Att gå ärenden på stan.

"Jag har lite ärenden att göra på stan i morgon", fick jag förklarat av en jämngammal på jobbet i går.

Det finns fraser jag har svårt för. Och så finns det fraser jag avskyr. Ärenden på stan, är ett av dem. Klichén känns, milt uttryckt, förlegad. Mina mor- och farföräldrar går ärenden på stan. Inte mina vänner. Eller är jag helt ute och cyklar här? Det kanske bara är jag som aldrig "uträttar ärenden på stan"? Tänk om det är så. Tänk om alla andra går omkring och glatt "uträttar ärenden" för fulla muggar, och räcker lång näsa åt mig – utan min vetskap. "Har ni hört om idioten som inte uträttar ärenden på stan?", tisslas och tasslas det om mig.

Gör ni alla andra ärenden på stan? Lägg korten på bordet, nu.

I så fall får ni skärpa till er. För vi lever på tjugohundratalet. Här behövs ingen häst och släde för att ta sig in mot byn. Och "uträtta ärenden". Det är ingen dagsutflykt med tillhörande mat och dryck längre.

För tusan – bankärenden görs ju via cyberrymden i dag! Ja. Nu när jag tänker efter: Vad är det för ärenden kreti och pleti syftar på? Vad menar man med att "göra ärenden på stan"? Jag har svårt att greppa det där. Räknas en liter mjölk på ICA Nära och inlämning av Stryktipset på kiosken som "ärenden på stan"?

Som nu när jag ska promenera in till stan och kika på en kamera. Gör jag "ärenden på stan" då? Kan jag med hedern i behåll påstå det till jämnåringen på jobbet? Eller kommer han att skratta åt mig?

/Petter