Bitter? Fittan.

Var har ni bitterfittan?

Jag ställde precis frågan till en 57-årig dam på Akademibokhandeln. Och blev röd. Det var genant. Riktigt genant till och med. Och när jag väl blivit röd blev jag ännu rödare eftersom jag insåg att jag var röd. Rött med rött på. Det är då man vet att man har förlorat. Blottat sig. Erkänt.

Och ja, min eminenta formulering gjorde att det kändes som om jag frågat efter expeditens fitta. Och den ville jag verkligen inte inte inte veta någonting om. Inte.

En 57-årig strikt dam av den här sorten skulle aldrig ens säga ordet. Hon skulle kalla det för ”blomman” eller ”underlivet”. Och hon skulle viska fram det i smyg. Underliv... skulle hon viska, fort för att ingen skulle kunna höra det förbjudna ordet.

Och där stövlar jag fram och frågar efter hennes fitta. Herre gud.

Hon visste att jag tänkte tanken, hon visste det eftersom jag var röd som en ros.

Hade det inte varit för att hon såg så sträng ut så hade det nog gått bra. Men nu stod hon där med sin strama mun och strikta blus och tittade på mig som om jag var smutsig. Samtidigt som jag undrade vart hon hade bitterfittan. Med allvarligt tonfall och rött stenansikte.

Bra namn på en bok. Verkligen.

Tack.