Ljudlöst raseri.

När jag cyklar hem från jobbet stoppas jag plötsligt av en egendomlig filur. Det är höstmörkt ute och regnet fullkomligen öser ner. Men det bekommer honom, filuren, inte över huvud taget, där han står i mörkblå fiskarhatt, mossgrön oljerock och enorma – verkligen gigantiska – gummistövlar. I stället sträcker han fram sin hand mot min samtidigt som han hemlighetsfullt viskar "Har du hört det senaste?". Det har jag inte. "Nja, vad menar du nu?", svarar jag och kramar den närmast livlösa, mötande handen.

Han spärrar upp sina små, bruna Never Stop-ögon, som om jag precis sagt något obscent och fatalt, och borrar in blicken i mina. Ansiktet är sargat och ögonen trötta som få. Livet har varit påfrestande för honom – själsligt som kroppsligt. Det behöver man inte vara läkare för att konstatera. "Va, har du inte hört…?", väser han med en starkare röst den här gången. Jag anar oråd. Börjar sakta, sakta föra högerfoten mot pedalen, men viker aldrig av blicken hans. Med smidiga och försiktiga, nästan kamouflerade, rörelser avancerar jag mig mot friheten.

Vibbarna kunde varit bättre. Helt klart. "Försiktigt, försiktigt", tänker jag och fortsätter med min aktsamma rörelse.

I samma stund som foten får kontakt med pedalen vrider jag kvickt på styret, så att färdriktningen pekar vid sidan om filuren, och tar i ögonblicket därefter ett ordenligt tramptag. Manövern lyckas! Det hela är över på mindre än en sekund och inombords samsas adrenalin och lättnad. När jag efter ytterligare ett par sekunder vänder mig om ser jag honom stå och hytta med näven, liksom ilsken över något eller någon.

Någon.

Mig?

Mig.

Men trots den iögonfallande visuella aggressionen hör jag inte ett knyst. Det är helt tyst, förutom alla miljontals regndroppar. Och min egen andning som intensifierats. I övrigt: största möjliga tystnad.

Ljudlöst raseri. Det måste man ändå ha respekt för.

/Petter