Jackie Arklöv och jag.

Jag har köpt mina allra första glasögon (med styrka och allt). Det är väl ändå lite vuxenpoäng? De är svarta och plastiga, mina glasögonen. Med lite bling-bling på sidan (nej, ni får fel bild i huvudet).

Som om ni bryr er.

Men lite jobbigt är det ändå, det här med glasögon.

När jag var yngre (typ under låg- och mellanstadiet) minns jag hur hela glasögontänket gick. Det fanns två alternativ: Glasögonbärare var antingen tråkiga vuxna, det vill säga tjugofem plus på den tiden, eller elevrådsanhängare som hade siktet inställt på ordförandeposten. Däremot var diktatorn själv aldrig glasögonorm.

Ha! Jag kan äntligen dra glasögonormskämtet utan att må dåligt. Ett par år för sent i och för sig, skämtet har liksom dött ut. Men det struntar jag i. Nu kan jag ju vara elak utan att ha dåligt samvete. Så fort jag ser ett mellanstadiebarn kommer jag köra ramsorna som frodades på skolgården under tjugominutersrasten.

*censur*

Jag vet, vi är fega, vi som skaffar glasögon när vi är tjugotre och direkt återupptar alla glåpord och ramsor från förr utan att må det minsta dåligt eftersom vi nu själva tillhör de utsatta.

Faktiskt.

Som Jackie Arklöv.