Plötsligt händer det - vid champinjonhyllan.

Jag håller på att pula med en rapport. Det är lite tröttsamt. Akademiska världen är ofta det. Tröttsam. Men jag överlever. Och så har jag en absurt stor morot som dag och natt hänger i ett snöre framför mina ögon. Den är orange och luktar Antony & The Johnsons. Eller om det var tvärtom.

När jag var på väg hem i kväll ramlade jag in på ICA. Jag gör ofta det. Men den här gången hände något som gjorde mig lite förbryllad. Jaha, säger ni nu, och åjo, svarar jag då. För så här: Det var en som stötte på mig. Vid champinjonerna. Bland alla frukter och grönsaker. Om det hade varit en tjej hade jag kanske tackat ja. Men nu var det inte riktigt så.

Jag förstår inte. Var det champinjonerna som gjorde det? Han stod där och plockade, smekte och luktade på svamparna han så omsorgsfullt stoppade ner i sin påse. Jag parkerade mig bredvid och började riva ner ett gäng. Lite maskulint och fränt så där.

Så känner jag, subtilt, en hand på mitt ben.

"Oj", han drar ut på o:et, "här står jag och tar upp plats."

Vad svarar man på en sån replik? Med en champinjonpåse i handen, liksom.

"Eh, du, det är ingen fara."

Jag ljög. För jag ville inte ha hans hand på mitt ben. Det var lite väl nära för mig, lite väl fysiskt, lite väl fucking osvenskt.

Så, lika subtilt som tidigare, vandrar han bort med handen.

Varpå jag fortsätter med mitt rivande.

Och han med sitt plockande, smekande och luktande.

På champinjonerna alltså.