Bingo (Rimér) night.

(Oj, inlägget blev lite väl långt. Men det var nödvändigt. Förlåt.)

Jag är på besök i Västerås. Det är lördag förmiddag och regnet fullkomligt öser ner utanför vardagsrummets stora fönster som vetter mot Mälaren. Smatter, smatter. Det är knappt att jag hör mina egna tankar.

Och blåsten vill inte vara sämre den heller. Träden pekar horisontellt och vågorna in mot land ser vidrigt kyliga och motbjudande ut.

Sa jag att vi ska lägga i båten i dag? I blåsten. Och regnet. Hej!

Jag är aningen seg från i går. Det blev vin och sång och tråkig utgång på uselt ställe. Som vanligt.

Men ändå inte.

Jag tar den snabba versionen. Först firade jag farmor som ökade på ett år, sen blev jag hämtad av Fredrik för att åka vidare till Robin och sen mot "Sanna och Sanna" (ja, de är typ som "Fredrik och Filip", om jag förstått det hela rätt) och fest på Norra Gryta. Kraftig nostalgi. Det är mina gamla trakter och sånt känns i magen. Fast mest är det nog ändå en känsla av tacksamhet över att den tiden är finito. Här, på "Sannas och Sannas" fest, börjar kvällens märkligheter.

Vi blir indelade i olika lag och slängs sen in i en frågesport. Om "Sanna och Sanna" och en till tjej (vars namn jag inte minns, en tredje Sanna kan dock uteslutas, det hade jag kommit ihåg). Jag måste svara på frågor om mellannamn, födelseorter och dylikt. Om tre tjejer som jag aldrig träffat tidigare.

Det går så där.

Och jag är inte ensam att komma med usla svar; hela vårt lag, typ, gissar hej vilt. På varje fråga.
Ute på verandan, där jag står och tar igen mig från galenskaperna, kommer nästa grej. "Hej Petter!" Det är Madelene från mellanstadiet, hon är ett år yngre än mig men eftersom vi gick i en klass där fyror, femmor och sexor blandades, lekte vi en del.

Vi tar igen tio år på en halvtimme.

Efteråt står jag mest och gapar som ett fån. Var jag verkligen så där? ekar inne i huvudet.

Madde hade femton minuter tidigare på frågan hur jag var som liten berättat att jag var en rätt blyg pöjk. Det hade jag ingen som helst aning om, snarare tvärtom, jag hade bilden av att jag var Corleone-lik. Att jag hade respekt och att ingen gjorde någonting utan att fråga mig först.

Nästa smällkäft kommer direkt därefter. "Och så hade du jämt egna skämt som var jättedåliga. Som bara du fnissade åt, typ hö hö hö, samtidigt som du höll handen över munnen för att du inte ville visa tandställningen."

Ursäkta? Hör jag rätt? Petter? Jag? Nej, det kan inte stämma.

Det faktum att jag hade skolans snyggaste tjej (subjektivt som objektivt sätt) som flickvän under fyra år ter sig plötsligt ologiskt, nästan lite konspiratoriskt. Hur går det ihop? Det går inte ihop.

En blyg, redan i ung ålder pappa-skämtande munrälsare och skolans pingla nummer ett.

Ekvationen går inte ihop.

Förvirrad så det står härliga till pressar jag fram minnen om Madde. "Du skrek mycket på lärarna, och var lite allmänt dryg så där och så var du töntig och lekte med hästar och drog folk i håret. Och du var olyckligt kär i mig, kommer du ihåg det?", säger jag.

Hon tittar på mig som om jag led av någon allvarlig hudsjukdom. Jag tittar ner i marken och försöker komma på något att säga "... just ja... vill du ha en öl?".

Givetvis var långt ifrån allt det jag sa sant. Hon skrek på lärarna, det gjorde hon, det står jag för, men så mycket mer dåliga egenskaper var det inte. Hon var rolig och en av dem man hängde med. Om jag minns rätt. Och hennes pappa var polis!

Men hon hade ju ljugit om mig! Då får väl jag...?

När Daniel kommer för att säga hej då frågor jag om han ska ner mot stan. Det ska han. Och jag inte sen på att tacka ja till skjuts. I farten glömmer jag att säga tack och hej då till Madde. Men hon klarar sig nog.

På stan möter jag upp med Micke. Vi bestämmer oss för den eminenta krogen, det heter så i Västerås, inte klubben alltså, Pluto. Dit "går alla", som folk säger. "Ja, så vad är det jag inte fattat", säger jag.

På Pluto är allt sig likt. Det känns som att jag kunde varit där förra fredagen när det egentligen är minst ett år sen. Samma människor, samma musik. Jag träffar gamla jobbarkompisar från Posten och ICA, vänner från skoltiden och lillasysterns kompisgäng (ganska nytt dock!). Men det är ändå någonting som skiljer den här Plutokvällen från mina tidigare besök.

Bingo Rimér.

Där har du skillnaden.

Jag ska förklara.

Min hårfärg är blond (inte Bingo-blond dock – tror jag). Och jag har alldeles nyligen klippt mig, en relativt kortfriserad Petter går omkring på staden gator nu. Nästan lika nyligen skaffade jag även glasögon. Ganska markanta, men ändå på rätt sida, så att säga. De här tre detaljerna gör mig tydligen, hos berusade Plutogäster, ganska lik Bingo. I går fick jag höra det från tre helt olika personer – alla män.

"Men, är det inte Bingo?"

"Heeej, Rimér, läget?"

"Bingo Rimér, ser man på!"

Mina svar:

"Ja."

"Det är bra, men du är för ful för att vara med i min tidning."

"Hej på dig, har du sett mina silikontjejer någonstans? De har skuttat iväg från mig."

Det roliga är att jag för ungefär ett år sen, alltså förra gången Pluto ärades med ett av mina besök, fick höra liknande kommentarer. Men då från tjejer. (Och då bar jag större solglasögon som stekarbrillor.)

Två kvällar nu alltså.

Det här gör mig EXTREMT förbryllad. Jag direkt ogillar Bingo. Vad har den mannen gjort? Varför existerar han ens? Och varför – i hela friden – är jag lik honom? Blir jag tvungen att färga håret? Spara lugg? Köpa andra brillor (för fyra nya tusenlappar)?

Jag har ingen aning. Det jag vet är att jag inte:
1) Ska tatuera mig
2) Börja jobba som vimmelfotograf
3) Förstora mina (fram)tänder

Yr av alla märkliga intryck snubblar jag ut från entrén runt halv två-tiden. Micke och jag står och pratar. Det kommer fram en man i tjugofemårsåldern bakom hörnet av huset. Han ser extremt instabil och aggressiv ut. Inte vinglande full, bara knarkande sur. Micke tittar på honom. Han tittar tillbaka. Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

(Här ska jag nog påpeka att det står två-tre vakter bakom oss eftersom vi står precis utanför entrén till krogen.)

Sen gör han det.

Drar fram pistolen och skriker "Vad fan glor du på?!".

Eller inte. Men han ger mig en ordentlig knuff, bara så där. Helt provocerat. Nu är inte jag den som gärna slåss, så jag gör ingenting utan tittar förvånat på Micke och sen på vakterna som tittar tillbaka lika förvånat på mig. Och så säger den ena:

"Men! Titta grabbar, det är ju Bingo! Fan va coolt."