Anmäld försvunnen.

Vi har kommit in en bra bit på juni nu. Och på fredag är det midsommarafton. En händig man sjunger om att vi väntat hela året på den här månaden, och visst har vi det. Men det är ändå något som inte stämmer – och har inte så gjort på säkert tio år.

Låt mig förklara.

När jag gick i grundskolan hade vi något som kallades för sommarlov. Ni känner säkert till fenomenet. Ett sommarlov varade i tre lustfyllda månader där allting kretsade kring spring och sim i benen. Inga läxor, ingen kemilektion, ingen stelkrampsspruta, inga potatisbullar med lingonsylt, inget slut på rasten, inget multiplikationsprov – bara massor av tid som bara väntade på att förbrukas på vad du än kände för. Jobb fanns inte på kartan. Inte till en början åtminstone.

Det som krävdes var att man sjungit färdigt Idas sommarvisa och att fröken sagt tack och hej för den här terminen. Sen var det grönt ljus – och gröna jeansknän. Sen var det var sommarlov. En tydligare gräns för en viss tidsperiod har jag sällan stött på. Direkt efter att fröken yttrat de där orden var man halvvägs ut mot sjön, bollplanen, saften och bullen, whatever – det viktiga var att man var på väg någonstans. För stunden. Sen var det nästa grej som gällde. Och så höll det på. Vi var gelikar på den tiden. Alla var lediga, och alla hade tid för allt och alla. Alla var bästisar – det räckte med att man bodde grannar eller hade sett varandra ute någon dag. Svårare behövde det aldrig bli.

Kalla mig gärna naiv och infantil. Men jag saknar den där tiden så absurt mycket ibland. För som det är nu saknas något. Sommarlovet, tror jag. Vart tog det vägen? När slutade sommarlovet att komma och hälsa på i början på juni, för att sen ta farväl i slutet av augusti? Innan det var dags för nästa års juni.

Jag går fortfarande i skolan. Men om du tror att fröken fortfarande tackar mig för ett trevligt år och att ljuset sen blir grönt, tror du fel. Det kan du fethajja. Nu har man en helgs sommarlov (innan jobbet börjar, vill säga) och då har ändå alla så kallade gelikar flytt staden.

Kvar står jag och petar med foten på bollen. Tittar mig ängsligt omkring. Det där gröna ljuset från förr skriker en mer orangefärgad ton nu, som sakta är på väg mot den mer röda nyansen. Jeansen är alldeles rena runt knäområdena. Och saften och bullarna har bytts ut mot ett billigt vitt vin och pasta med tonfisk.

På tv predikar krull-Pererik om regn.

Och det värsta av allt, det mest tragiska i den här historien, är att jag inte bryr mig särskilt nämnvärt.