Leverpastej smakade bättre 1962.

"Ge henne leverpastej, det är det enda som hjälper".

Nej, det är inget citat från knubbsälens mamma som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det är min mors storasyster som ger min mormor ovärderliga tips runt matbordet i ett svennehem år 1962 – typ. Min mors fäbless för pålägget var ganska hetsigt back then. Och det hade storasyster Gunnel full koll på. Vifta retandes med lite pastej och din mor svarade med bärsärkagång, har jag fått berättat för mig.

Jag kan inte låta bli att fnissa när jag tänker på det. Även om jag hört det tusentals gånger, och det hela känns som en fullt normal företeelse i de flesta familjer. Byt bara ut leverpastej mot choklad, jordgubbar, ostkaka, cigaretter, sprit et cetera. Men tänk att vara så hängiven för en bit leverpastej – det måste vara en smula annorlunda.

I dag är det däremot andra puckar hos mor och far. När jag viftar med den finaste av leverpastej händer mest ingenting. Och när jag då, en aning irriterat, intensifierar viftandet samtidigt som jag infantilt börjar na-na-na-na-na:a får jag en tröttsam blick som svar.

Happ.

Tänker jag.

Och stoppar in kniven med delikatessen i munnen.

Skit i det då.