Hestra eller kolera?

Jag besökte min textilvurmande kusin Sandra i helgen. Pernilla, syster och kusin, gjorde likaså. Det har fallit sig så att Sandra slagit sig till ro i postorderstaden Borås. En himla bit från fjällen och renarna och lugnet norr om Kiruna – Sandras trakter. Hemtrakter.

Men nu håller hon alltså hus i Borås. I Knalleland. Där händer det grejer. Minsann. Ett av Spaniens största fotbollslag till exempel. De hände förra veckan. Och regnet. Ständigt detta regn. Regnet händer varje vecka. Månad efter månad, år efter år. Som Jönköping fast värre. Det var till och med så att jag i går eftermiddag tog bussen från ett torrt Jönköping och en timme senare satte ned foten exakt, på sekunden, när regnet gjorde samma. I Borås. Jag har aldrig besökt Borås utan detta meterologiska sällskap. Därför är jag varken förvånad eller besviken längre.

Nog om regnet. Jag hade ett trevligt dygn i Knallestaden. Men när jag skulle åka hem försvann det positiva humör jag byggt upp under de senaste tjugofyra timmarna.

Swebus Express har jag som kund alltid förknippat med service utöver det vanliga. Om man åker med SJ får man per definition räkna med att plussa på ett par timmar på beräknad ankomsttid. För att vara på den säkra sidan. Bisarrt nog är det inget märkligt med detta. Vi SJ-kunder accepterar glatt och en aning blåögt förseningar. Det har blivit norm. Inget avvikande att höja på ögonbrynen över. Eller hytta med näven. Med Swebus Express har det aldrig varit så. Inte för mig åtminstone. Det i kombination med att man alltid har kunnat få tag på biljett i elfte timmen – platsgaranti – har gjort att jag haft en förkärlek till bussbolaget. Livräddaren som håller tiden.

Den här gången var det dock annorlunda. "Nej, det finns ingen plats för dig." Chauffören var bestämd. Hård. Han lät nästan lite arg där han satt bakom sin gigantiska ratt.

Det visade sig att Swebus har slopat platsgarantin. Antagligen gick det inte runt rent ekonomiskt. För många taxinotor och så. Men jag kan inte sluta tycka att de skjuter sig själva i foten. Eller ena tån, då. För det finns två anledningar till att jag – och många andra resenärer, skulle jag tippa – då och då väljer (läs: valde) dem framför SJ. Nu finns det bara en kvar.

Det blev SJ till slut för mig den här gången. Bussplatserna var ju slut. På tågbiljetten jag köpte förklarades det till mig att jag behövde göra ett byte för att nå Jönköping. I Hestra. "Okej", tänkte jag glatt och blåögt på bästa SJ-manér. Inget val.

Första sekunderna av ett möte betyder allt, har jag fått lära mig. Hestras och mitt möte kunde börjat bättre. Ösregn, småungar som stod i grupper och ömsom rökte Marlboro Light, ömsom spottade frenetiskt och en kiosk som fungerar som viktig knutpunkt i staden. Eller skithålan, snarare. Skithålan som Gud glömde. Hestra. Så måste det vara. Och i denna idyll behövde jag tandhackande av kyla stå och vänta i fyrtio minuter innan mitt byte var genomfört. I vanliga städer förflyter fyrtio minuter relativt snabbt. Man hinner inte uträtta jättemycket på fyrtio minuter. I Hestra hinner man skaffa familj och barnbarn.

Jag hann alltså tänka på en hel del. På Hestra. Och på varför paret framför mig skyddade sig mot regnet med ett paraply – med ett hundmotiv. Det här är staden för Lagerbäck när tiden är inne för reträtt, det kände jag starkt. Han skulle trivas här, Lars. Ingen skulle kolla snett på hans overaller i Hestra. Det är en analys jag kan stå bakom till hundra procent.

Jag funderade och funderade. På om Hestra är värre än Falköping. På annat också. Men mina tankar avbröts i jämna mellanrum av ljudet från en handbroms på en cykel. En snorunge från Hestra. Regnet och den lilla bromsklossen på cykelns framdäck gav tillsammans ifrån sig ett genomträngande ljud. Ljudnivån i Hestra torde hålla sig på en okej decibelsiffra. Här är risken för att stressa upp sig i skräniga miljöer minimal. En snorunge och en cykelbroms är det yttersta beviset.

Jag spejade vidare ut över Hestra. Såg en vägskylt som sa "toaletter". Man skyltar alltså till allmänna toaletter på samma vis som man i andra städer och hålor skyltar till sevärdheter. "Toaletterna här måste vara fantastiska", tänkte jag.

Efter fyrtio minuter var jag fylld av en monstruös mängd ångest. Ren och skär olust. Hestra är ingenting för mig. Det stod klart. Definitivt.

/Petter