Kanske kallas det feberyrsel?

Jag måste få ur mig det här nu. Det finns inga andra alternativ längre, som jag ser det. Om det hade gjort det hade jag redan använt mig utav dessa. Och då hade jag aldrig behövt suttit upp och präntat ned denna feberfamnande tirad. (Det är verkligen ingen höjdare att ligga sjuk när det är värmerekord. Jag passar nästa gång.) Men nu har jag inget val.

Varför måste man livet igenom jämföra sina egna… "framgångar", med det som andra åstadkommit?

Det spelar ingen roll om det så handlar om hon som är trettiofem och pluggat till sig dubbeldubbla examen, varav tre av dessa skolår har skett utomlands på någon skola med äckligt gott renommé, samtidigt som hon praktiserat samtliga tolv år på olika ambassader runt omkring i världen.

Eller om offret är den där idioten som släppt två kritikerrosade långfilmer innan en ålder av tjugosex. Bara för att därefter ändra kurs och starta en magnifik pr-byrå.

Det spelar ingen roll.

Och jag vet att det är ett naivt löjeväckande resonemang, eller tankegång. Men jag har fastnat i den där fällan, och jag har svårt att slita mig loss. Alltid är det någon man stöter på, antingen via tv, tidningar, magasin, radio, internet (litet i, tack) et cetera, som, utan att mena det förstås, trycker ner en hem till herr Jante. "Varför ligger du här och glor på tv?", säger han föraktfullt, "tror du att Ingvar Kamprad vilade bara för lite feber och hosta va?!"

De här tankarna tar upp ganska mycket av min tid. Helt i onödan. För det är nästan helt irrelevant. Visst, att sunt jämföra sig med andra för att hitta nya vägar att gå är helt i sin ordning. Det köper jag rakt av. Men att gång på gång ta alla de framgångsfulla bitarna från människor man tycker lyckats och sen spara dem på en hylla ovanför sängen, bara för att kunna påminnas varje natt, då blir situationen ordentligt ohållbar efter ett tag. Efter flera års sparande. Alla de där fina bitarna blir till slut ett tusenbitarspussel med motivet av en supermänniska – som omöjligt kan finnas.

Jag resonerade aldrig så här för, säg, fyra-fem år sen. Då gjorde jag mer det jag kände för. För stunden.

Men sen blev det minsann ändring på den biten.

Det kom igång ordentligt samma stund som jag började ta csn-lån. Om man hårdrar det. Inte helt långsökt kan det ha att göra med vilka man umgås och pluggar med. Mina närmaste studentvänner (oh yeah) är nämligen relativt målmedvetna med maximalt fokus på att göra sina CV:n mer attraktiva.

Och det är ju bra. Men jag kan känna att de tankarna tar över too fucking much ibland. I alla fall för mig. För då börjar jag genast jämföra. Till exempel börjar jag få grov ångest över min – ändå ynka, om jag är objektiv – ålder (tjugotre senast jag kollade). En ålder på arton skulle vara som balsam och valium och mörk choklad för min själ.

Fem år. Fem ynka år. Ändå känns det som att tåget redan gått. Mot vad och vem? Ingen aning. Men om man ska lyckas med någonting här i världen måste man väl börja i tid?

Jag har liksom redan lagt undan pengar för fikabröd, finservetter och Bingolotto. Och så håller jag i mig i handtaget ovanför bildörren när jag sitter shotgun. Bara en sån sak.