Du levande.

Det är sällan jag går och ser en film på bio nu för tiden. Och det av flera anledningar. Helhetskänslan är en. När jag var yngre var det något magiskt, nästan andäktigt över biobesöken. Jag minns till exempel den gången då jag vann biljetter för hela familjen till förhandsvisningen av Aladdin. Lyckan var total, året nittonhundranittiotre och upplevelsen överväldigande. Hela upplevelsen. Från de allra första förväntningarna till den avslutande och decibelpåfrestande diskussionen om filmen efteråt på McDonald’s. (På den här tiden var enbart ett besök hos hamburgerclownen något extraordinärt.)

I dag har de där magiska biovibbarna retirerat. För gott, typ. Jag föredrar i fyrtionio av femtio fall en hemmafilmkväll framför ett biobesök. Min soffa är bekvämare än bioSTOLARNA. Mitt tilltugg begränsas inte till popcorn och sliskiga godisbitar. Min urinblåsa behöver inte jobba övertid. Om min filmgranne beter sig enerverande kan jag hota med att sparka ut vederbörande. Jag behöver inte vänta flera månader med att se vissa filmer. Och jag kan över huvud taget se bra film – vilket tydligen SF prioriterat bort.

Alltsammans konkreta bevis som belyser det enda rätta: bion är förlegad.

I går kväll var det trots allt dags för ett av de där sällsynta besöken på filmstaden. Jag såg Du Levande, Roy Andersson nya mästerverk. För det är just vad det är. Ett förbannat mästerverk som innehåller allt. Sorg och glädje. Och allt däremellan. Jag blir så genuint lycklig över att det fortfarande finns människor som i dagens tidevarv och filmklimat fullständigt skiter i allt och alla och Hollywood och närbilder och megakändisar och narrativa mallar och fan och hans moster.

Som Roy. Han gör mig lycklig, så lycklig.

Ni måste se den. Stick iväg och gör det. Nu. Seså, schas på er!

Det gick sju långa år mellan Sånger från andra våningen, hans förra långfilm, och Du levande. Förmodligen tar det därmed minst sju till innan jag besöker en biosalong nästa gång.

Och som jag längtar.