Hon är hungrig.

Jag läser om ett barn på sju år som äter femton hamburgare om dagen. Och dricker flera liter läsk.

Hon väger tvåhundra kilo. Hennes mor förklarar saken med att "hon är hungrig".

Värst vad hungrig hon måste vara. Ordentligt vrålhungrig, så där som man oftast är runt nolltre-tiden utanför Sibylla och därför inte ser något fel i att betala åttionio kronor för en extremt snålt tilltagen och kärleksfattigt tillredd kebabtallrik.

Så hungrig måste hon vara.

Jämt.

Det finns en video på YouTube som visar när lilla (…) flickan kryper fram. För det är så hon transporterar sig – krypandes. Jag har ingen lust att titta på filmen. Den intresserar mig inte ett dugg. Om jag ska vara ärlig så blir jag bara en smula illa till mods.

Fast mamman är ändå värst. "Hon är hungrig", säger hon och fortsätter mata sin dotter som om hon vore en knubbsäl på Kolmårdens djurpark. Här får du ett kilo choklad, stackare!

Hon kanske tycker att det är lite roligt ändå? Mamman, alltså. Och att hon ser en möjlighet att tjäna sig en hacka. Jag filmar min lilla knubbsäl och lägger upp filmen på YouTube, och har jag tur så nappar någon, kanske hon tänker.

Mamman äcklar mig.

Nå hejdlöst.

Du borde omyndigförklaras. Oförstånd i ämbetet, som Monopolmannen hade sagt.

Om jag hade haft chansen skulle jag binda henne varsamt med ett tjock rep. Ett rep runt varje handled, och så ett runt varje smalben. Sen skulle jag inte offra henne till gudarna. Men mata henne med feta måltider in absurdum. Varje dag, hela tiden. Det skulle krävas tapetsering av hela rummet med något skyddande material, om ni förstår vad jag menar, men det vore det värt.

Sen skulle jag nog göra likadant med Carl-Magnus Fagerholm.

Han har författat denna sensationsnyhet.

Carl-Magnus gillar nog hela den här grejen. Apmycket mat, den biten.

Nej, nu ska jag traska hemåt. Och svänga förbi McDonald’s.

Allt prat om mat kickade igång min mage.