Den där Margaretha.

Jag älskar min tandläkare.

Ni som känner mig tror nog att jag antingen är hög eller full nu. Och inte för att jag brukar vara hög eller full (jag är en ytterst sund människa), utan för att jag hatar tandläkare och allt som över huvud taget kan kopplas samman med den onda professionen. Jag hatar lukten, väntrummen och magasinen som ligger i stora högar. Jag hatar det subtila ljudet från den där klämkäcka radiokanalen som jag också hatar. Surren från verktygen hatar jag också. Och framför allt: jag hatar väntan. Väntan veckorna innan besöket, väntan i väntrummet och väntan på att det hela ska vara över. Och så väntan på nästa års besök.

Det är ganska mycket jag hatar när det kommer till tandläkare.

Så därför påpekar jag det otroliga igen: Jag älskar min tandläkare. Inte hatar - tvärtom!

Hon heter Margaretha. Precis som min mor, den där låten och pizzan. Hon är i runda slängar fyrtio, har sagt ja i kyrkan till den man hon lever med i dag och klämt ut två pojkar. Däremellan har hon hunnit utbilda sig till tandläkare och även startat upp egen klinik.

Hon är bra duktig, min tandläkare.

Men jag känner det ändå inom mig. Det skulle inte funka mellan mig och Margaretha. Vi är i så pass olika faser i livet. Och vårt barn skulle med all sannolikhet ha fyrtiotvå fingrar och fjorton armar fördelat på sju kroppar. Med tre huvuden. Men dock med fantastiskt fina tänder - de två som där finns. Så det skulle nog bara bli ett kämpigt förhållande.

Jag är nykter nog att inse det.

Men fortfarande älskar jag henne för hennes sätt att sköta sitt jobb – och min rädsla.

Egentligen borde jag inte vara rädd. 1) Att vara rädd som vuxen anses nästan lite fult. 2) Att vara rädd efter att ha levt ett så intimt förhållande som det bara går med skrået, jag var känd som Ugly Betty när jag var ung pöjk, anses nog ännu fulare och ynkligare.

Alltså: Egentligen borde jag glida in hos Margaretha på en brun och vitfläckig häst, med boots och hatt och pickadoller och hela faderullan, och ropa: "Yiiihaa, ge mig ett glas whisky och gör vad du vill med mig och mina tänder!"

Det hade varit ball.

Men jag betedde mig allt annat än ball när jag klev in på Margarethas klinik för allra första gången. Jag var rädd. Och jag trevade sakta fram till fots, den där dagen i mars, istället för galopperande på omslagshingsten till Min Häst.

Det hade gått säkert fyra-fem år sen senaste besöket. Och nu var jag där igen. Fast hos Margaretha den här gången då. Efter intensivt förnekande hade jag äntligen intalat mig att det här går inte, ju mer jag skjuter upp domedagen desto outhärdligare blir det.

Margaretha, min mor alltså, förstod att räddningen var nära och hon lobbade för Margaretha, tandläkaren alltså, och jag köpte tugget. Rakt av. Det är jag glad för i dag.

Redan från första början förstod jag att det här var en dam som kunde så mycket mer än att hålla koll på tänder. Hennes ord omfamnade min rädsla på stört och till slut var det bara småsmulor kvar av den. Hon lyssnade, tog till sig, förklarade, visade, skrattade och hjälpte mig över till andra sidan ån, där livet är så mycket enklare. Med cola gjort på fluor och så.

När jag gick ut från kliniken efter första mötet med Margaretha visste jag att jag var fri. Snaran hemma i lägenheten kunde plockas ner och jag var fri från bekymmer. Margaretha hade frälst mig, och jag hade hela världen framför mina fötter.

Hon förstår hur man tar hand om människor, och inte bara gaddar. Där är hemligheten. Skillnaden mot att inte göra det är enorm. Gigantisk.

Fram till i dag har jag hälsat på hemma, för det är så det känns som att jag gör, hos Margaretha och hennes assistenter tre gånger under loppet av knappt fyra-fem månader. Jag har lagat fyra hål (vilket får anses som en triumf med tanke på mitt idiotiskt ph-sura saliv samt tidigare undvikande av besöken).

Men det har jag knappt lagt märke till. Istället minns jag alla samtal om allt från killar som dansar balett till livet som ung och fri. Och bananfluoren.

Sorgen över att jag och Margaretha inte kommer ses på drygt ett år gör mig lite ledsen i ögat.

Dejterna är slut, för den här gången.

Såvida jag inte snubblar på asfalten med tänderna i pole position…

Heureka!