Utan mina andetag.

Jag ska på festival i Borlänge om några dagar. Marie är lyrisk, kollar kartor och skissar på bandscheman. Jag är också glad, men det är något som hindrar mig från att le fullt ut.

Min pappa är från Borlänge. Det var länge sen jag var där.

Minnen från min barndom och min tonårstid väller fram och bildar en tung grå filt. Den lägger sig runt min hals och jag får svårare att andas. Hela tiden finns köksklockan där tickande i bakgrunden. Tick tack, tick tack. Och ingenting händer. Det pratas om kilopriset på potatis. Igen. Och igen.

Tick tack. Tick tack.

Det finns inget drastiskt trauma här. Utan det handlar om en inskränkthet och stängdhet som sätter sig som klister på huden och stänger alla porer.

Det är, klaustrofobiskt.