Mina autografer.

Under mitt tjugotreåriga liv har jag samlat på mig blygsamma fem autografer. En, två, tre, fyra, fem. Varken mer eller mindre. Jag är inte precis en filatelist av rang.

Ponera att stadsbiblioteken delar in människors udda samlingar av Gud vet vad i klasserna "Värdelöst" respektive "Värdefullt", där den förra gruppen anses betydligt mer intressant för utställning än den senare. Om så är läget, hör min autografsamling alldeles säkert hemma i den mindre intressanta gruppen. Den värdelösa gruppen. Hundra procent. Och det är inget jag sticker under stolen med. Autografer har aldrig varit min grej. Mina jägarinstinkter är under all kritik, helt enkelt.

De fem jag trots allt lyckats håva in har för alltid en speciell plats i mitt pumpande hjärta. Och när jag känner mig nere, när Jönköpingsregnet dränker gatorna och CSN-sedlarna tagit slut, brukar jag leta fram lådan som utgör gömma för mina fem skatter.

Autograf 1 – Ebba Hultqvist:
Jag minns inte hur gammal jag var när diktade det där brevet till Svt som senare resulterade i ett vackert kort på Ebba – med en slarvigt skriven namnteckning. Säkert nedklottrad av någon praktikant. Men så tänkte jag inte då, ung och naiv som jag var.

Autograf 2 – Peter Schmeichel (eller?):
Nittiofyra (eller om det var nittiofem) vann min fantastiska pappa en resa till Mallorca. Hans motorlösa modellbåt, med formen av en generator, tog sig snabbast från punkt A till punkt B i Svartån i Västerås. Det var givetvis oerhört stort. Vi hade fram till den sommaren aldrig varit utanför Norden. Och nu skulle vi alltså få åka till Mallorca. Bara processen att stiga upp onormalt tidigt och sömndrucken åka bil till Arlanda var spännande nog. Nåja. På Mallorca huserade ett fotbollslag (trodde jag i alla fall) som pratade danska (trodde jag i alla fall). En av de där fotbollsmännen var längre än alla andra fotbollsmän. Och blondare. En kväll tog jag mod till mig att gå fram och be om en autograf. För jag var då helt säker på att den långa, blonda mannen var målvaktsguden Peter Schmeichel (trodde jag i alla fall). Jag hade förberett mig mycket noga på vad jag skulle säga. Och Manchester United-tröjan var givetvis högst närvarande – nytvättad och struken. Men efter att jag förklarat vilken fantastisk målvakt han var och hur gärna jag ville ha hans autograf på min tröja, var det något som inte stämde. Peters ansiktsuttryck och de få danska ord jag lyckades få kläm på vittnade om att vederbörande var allt annat än en dansk supermålvakt. Vem han egentligen var, danskjäveln, som Ernst-Hugo hade sagt, lär jag aldrig få reda på.

Autograf 3 – Petter (artisten):
Under ett par vilsna och jobbiga år lyssnade jag en del på Petters debutskiva, Mitt sjätte sinne. Men i takt med att jag började finna mig själv (litet grann åtminstone) försvann Petter mer och mer. Det stoppade emellertid inte mina systrar från att köpa Petters andra skiva – med sneakersfanatikerns kråka på konvolutet; "Till Petter från Petter". Klipskt.

Autograf 4 – Niklas Lidström:
En av världens genom tiderna bästa ishockeybackar heter Niklas Lidström. Han är född och uppvuxen i Västerås. Och jag har hans autograf på ett hockeykort. Överväldigande, så klart. Även om jag nu för tiden knappt har koll på vilket lag han spelar för. Om han fortfarande åker omkring efter den där pucken?

Autograf 5 – Roger Åkerström:
En annan finfin ishockeyback. Som tidigare spelade för Västerås IK. Ett tag hade jag inte bara hans namnteckning utan även klubba. Det imponerade på kvartesrinken. Fastän klubban var typ en meter för lång.

Okej. När jag granskar mina fem skatter är det en sak jag inte kan sluta fundera över: Vart i hela friden tog mitt sportintresse vägen?

/Petter