jag upptäckte att på Borlänges gator möter man inte blicken, man viker undan. På Borlänges gator ska man inte tro att man är något. På Borlänges gator gäller jantelagen så starkt att man känner den i skinnet. Man känner den när man vandrar längs de tomma gatorna, när blickarna man söker viker undan.

I min pappas gamla hemstad är man inte annorlunda. Här är man inte homosexuell, kontroversiell eller invandrare. Här har man ett traditionellt jobb som alla förstår vad det är för något. Här jobbar man på bruket. Eller är bra på idrott. Nej, här sticker man minsann inte ut. Eller kommer från Stockholm. För Stockholmare tror ju att de är någonting och det ska man ju inte tro.

Och år av slit och ingrodda känslor kommer aldrig ut utan stängs in, långt där inne. År av motvind och gråkall fulhet sätter sig i människorna. Och det pratas om ICA Maxi, fotbollsallsvenskan och vädret. Men aldrig, aldrig pratas det om hur någon mår eller hur någon egentligen har det.

Istället viker man undan med blicken och gör som man alltid har gjort. Går hem genom den gråkalla fulheten och känner hur bitterheten isar sig fast i benmärgen.