Jag gissar på Persona.

I brist på annat öppnar jag anteckningar i mobilen. Där brukar jag skriva in små meddelanden om saker jag måste komma ihåg. Om saker jag måste bloggifiera. Jag har nog nämnt det tidigare här.

Det är ganska torrt på listan för tillfället märker jag. Vilket avspeglar mitt liv i övrigt den här sommaren. Torrt. Ett förbannat passande ord.

Jag hittar dock två registrerade anteckningar som jag inte gjort något åt över huvud taget. Varken här, i min riktiga dagbok eller verbalt med någon vän. Den första har fått epitetet "Ya man". Jag ska förklara.

När jag på jobbet ringer runt för att intervjua folk inför artiklar är vissa mer trevliga än andra. Och det är väldigt branschknutet, det där med hur man väljer att bemöta lilla mig. Nu struntar jag i att hänga ut hela branscher här, men skillnaden finns där, var så säker.

Den här gången, då jag valde att skriva ner "Ya man" som en anteckning, hade jag att göra med en bransch med mindre trevliga människor. Därför blev jag en aning förbryllad när jag fick tag på en karl som avslutade var fjärde mening med att glatt och kort säga "ya man". "Ya man", sa han, "jaa", svarade jag.

Han var göteborgare – men det förstod ni antar jag.

Helt meningslös anteckning för övrigt.

Nästa anteckning avslöjar lite mer än två ord: "Sj-tjej: djur rumphaka plus harvänder". Om jag inte missminner mig ska sista ordet egentligen vara hartänder. Det är sånt som händer. Hartänder. Men grejen här då – vad är historien bakom SJ-tjejen som gjorde att jag tog upp mobilen och präntade in anteckningen?

Innan jag fortsätter har jag ett par erkännande att göra.

1) I dag gick jag hem på lunchen och åt ris med kyckling samtidigt som jag avnjöt MacGyver. Klockan tickade på och när det var dags för sista reklampausen var det hög tid att springa tillbaka till jobbet. Damn, tänkte jag, kommer han att klara sig? Därför antecknade jag – för hand den här gången – avsnittets namn, gick iväg och jobbade till halv sex, gick hemåt och laddade hem avsnittet för att sen se färdigt sista kvarten samtidigt som jag åt pytt-i-panna, stekta ägg, ruccolasallad och ett glas rött. Det är första gången jag laddat hem ett MacGyver-avsnitt. Kanske blir det fler den här veckan.

2) Jönköping är aptrist för tillfället. I går var det monsunregn all day long och i dag har Gudruns lillasyster hälsat på. Det var klimatetbiten. Att jag inte har några vänner kvar här – okej, ett par träningsnarkomaner har klamrat sig fast vid ett litet hårstrå, men annars är det snustorrt av den varan – är inte heller kalas. Min Cast Away-boll börjar bli lite väl introvert. Men å andra sidan: Vad har jag att göra i Västerås? Herre Gud. Vad vill jag egentligen?

3) Min bloggsambo har fått rännskita och hon fullständigt kaskadvräker ur sig inlägg på inlägg. Det gör mig lite stolt, att hon hjälper mig i svåra tider. Men det säger jag så klart inte till henne – jag är ju ingen mes med känslor.

4) Midsommaren med lilla Tova, två och ett halvt år, var farlig på alla sätt och vis. "Jag vill ha barn"-känslan växte sig bara starkare och starkare, som en elakartad cancersvulst som bit för bit äter upp mitt förstånd. Jag är på tok för ung, säger de små bitarna som ännu inte annekterats. Wanker, säger svulsten.

Okej, det var det det. Tillbaka till SJ-tjejen.

Ja, vadå förresten? Hon såg helt enkelt ut som ett litet djur med världens djupaste och mörkaste rumphaka (tänk Travolta, tänk grotta) tillsammans med stora, frapperande hartänder.

Inte märkvärdigare än så.